Sitter i soffan iklädd mjukisar och raggsockar. 14 levande ljus brinner runt omkring i rummet, men mina fingrar är ändå iskalla och stela som pinnar. Nästippen är som en liten isbit. Hyresvärden lovar 20° men precis som alla tidigare vintrar sitter jag här och huttrar i 17°... brrrr, jag gillar inte vinter!
Livet rullar på utan mig. Jag går till jobbet på mornarna, jobbar och sliter dag efter dag. Säljer kaffebryggare, brödrostar, espressomaskiner, våffeljärn... ler och är trevlig mot kunderna, skämtar med kollegorna. Men jag är inte närvarande. Tankarna, känslorna är någon annanstans. Jag är någon annanstans. Tittar ner från ovan på personen som föreställer jag. "Hur blev hon så olycklig? När ska hon braka ihop?"
Alla går vidare med sina liv, utom jag. Jag står och trampar på samma ställe, halkar tillbaka. Ett steg framåt och två steg bakåt. Orkar ingenting, har ingen lust med någonting. Orkar inte umgås med folk, orkar inte hålla kontakten med mina vänner - tur att de flesta gör det åt mig. Vill bara ligga i sängen, sova, drömma, glömma...
Omkring mig lever alla andra det liv som borde vara mitt. Gravida vännens mage växer så det knakar, likaså tjejen på jobbets mage... och ett par kvinnor till på jobbet, kvinnor som jag inte känner alls - en av dem ser dessutom ut att vara i 40-årsåldern, men gravid är hon, sin biologiska klocka till trots. Droppen var när Älsklingens kompis ringde härom veckan och meddelade att de väntar barn till våren. Jag minns att jag för ngt år sedan sa att om de blir med barn före oss, då ska jag skjuta den jävlen. Han som sprutat sig full med anabola i över 15 års tid, han som är den hetsigaste person jag någonsin träffat, han som är öppet rasist och den värsta besserwisser man kan tänka sig. Om jag hade svårt att tåla honom innan, så är det ingenting mot vad jag känner nu. Det finns ingen rättvisa i världen när någon som bokstavligen sprutat kroppen full av infertilitet lyckas göra frugan på smällen utan problem, medan vi får kämpa och kämpa. Det kanske inte är rationellt och definitivt inte fint, men jag hatar honom för det. Jag har sedan Älsklingen och jag blev tillsammans lovat att ge kompisen en chans, för Älsklingens skull, men nu vill jag aldrig mer se honom och helst slippa höra hans namn.
Hur blev det så här? Det liv jag lever kan inte vara mitt! Det var ju inte så här det skulle vara. Det skulle ju bli annorlunda när jag och Älsklingen fann varandra, jag skulle bli lycklig för första gången i mitt liv. Naivt trodde jag att mitt liv äntligen skulle bli som jag drömt om. Men jag hade fel igen. Livet prövar mig som alltid och jag har tröttnat för längesedan. Jag vill byta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Oj, vad det känns bekant... Mitt liv kan inte vara mitt. Det var inte såhär det skulle se ut. Att det avvek från planen - fine. Men att det så totalt skulle vara utom synhåll för alla planer, det hade jag inte ens med i mina vildaste mardrömmar. Och ändå blev det så. Och jag liksom du kavlar upp ärmarna, ler och för min del gör nya planer som jag låtsas är min dröm...
Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, mest för att det finns så oerhört lite att säga. Det är lätt att säga "Var rädd om dig", men jag vet inte hur man är det och jag misstänker att du inte heller vet. Du gör allt du kan. Du gör det du vet. Och jag hoppas att den totala kraschen aldrig kommer. Men om den skulle göra det, tror jag faktiskt inte att det kommer att vara så mycket värre än nuet. Då motsvarar det yttre bara det inre. Som sagt, inte mycket att säga som du inte redan vet. Men jag tänker på dig.
Så tunga tankar. Och väldigt bekanta.
Den skillnad jag ser jämfört med mina egna funderingar är ändå den att jag på något sätt vetat att det inte skulle bli biologiska barn för oss.
Men att livet skulle bli så grått, tungt och svårt, det hade inte heller jag föreställt mig.
När man är precis mitt i det där så känns det så jävla orättvist och svårt.
Det som hjälpt mig ibland har varit att tänka att alla (de flesta) har sina sorger och drabbningar. Vissa har sjukdom, död, skilsmässor, ja - det finns så mycket olycka och sorg i världen.
Barnlösheten är utdragen, seg och gör en asocial och avtrubbad. Och så känns det så orättvist, att "alla andra" lyckas.
Man känner sig utanför.
Det som ni ändå har, som många som kämpar med barnlöshet kanske inte har, är ett starkt förhållande och en kärlek som lyser igenom din text i varje inlägg.
Det är fint och viktigt!
En dag kommer allting att kännas lättare.
Svammelkram.
Massor med kramar. En hel säck med styrka. En ask med värme. Önskar er all lycka nästa försök. Hoppas att ni trots allt kan försöka att njuta av de kommande helgerna. Hoppet finns där ute. Det måste bli er tur nästa gång.
