Min menscykel har tack och lov börjat bli kortare på sistone. Förra månaden var ÄL (ägglossning) så tidig så att vi t o m missade den, den kom på dag 11-12 ungefär, istället för 19 som de tre tidigare cyklerna.
Denna månad har jag varit förutseende och ÄL-testat sedan dag 10 och igår på dag 15 fick jag mkt riktigt ett litet ägg på testet! MEN VAD I HELVETE HJÄLPER DET NÄR MAN ÄNDÅ INTE KAN HA SEX?!?!!!
Nope, det blir det iaf inte tal om i vårt fall på åtminstone en vecka... det beslutet har min kropp tagit åt oss. Fast egentligen är det väl inte min kropps fel utan det jävla viruset som för alltid bor i den! Den evigt objudna gästen som envisas med att alltid alltid dyka upp vid sämsta möjliga tillfälle. Inte för att det finns ngr bra tillfällen iof...
Summan av kardemumman är iaf inget sex = ingen bebis och ytterligare en förlorad månad. Kommer det någonsin bli vår tur?!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag är 28 och vi har inte börjat försöka än... Min moster och hennes man försökte i 7 (!) år och till sist blev det en bebis (hon var då ca 35 år). Vet inte om det är en tröst för dig men det kan kanske ge dig lite perspektiv på saken. Du är trots allt bara 26 år.
Sofia - Jag förstår att du säkert bara menar väl, men såna kommentarer sårar mig tyvärr bara.
Det där med åldern är så svårt för folk att förstå; visst, jag är ung till åldern och har därmed "fysiken" på min sida, men i hjärtat känns det annorlunda! JAG känner mig inte ung, jag skulle varit mamma för längesen! Det är så JAG känner. Att få höra att jag "bara" är 26 när jag har längtat efter att få bli mamma i många många år känns som ett slag i magen. Det ÄR jättetufft att kämpa för ett barn utan att lyckas oavsett hur gammal man är... Dessutom är min sambo inte fullt lika ung.
Äh, jag tycker fortfarande att du bara ska ta ett djupt andetag. Jag tror inte att du och din sambo ens passar in under epitetet "barnlösa". Har man försökt i ett år utan att det blivit barn går man på utredning. Om inget händer på ytterligare ett år kanske man ska börja oroa sig. Ni har väl inte ens passerat en 2 årsgräns än?? Din blogg är ett hån mot de som har gjort ALLT för att få barn i 4-5 år och därefter får beskedet att de måste adoptera.
Åh vad länge jag har läst kommentarerna av Sofia, om och om igen, men inte fått någon början på ett inlägg.
Först och främst: Det här är DIN blogg, DINA tankar, DIN verklighet. INGEN kan komma in och döma dig för de känslor du har och den maktlöshet du känner när babyn inte kommer.
Om bloggen känns som ett hån för någon, föreslår jag att man låter bli att läsa den.
Jag tycker Sofia låter väldigt oempatisk och kommer dessutom med väldigt klumpiga argument för sina åsikter.
Känslor kan inte mätas i antalet år man kämpat eller antalet misslyckanden. Känslor bara är och om man, som Lilla J, vågar sätta ord på dem i form av den här bloggen, blir de ofta lättare att bära.
Min historia känner du till, Lilla J, jag har kämpat betydligt längre och hårdare än du. Jag har upplevt saker som är ljusår från din verklighet och visst, ibland ler jag när jag läser din blogg. Jag känner ju igen dina tankar, de var mina för flera år sen. Nu tänker jag annorlunda, jag har blivit kantstött, medfaren av livet. Men jag upprepar - det här är DIN verklighet. DIN sorg.
Jag avskyr uttrycket "proportion på sorgen" eller "tänk på hur andra har det". VARFÖR ska man sätta proportion på sorgen? Egentligen? Den är som den är och man försöker leva med den så gott det går.
Om man ständigt ska gå omkring och ha proportioner på allting man känner så blir man ganska snabbt avtrubbad och förtvivlad. För det finns ALLTID de som har det värre, för evigt. Men vetskapen om det gör inte ens egen sorg mindre. Så är det bara. Det är två skilda saker som inte kan eller SKA jämföras eller sättas sida vid sida.
