Att censurera eller icke censurera, det är frågan!

Det pratas mkt om censur bland mina bloggvänner just nu, och många är de som låser sina bloggar för okända ögon. Så här ser jag på bloggandet:

Jag bloggar först och främst för min egen skull: för att skriva av mig om hur jag känner och även kunna få råd, uppmuntran och på andra sätt intressanta reflektioner på det jag skriver. Bloggen är som jag skrev i mitt allra första inlägg - en slags dagbok.

Jag kan inte direkt påstå att jag censurerar det jag skriver. Javisst, jag är ju anonym och skriver inte heller ut namn på personer i min närhet, men jag vet att många jag känner läser: en del vänner och släktingar som jag bjudit in, andra som hittat hit på eget bevåg. Jag är även medveten om att det förmodligen finns personer som jag känner IRL som läser utan att jag vet om det, och det är okej.

Jag har aldrig varit känd för att låta mig påverkas av andras åsikter, och det gäller även mitt bloggande. Jag är övertygad om att det finns de som tycker att jag skriver för mkt ibland och känner sig träffade, kanske rent av sårade. So be it! Jag skriver mina tankar, mina känslor och jag står för dem till 100%. Jag skriver inget om personer i min närhet som jag inte kan stå för och som jag inte hade kunnat säga till personen i fråga. Den som känner sig träffad av ngt här i bloggen är givetvis varmt välkommen att konfrontera mig! Om de vågar ;)

En annan tanke med min blogg är att dela med mig av mina tankar och känslor till folk i samma situation. Just nu handlar bloggen ju mkt om barnlösheten och allt vad det innebär och jag tror att många av mina läsare sitter i samma sits och att det är därför de läser. Jag är glad om mina ord kan skänka tröst, hopp eller uppmuntran eller åtminstone påminna andra där ute om att de inte är ensamma i denna svåra situation. Att bara tillåta inbjudna personer att läsa min blogg skulle kännas fel då jag själv mår bra av att läsa andra barnlöshetsbloggar.

Bloggen är också ett bra sätt för mig att nå ut med mina känslor till min omgivning, ngt som jag annars inte är expert på - utan tvärt om kan ha ganska svårt för. Här kan jag, efter noggrann analys (eller ingen alls), förklara hur jag mår och varför. Bloggen ger också mina vänner och - kanske framförallt - min sambo en chans att i ensamhet läsa igenom det jag skrivit både en och två gånger och verkligen reflektera över det innan de (om de nu vill) tar upp det med mig. En slags kommunikationsport helt enkelt :)

Färdiganalyserat! Bloggen förblir öppen för alla, ocensurerad och ruskigt ärlig. Klart slut.