Bara 30 min efter att jag postat mitt inlägg igår så ringde min mobil. Det var en rekryterare från Uniflex som ringde om ett jobb som ambulerande receptionist, som jag sökte bara 45 min tidigare. Så på torsdag ska jag dit på infomöte och intervju!
Precis vad mitt jobbsökarsjälvförtroende behövde! :-)
tisdag, september 29, 2009
måndag, september 28, 2009
Trött, trött, trött...
Jag är helt slut. Jag har återigen hamnat i en riktig trötthetsperiod.
Det tar så oerhört på krafterna att vara arbetslös igen. Man känner sig så usel och totalt värdelös av att söka jobb efter jobb efter jävla jobb men aldrig få något! Det spelar ingen roll att jag innerst inne vet att jag är kompetent och att den arbetsgivare som väl anställer mig i framtiden kan skatta sig lycklig, när man bara är ett CV i mängden bland hundratals och aldrig ens får komma på intervju.
Jag har ett starkt CV och är duktig på att formulera mig i personliga brev, men när man hela tiden slåss med sökanden som har några fler års erfarenhet så hjälper inte det alls. I de fall där jag faktiskt har gott om erfarenhet är det istället just det som ställer till det - att jag snarare är överkvalificerad och arbetsgivaren inte vill anställa mig för att de undrar varför i hela världen jag söker ett sådant jobb!
Att jag bara vill ha ett enkelt jobb med hyfsad lön och hyfsade tider; ett jobb som jag kan lämna bakom mig när jag går hem för dagen; ett jobb som betalar räkningarna medan vi gör IVF:er och som kan ge mig en okej mammapeng om det någon gång i framtiden kommer att bli aktuellt - det kan man ju inte säga!
Så jag fortsätter att ägna timmar och åter timmar åt att skicka ansökningar och se mailboxen fyllas med "tjänsten tillsatt av annan sökande"-mail. Och jag blir bara tröttare och tröttare...
Det tar så oerhört på krafterna att vara arbetslös igen. Man känner sig så usel och totalt värdelös av att söka jobb efter jobb efter jävla jobb men aldrig få något! Det spelar ingen roll att jag innerst inne vet att jag är kompetent och att den arbetsgivare som väl anställer mig i framtiden kan skatta sig lycklig, när man bara är ett CV i mängden bland hundratals och aldrig ens får komma på intervju.
Jag har ett starkt CV och är duktig på att formulera mig i personliga brev, men när man hela tiden slåss med sökanden som har några fler års erfarenhet så hjälper inte det alls. I de fall där jag faktiskt har gott om erfarenhet är det istället just det som ställer till det - att jag snarare är överkvalificerad och arbetsgivaren inte vill anställa mig för att de undrar varför i hela världen jag söker ett sådant jobb!
Att jag bara vill ha ett enkelt jobb med hyfsad lön och hyfsade tider; ett jobb som jag kan lämna bakom mig när jag går hem för dagen; ett jobb som betalar räkningarna medan vi gör IVF:er och som kan ge mig en okej mammapeng om det någon gång i framtiden kommer att bli aktuellt - det kan man ju inte säga!
Så jag fortsätter att ägna timmar och åter timmar åt att skicka ansökningar och se mailboxen fyllas med "tjänsten tillsatt av annan sökande"-mail. Och jag blir bara tröttare och tröttare...
onsdag, september 23, 2009
Gubbstrutt!
Besiktigade min lilla bil idag, och för första gången sedan vi köpte den för drygt 3 år sedan så gick han (japp, min bil är en han, som heter Hulken) inte igenom!
Bältet till mittplatsen i baksätet har en liten skada, som om en hund har tuggat lite på det. Denna skada fanns där när vi köpte bilen och har inte varit några som helst problem vid tidigare besiktningar.
Men tror ni inte att jag just idag åkte på besiktingsgubben from hell, mr Gnällspikgubbstrutt himself?
Så nu måste jag byta ut bältet (som aldrig ens använts eftersom jag aldrig haft 4 passagerare i bilen och förmodligen aldrig kommer att ha), och sedan ombesiktiga bilen inom 1 månad! Grrrr!!!
Bältet till mittplatsen i baksätet har en liten skada, som om en hund har tuggat lite på det. Denna skada fanns där när vi köpte bilen och har inte varit några som helst problem vid tidigare besiktningar.
Men tror ni inte att jag just idag åkte på besiktingsgubben from hell, mr Gnällspikgubbstrutt himself?