Visst, jag kan erkänna att jag ibland reagerar på vissa uttalanden som folk har, folk som verkligen inte försökt väldigt länge. Jag kan t.o.m bli ledsen, känna mig nästan sårad, tycka att människan är naiv.
Men så försöker jag påminna mig om att det här är DEN människans liv, skilt från mitt eget - vi har inga beröringspunkter.
Jag vill inte sätta mig över någon i stil med "min sorg är större än din". Ibland har jag funderat på det här, hur stor kan sorgen bli? Blir den jämnt större för varje dag man "lider"? När blir den STÖRST och när är den minst? Varför poängsätta?
Fortsätt du skriva ärligt och rakt som du gör, Lilla J. Fortsätt vara uppgiven och ledsen för att ni inte lyckas bli föräldrar så snabbt som ni önskar, fortsätt vara den du är och fortsätt hoppa och kämpa.
Jag läser din blogg och respekterar dig och det du skriver!
Förlåt mitt osammanhängande svammel..
Hur kontrar man mot ett sådant tankfullt inlägg från Tingeling. Jag vet att jag har skrivandets gåva, men hon skriver verkligen från hjärtan och det märks.
Kontra förresten, varför skrev jag så? Det handlar ju inte om det. Det handlar om så mycket annat, så mycket som inte någon kan få ner på papper eller på en blogg.
Jag vill nog bara säga att jag håller med Tingeling i ALLT hon skriver. jag kan applicera hennes tankar på så många saker i livet. Ibland blir jag sur på att bredbandet krånglar, jag kan bli galen av att det är fullt på bussen och att någon snorig människa hostar mig i nacken, Samtidigt på andra sidan jorden delar en familj på en burk majs, den första maten på två dagar, och de är inte ens irriterade. De är förmodligen lyckliga för att de har varandra. Det är inte en gång jag har tänkt tanken att människor i fattigare områden ofta "verkar" lyckligare. Jag undrar om det inte är så?
J, det var skoj att prata om dig. Jag vet att du kommer fortsätta att använda din blogg som en effektiv ventil för dina tankar.
Trots allt är det lite "komiskt" att det kommer en sådan kommentar (Sofia) just efter att du bloggat om öppenheten.
Vi hörs
Skrev en lång kommentar tidgare idag...den försvann...ska försöka att återskapa lite av den.
Jag säger rakt och ärligt som ett barn skulle ha gjort...Sofia är dum...det är så otroligt plumpt och kränkade att fälla sådana kommentarer som hon gjort här. Hur kan någon dömma andras olycka, hjärtesorg och smärta...rangordna vad som är värst eller inte så farligt. Oavsett hur illa det är för en själv finns det ästan alltid de som har det värre...ska en egen olycka inte räknas då? Man står si själv närmast och förhoppningsvis kan man ha förståelse för andra sorg även om man inte till fullo kan förstå den. Jag kan känna att jag anar vilken sorg det är att få kämpa fruktlöst i många år utan resultat för att få ett barn...men jag kan inte fullt ut sätta mig in i känslan. Ingen kan till fullo sätta sig in i någon annas känlsa och ingen kan dömma...Detta har mitt eget kämpande lärt mig även om jag inte alls ligger i samma divesion som många av de bloggar som jag läser...men min smärta, min längtan och mina missfall blir inte lättare att bära för det...jag får en förståelse och en ödmjukhet som jag inte hade haft utan. För några år sedan hade jag nog i tysthet kunna tyckt att ett år nog inte var så lång tid...kanske inte två heller....men ett år är en fuktansvärt lång tid när det bedrivs i väntan, hopp, besvikelse, smärta, uppgivenhet om och om igen.
Ett gott råd i livet, Sofia, döm aldrig, aldrig någon annans smärta, lidande och sorg...få saker är så sårande och kränkande...mycket få
Nu blev detta en märklig kommentar i din blogg J.... Jag förstårndin besvikelse...när odsen ändå inte är på ens sida så måste ett försök glida ur handen...frustrerande...otroligt frustrerande
Kram
Jag håller med Tingeling, Tisalen och Dajja och givetvis dig Lilla J. Det är dina känslor som inte kan jämföras med någon annans känslor. När man väl bestämt sig för att "skaffa" barn är varje månad en pina som inget fungerar. Fortsätt skriva! Om bloggen hjälper dig bearbeta så är det det allra viktigaste. Jag läser och jag hoppas för din skull!
Skicka en kommentar