Blir så ledsen när jag läser dina ord. Jag befann mig där du nu befinner dig i somras. Att inte orka. Att inte vilja. Sorgen. Ensamheten. Jag vet. Jag orkade verkligen inte. Jag var slut. & det ringde jag till vårdcentralen & sa. Fick komma på en gång & blev sjukskriven (& sedemera arbetslös, men det är en annan historia). Jag fick träffa läkare & psykolog. & sakta men säkert blev jag gladare. Träffar fortfarande min psykolog regelbundet & det har varit fantastiskt att kunna prata av mig med ngn objektiv. Ngn som hjälper en reda ut alla tankar. & komma över sorgen. Få verktyg för att komma vidare. Idag är jag inte 100 %, men kanske 75 & det är väldigt bra med tanke på att jag var på botten i somras. Så mitt råd är verkligen att be om hjälp. Hitta ngn att prata med. Vi är många som tänker på dig & hoppas att du snart mår bättre! Varma kramar från Hanna
Jag har alltid hoppats pa, jobbat mot, den dagen da allt blir perfekt och man ar lycklig, "sen levde de lyckliga i alla sina dagar". Pratade med kusin Matilda om det och om att det ar farligt att leva sa, eftersom inget nansin blir perfekt. Du och Jocke har det ju extra jobbigt nu, det tar bort illusionen om att ni skulle ha nat fram till den dar lyckliga punkten, men att nat inte ar perfekt innebar inte att det ar vardelost och misslyckat. Att livet ar jobbigt innebar inte att det inte finns positiva bitar ocksa.
For vad det ar vart sa ar du varken en battre eller samre syster for att du ar barnlos. Alltid min Storabjorn som jag ser upp till och tycker om valdigt mycket!
Ber till allt som ar gott att det ska bli er tur snart och att ni ska fa styrka att klara detta.
Kramar!
Åh, vad jag känner igen mig! En sådan klockren beskrivning om ett liv som inte kan vara mitt. Det är inte möjligt, får inte vara möjligt. Och ändå är det just det.
Och så alla de där som inte borde kunna skaffa barn, de med självförstörda kroppar, som blir föräldrar flera gånger om. Hur lätt som helst. Och de som har sju barn men som inte kan eller vill ta hand om några. Vad orättvist det är. Och gör så in i helvetes ont.
Jag vet...
Kram
Du ska veta att du inte är ensam. Vi finns här för varandra av en anledning, att vi vill känna samhörighet. Det finns inte så mycket att säga men jag tror ändå på något sätt att vi kommer att klara det...fast allt känns som ett h-lvete just nu..
Kram
Oj, vad jag känner igen mig i dina ord. Vems liv lever jag egentligen? Inte kan det vara mitt för det här har jag inte alls skrivit under!!!! Jag har två barn vid det här laget, i mina tankar. Det är tungt att att vänja sig vid sin nya situation, sitt nya liv. Helt plötsligt måste man hitta nya ramar, nya mål, nya tankar och nya känslor. Det är utan tvekan en livskris och bör inte förringas. Håller med ovanstående, kanske behöver du prata med någon? Har du inte blivit erbjuden hjälp?
En stor kram på dig!
*KRAMAR OM*
Jag har inga ord...
Kaki - Tack snälla för dina ord! Det är inte lätt att veta vad man ska "säga", men att man säger just det räcker ganska långt.
Jag tror att vi alla i de här "kretsarna" har fått tänka om och revidera våra drömmar, men likväl finns de ju kvar där, någonstans i bakhuvudet och det kan man aldrig ändra på.
Jag tror att du har rätt, en ev total krasch skulle nog inte sklija sig speciellt mkt från nuet.
Kram
Tingeling - Ja, att det kunde vara så här mörkt det anade nog ingen av oss, och förmodligen ska vi vara tacksamma för det för annars hade man väl lagt sig ner och dött för längesen.
Jag försöker också tänka att "det kunde varit värre", men tyvärr tycks det ha motsatt effekt på mig eftersom det ofta får mig att bli ännu ledsnare. Antar att det tyder på att det iaf inte är ngt fel på min empati.
Tack för dina fina ord om min och Älsklingens kärlek. Ibland tvivlar jag rejält på att det är som du skriver, men att vi faktiskt klarat oss, och klarar oss, igenom allt det här tyder nog på att du trots allt har rätt i det du skriver. Och det är ju inte fy skam!
Varma kramar till dig Ting!
ivfprinsessan - Tack snälla!
Hanna - Tack för omtanken! Har fått psykologkontakt via ivf-mottagningen, de har en egen psykolog. Har varit där en gång och ska dit igen, det känns bra men löser ju tyvärr inte problemet. Har insett att det inte finns mkt mer att göra än att finna sig i att jag kommer att må så här tills/om "problemet" får en lösning.
Square - Tack söta lillasyster! Visst är det som du skriver, "perfekt" finns inte, det har jag nog vetat så länge jag varit medvetande och vid det här laget börjat acceptera. Men just nu önskar jag bara att det iaf kunde vara LITE bättre, att jag kunde ha flax på NGN punkt i livet... det är lite för mkt på en gång.
Det är värt oerhört mkt med dina fina ord ska du veta. Det är de nära relationerna i mitt liv som jag klamrar mig fast vid just nu!
Puss och kram och massor med kärlek!
Jessica - Mmm, precis så är det ju. Avundsjuka har fått en helt annan innebörd sedan man "blev" barnlös. Jag har alltid känt att vissa inte "förtjänat" att bli föräldrar, men att det kunde dra upp så här mkt känslor hos mig det hade jag aldrig kunnat ana.
(Har hittat till din blogg också nu)
Uniflora - Tack! Kramar
Pez - