Jag var på barnkalas igår. Bästa vännens lilla underbara son V fyllde 3 år. Jag hade inte träffat varken Bästa vännen eller lilla V på ngr månader så jag såg fram emot kalaset. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det blir det väl aldrig?
Redan i hallen önskade jag att jag kunde vända; vända på klacken, springa därifrån och gömma mig i ett hörn där ingen kunde se mig. Jag möttes i hallen av två små söta pojkar och deras mamma, de var grannar till Bästa vännen och skulle just gå. Samtidigt som jag kom dessutom en kompis till Bästa vännen med sina små söta gossar på 3 år respektive 5 månader; samt Bästa vännens sambos syster med sin jättemage: hon ska ha sitt första barn om 6 veckor. Strax efter mig kom ytterligare ett par vänner, med sin lilla tös på ca 6 månader; och strax därefter kom Bästa vännens kompis Y med sin söta lilla dotter som är jämngammal med V.
Där satt jag: bland barn, föräldrar, mor- och farföräldrar och en blivande mamma, och kände mig som den mest misslyckade och ensammaste personen på hela jorden (Älsklingen hade nämligen vägrat följa med på kalaset - som vanligt - därav mitt förra blogginlägg). Sällan har jag önskat så djupt att jag bara kunde försvinna, gå upp i rök utan att ngn skulle märka det. Jag gömde mig inne på V:s rum och lekte med honom och en annan liten pojke, för om ngn vuxen hade börjat prata med mig då hade jag inte kunnat hålla tillbaka gråten.
Efter ngn timme hade de flesta barnfamiljerna droppat av och vi vuxna hade bänkat oss i vardagsrummet. Kalaset blev till slut riktigt trevligt, men Bästa vännens sambos syster blev helt enkelt för mkt för mig. Att se henne sitta där med sin stora mage, 20 år gammal (om hon ens är det) och konstant prata om sin graviditet och alla planer de hade gjort för bebisen, allt de hade köpt osv. Självklart förstår jag henne: det här är det största som hänt henne och hon lever förstås helt inne i sin egen värd med sin mage, men det enda jag kunde tänka var att det borde vara jag! Jag som kämpat i 1½ år för att nå dit men ändå inte kommit ett enda steg på väg. Jag som är minst 6 år äldre än henne och längtat efter detta sen jag var 8 år och fick en lillasyster! Det borde vara jag! Det känns ju hemskt att säga så, men det är så det känns!
Som av ett mirakel lyckades jag hålla masken hela kalaset men så fort jag kom innanför dörren där hemma rasade jag ihop på sängen och började stortjuta! Älsklingen försökte trösta så gott han kunde, men det verkar inte som att han riktigt förstår. Det är inte hans kropp som går igenom allt månad efter månad; först väntan på ägglossning, sedan oron över att det där lilla molandet i magen varslar om mens på gång och paniken och sorgen när man inser att det är så! Ingen kan förstå, ingen som inte har varit där själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej,
Förstår din ångest men av en annan anledning. Efter fem års äktenskap så ville min man gärna ha ett eget barn, jag har en dotter på 13år från ett tidigare förhållande. Jag var mindre sugen utan ville satsa på karriären. Men jag gick med på det och efter ett år av olika försök så blir jag gravid med en dotter. Men när jag är i vecka 15 så överger han mig, säger att han vill skiljas, att vi måste hitta tillbaka till oss själva för att kunna hitta tillbaka till varandra igen. Min värld rasar samman och han vill inte träffas och reda ut vad som hänt. Efter fyra 1/2 veckor så erkänner han att han har kontakt med en annan kvinna, men bara kompisar. Efter ytterligare en vecka så får jag veta att det är mer än kompisar, från en kompis till mig. Det lustiga är att under hela den här perioden så har han gått fram och tillbaka mellan att vi kommer att hitta tillbaka till varandra och att vi bara ska vara vänner.. vi har haft sex med varandra upprepade gånger, uppenbarligen samtidigt som med en andra kvinnan. Han vägrar tala om vem hon är eller var han bor. Får till slut veta att hon jobbar på hans jobb. Nu säger han att han gjort slut och att han och jag är själsfränder men att han vill att vi bara ska vara vänner.. hur ska jag kunna lita på det?
Jag känner mig totalt misslyckad och kan inte glädja mig åt min blivande dotter. Mitt hjärta fylls av sorg så fort jag får se dessa lyckliga barnfamiljer och blivande mammor, av en annan anledning än dig, men det är en lika djup sorg.
Skicka en kommentar