Japp, jag erkänner. Blödigare jävel än jag är nog svårt att hitta faktiskt.
Jag lipar eller åtminstone blir tårögd flera flera ggr varje dag. Över småsaker, över världen, över orättvisor, över sådant som är vackert, över fina gester, över stora känslor - över alla mina känslor egentligen. Jag är helt enkelt blödig.
Jag har just lipat mig igenom en repris av Grey's anatomy. Avsnittet då Derek och Meredith ger bort sitt bröllop till Issie och Alex. Visst, det är ett lipigt och vackert avsnitt, men jag lipar mig igenom varje Grey's-avsnitt. Jag lipar mig igenom de flesta Vänner-avsnitt också (ja jag vet att det är en humorserie), för att inte tala om min favoritserie genom tiderna: Sex and the City. Japp, mycket tårar där också.
Jag lipar till och med till TV-reklam. Till reklamen för "Friends" (visst heter den så, antimobbningsföreningen?) till exempel. Den med den lille pojken som har ryggsäcken full med elaka ord som han har fått kastade över sig hela dagen. Den lille pojken som en dag äntligen får plocka upp ett "Hej" ur ryggsäcken. Jeeesus, vad jag kan lipa av den reklamen. Och den med barnen som bär på så tunga bördor att hela bussen tyngs ned, att billarmen sätter igång när de går förbi och att betongtrappan vittrar sönder under deras fötter.
När Älsklingen är med försöker jag oftast svälja och blinka bort tårarna. Jag känner mig fånig som sitter och lipar över den lilla hunden som har förlamade bakben och katten som föddes helt utan. Man kan ju inte lipa över allt!
Men när jag är själv, som idag, då är det fritt fram och jag bölar, snyftar och snörvlar till Issies och Alex bröllop. Och tanken slår mig: hur ska jag en vacker dag klara av mitt eget bröllop?! Hur vackert är det med en snorig brud som inte ens kan pressa fram ett "ja"?
torsdag, oktober 08, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
;-)
Det är hur vackert som helt. Och lite fnissframkallande. :-) Var med om det på syrrans bröllop, då stog den blivande maken i flera minuter och försökte pressa fram sitt "ja" Tillslut nickade han bara till prästen och böjde sig fram och pussade syrran och sade "Duger det?" med klen röst.
Gissa om kyrkan skrattade!
Nåja, så länge bruden bara nickar ivrigt så lär ert bröllop bli vackert snorig brud till trots (och jag lipade också lite till Greys-avsnittet)
Men du, man får faktiskt lipa om man vill det. Jag är precis likadan. Gråter för minsta lilla. ÄR superkänslig. Och jag tycker det är jätteskönt. Jag hade aldrig velat leva utan känslorna jag får när jag ser något som berör mig. Känner mig levande på något sätt. Sen är det såklart lite skämmigt när man inte kan hantera det =)
Jag ser verkligen fram emot att få se det där avsnittet nån gång =)
Lipa på vetja!!!
STOR KRAM
Man FÅR lipa. Även till sliskigt amerikanska serier. Med det sagt vill jag tillägga att jag gillar Greys och gråter också en skvätt när jag ser det ibland. Men mest gråter jag till sport. När någon klarar av något stort, när någon når sina drömmars mål, då bölar jag - varje gång! :o)
Jag känner så igen mig! :)
Jag satt och bölade till gamla avsnitt av Greys igår, har säsong 1-4 på DVD. Väntar otåligt på att säsong 5 ska släppas, har inte sett den ännu. Älskar den serien!
Skönt att höra att det finns fler som jag där ute! :-)
jag e precis som du..lipar till allt. o vetdu..jag grät från det att portarna öppnades tills prästen började tala, sen gick det toppen...o alla som var där tyckte det var så rörande att jag var så rörd....det är ju SÅ det ska vara påe tt bröllop....känslosamt!
hoppas du har det bra annars! kramis!
Det är så(åå) skönt att få gråta ut ibland! Jag hoppas ändå att du torkat tårarna nu! Kramar!
JAg har läst din blogg så länge nu men jag har missat att du inte pausar längre.
Dock trodde jag kanske aldrig att jag skulle hamna i en liknande sits när jag började läsa för evigheter sedan.
Jag hoppas du har det bra, och att det blir bra för er!
Skicka en kommentar