Så nu måste jag byta ut bältet (som aldrig ens använts eftersom jag aldrig haft 4 passagerare i bilen och förmodligen aldrig kommer att ha), och sedan ombesiktiga bilen inom 1 månad! Grrrr!!!
måndag, september 14, 2009
Jobbsökeri
Dagen efter mitt förra inlägg om jobbet blev jag uppsagd.
Psykopaten (chefen) kom till butiken och efter att ha stått och skrikit på mig och en kollega i över 1 h om hur värdelösa vi var och att det var "fel" på oss, så avslutade han min anställning.
Jag var provanställd så han behövde ju egentligen inte ge några särskilda skäl, men det faktum att de skäl han faktiskt gav var ren bullshit (som t ex att jag sålde för dåligt, när sanningen var den att jag föregående vecka sålde bäst i Sverige...) förstärkte bara min tidigare övertygelse om att han faktiskt är sjuk.
Sanningen: jag accepterade inte hans vidriga stil mot oss anställda (och hans ständiga brott mot kollektivavtalet) och sa därför emot och det kunde inte han tåla och därför blev jag uppsagd.
Jag har ärligt talat aldrig varit så lättad att slippa ett jobb i hela mitt liv, å andra sidan hade det känts såå mycket bättre om jag hade hittat ett nytt jobb först och fått säga upp mig själv. Men med tanke på hur dåligt min kollega mår av att gå till jobbet varje dag nu så var det nog min vinst iaf, så att säga.
Enda nackdelen är förstås ekonomin, som riskerar att få sig en rejäl smäll av detta. Det är verkligen ingen rolig arbetsmarknad just nu och jag vill ju inte ta vilket jobb som helst. Ska jag inte förlora några pengar på detta så måste jag ha ett nytt jobb till den 1:e oktober... inte helt enkelt! Jag har redan några olika tillfälliga och deltidsjobb på gång, men jag kommer ändå vara tvungen att fortsätta söka efter något fast och på heltid.
Jag har dessa dagar märkt att det inte bara är arbetsmarknaden som har blivit svårare utan även själva jobbsökningsprocessen. Varenda j-vla företag har ju egna databaser där man måste registrera sin CV för att kunna ansöka! Så vad hjälper det att man har en färdig CV när man ändå måste ägna 1 h per jobb åt att fylla i alla sina anställningar, utbildningar och erfarenheter på respektive arbetsgivares hemsida? Vilket hästjobb!! Jag har ägnat hela dagen idag åt att söka jobb och allt som allt fått iväg ca. 10 ansökningar... puh. Varför kan man inte få välja om man vill ladda upp färdigt CV eller fylla i hela skiten igen?! Hur svårt kan det vara när man ändå söker en specifik tjänst? Jag förstår ju grejen om man gör en spontanansökan, men varför ska man behöva ägna all den tiden för att söka en utannonserad tjänst? Jag blir riktigt frustrerad. Tror jag skjuter mig själv om jag ska behöva läsa meningen: "ansökan via extern webbplats" igen...
Psykopaten (chefen) kom till butiken och efter att ha stått och skrikit på mig och en kollega i över 1 h om hur värdelösa vi var och att det var "fel" på oss, så avslutade han min anställning.
Jag var provanställd så han behövde ju egentligen inte ge några särskilda skäl, men det faktum att de skäl han faktiskt gav var ren bullshit (som t ex att jag sålde för dåligt, när sanningen var den att jag föregående vecka sålde bäst i Sverige...) förstärkte bara min tidigare övertygelse om att han faktiskt är sjuk.
Sanningen: jag accepterade inte hans vidriga stil mot oss anställda (och hans ständiga brott mot kollektivavtalet) och sa därför emot och det kunde inte han tåla och därför blev jag uppsagd.
Jag har ärligt talat aldrig varit så lättad att slippa ett jobb i hela mitt liv, å andra sidan hade det känts såå mycket bättre om jag hade hittat ett nytt jobb först och fått säga upp mig själv. Men med tanke på hur dåligt min kollega mår av att gå till jobbet varje dag nu så var det nog min vinst iaf, så att säga.
Enda nackdelen är förstås ekonomin, som riskerar att få sig en rejäl smäll av detta. Det är verkligen ingen rolig arbetsmarknad just nu och jag vill ju inte ta vilket jobb som helst. Ska jag inte förlora några pengar på detta så måste jag ha ett nytt jobb till den 1:e oktober... inte helt enkelt! Jag har redan några olika tillfälliga och deltidsjobb på gång, men jag kommer ändå vara tvungen att fortsätta söka efter något fast och på heltid.
Jag har dessa dagar märkt att det inte bara är arbetsmarknaden som har blivit svårare utan även själva jobbsökningsprocessen. Varenda j-vla företag har ju egna databaser där man måste registrera sin CV för att kunna ansöka! Så vad hjälper det att man har en färdig CV när man ändå måste ägna 1 h per jobb åt att fylla i alla sina anställningar, utbildningar och erfarenheter på respektive arbetsgivares hemsida? Vilket hästjobb!! Jag har ägnat hela dagen idag åt att söka jobb och allt som allt fått iväg ca. 10 ansökningar... puh. Varför kan man inte få välja om man vill ladda upp färdigt CV eller fylla i hela skiten igen?! Hur svårt kan det vara när man ändå söker en specifik tjänst? Jag förstår ju grejen om man gör en spontanansökan, men varför ska man behöva ägna all den tiden för att söka en utannonserad tjänst? Jag blir riktigt frustrerad. Tror jag skjuter mig själv om jag ska behöva läsa meningen: "ansökan via extern webbplats" igen...
tisdag, september 08, 2009
Lille Guldklimpen
Gravida vännen födde sin förste son den 25:e februari i år och fövandlades därmed till "Mammavännen".
25:e februari blev hon mamma och igår träffade jag för första gången hennes lille son. Ja och träffade henne för första gången sedan hon blev mamma dessutom!
De har flyttat till radhus en bit utanför stan och igår var jag i deras område för att träffa min revisor och passade på att åka och hälsa på.
Min första tanke när jag kom dit var "varför har jag inte gjort det här tidigare?". Och även om det faktiskt känns avlägset just nu så vet jag svaret: för att jag har mått för dåligt. Tack och lov, så känns det faktiskt avlägset just nu! Jag skulle ljuga om jag sa att det var helt utan sorg jag beundrade deras lille guldklimp, men mest av allt gjorde han mig faktiskt glad! För hur kan man inte bli glad av att ha en skrattande, gurglande liten halvårsklump med glittrande ögon studsande i knäet? Barn är verkligen helt fantastiska!
Jag tror också att psykologens råd faktiskt var helt klockrent för min del. Hon sa: "Du behöver faktiskt inte vara den första som är där och grattar och gullar med hennes bebis. Vänta tills barnet är 3-6 månader, då är det en egen person och det brukar vara väldigt tydligt att barnet inte har någonting med dig att göra och då blir man inte avundsjuk på samma sätt. Ett litet spädbarn är jobbigare för någon i din situation, för det är så lätt att tänka att 'det kunde lika gärna varit mitt barn'. Din vän kommer att ha fullt upp med att hitta sin mammaroll och lära känna sitt barn de första månaderna ändå, så hon kommer inte att ta illa upp. Hon vet ju din sits och kommer att förstå." Jag hoppas och tror att Mammavännen förstår.
Jag hade kunnat tvinga mig själv att hälsa på tidigare, i somras, men jag är glad att jag inte gjorde det. Hade jag åkt dit då, när jag var deppad och bitter, så hade det bara varit av pliktkänsla och förmodligen inte blivit ett speciellt trevligt besök. Jag behövde helt enkelt de här månaderna för att bli redo. Och nu kan jag knappt vänta tills jag får träffa Guldklimpen igen - och Mammavännen förstås, min fina vän!
Jag har på sistone inte ens velat tänka på IVF-helvetet och att det återigen ska göra inträde i mitt liv. Att det måste göra det om jag någonsin ska få bära titeln "mamma". Men efter igår känner jag för första gången på månader - många månader - en liten gnutta motivation. Hoppet har ännu inte lyckats leta sig tillbaka till mig, men efter att ha fått ta del av Guldklimpen och Mammavännens underbart vanliga Svenssonliv, så har jag iaf blivit påmind om varför jag någonsin skulle vilja utsätta mig för hela skiten igen. Och faktiskt kan jag för första gången på länge till och med tillåta mig själv att tänka om. Tänk om jag faktiskt blir överraskad och skiten funkar denna gång och det är jag som har en guldklimp om ett år!
Tänk om...
25:e februari blev hon mamma och igår träffade jag för första gången hennes lille son. Ja och träffade henne för första gången sedan hon blev mamma dessutom!
De har flyttat till radhus en bit utanför stan och igår var jag i deras område för att träffa min revisor och passade på att åka och hälsa på.
Min första tanke när jag kom dit var "varför har jag inte gjort det här tidigare?". Och även om det faktiskt känns avlägset just nu så vet jag svaret: för att jag har mått för dåligt. Tack och lov, så känns det faktiskt avlägset just nu! Jag skulle ljuga om jag sa att det var helt utan sorg jag beundrade deras lille guldklimp, men mest av allt gjorde han mig faktiskt glad! För hur kan man inte bli glad av att ha en skrattande, gurglande liten halvårsklump med glittrande ögon studsande i knäet? Barn är verkligen helt fantastiska!
Jag tror också att psykologens råd faktiskt var helt klockrent för min del. Hon sa: "Du behöver faktiskt inte vara den första som är där och grattar och gullar med hennes bebis. Vänta tills barnet är 3-6 månader, då är det en egen person och det brukar vara väldigt tydligt att barnet inte har någonting med dig att göra och då blir man inte avundsjuk på samma sätt. Ett litet spädbarn är jobbigare för någon i din situation, för det är så lätt att tänka att 'det kunde lika gärna varit mitt barn'. Din vän kommer att ha fullt upp med att hitta sin mammaroll och lära känna sitt barn de första månaderna ändå, så hon kommer inte att ta illa upp. Hon vet ju din sits och kommer att förstå." Jag hoppas och tror att Mammavännen förstår.
Jag hade kunnat tvinga mig själv att hälsa på tidigare, i somras, men jag är glad att jag inte gjorde det. Hade jag åkt dit då, när jag var deppad och bitter, så hade det bara varit av pliktkänsla och förmodligen inte blivit ett speciellt trevligt besök. Jag behövde helt enkelt de här månaderna för att bli redo. Och nu kan jag knappt vänta tills jag får träffa Guldklimpen igen - och Mammavännen förstås, min fina vän!
Jag har på sistone inte ens velat tänka på IVF-helvetet och att det återigen ska göra inträde i mitt liv. Att det måste göra det om jag någonsin ska få bära titeln "mamma". Men efter igår känner jag för första gången på månader - många månader - en liten gnutta motivation. Hoppet har ännu inte lyckats leta sig tillbaka till mig, men efter att ha fått ta del av Guldklimpen och Mammavännens underbart vanliga Svenssonliv, så har jag iaf blivit påmind om varför jag någonsin skulle vilja utsätta mig för hela skiten igen. Och faktiskt kan jag för första gången på länge till och med tillåta mig själv att tänka om. Tänk om jag faktiskt blir överraskad och skiten funkar denna gång och det är jag som har en guldklimp om ett år!
Tänk om...
tisdag, september 01, 2009
Storm
Det stormar återigen i mitt liv.
Det är aldrig stiltje speciellt länge mellan stormbyarna och jag börjar bli fruktansvärt trött på det.
Denna gång är det på jobbet det stormar. Mitt nya jobb sedan 4 månader tillbaka. Ett jobb som jag tycker är roligt och trivs med. Jag har jättekul med mina kollegor och på själva arbetsplatsen, men det har mer och mer gått upp för mig att vår chef är en psykopat, och igår fick vi detta bekräftat med dunder och brak.
Nu är världens process igång med facket inblandat och jag letar med ljus och lykta efter ett nytt jobb igen - allt för att komma ifrån dårhuset så snart som möjligt.
Fan fan fan... vad trött jag är på detta!
Just som jag började tro att tillvaron var på väg att ordna upp sig, just som jag började känna mig nöjd med iaf en del av mitt liv igen... då ska självklart hela helvetet braka löst.
För så är det att vara "Lilla J": stormar, höga vågor som hotar att kantra båten, sjösjuka och endast ngn enstaka lugn natt då och då i en gästhamn... ett ständigt sökande efter den trygga hemmahamnen som aldrig går att finna.
Det är aldrig stiltje speciellt länge mellan stormbyarna och jag börjar bli fruktansvärt trött på det.
Denna gång är det på jobbet det stormar. Mitt nya jobb sedan 4 månader tillbaka. Ett jobb som jag tycker är roligt och trivs med. Jag har jättekul med mina kollegor och på själva arbetsplatsen, men det har mer och mer gått upp för mig att vår chef är en psykopat, och igår fick vi detta bekräftat med dunder och brak.
Nu är världens process igång med facket inblandat och jag letar med ljus och lykta efter ett nytt jobb igen - allt för att komma ifrån dårhuset så snart som möjligt.
Fan fan fan... vad trött jag är på detta!
Just som jag började tro att tillvaron var på väg att ordna upp sig, just som jag började känna mig nöjd med iaf en del av mitt liv igen... då ska självklart hela helvetet braka löst.
För så är det att vara "Lilla J": stormar, höga vågor som hotar att kantra båten, sjösjuka och endast ngn enstaka lugn natt då och då i en gästhamn... ett ständigt sökande efter den trygga hemmahamnen som aldrig går att finna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
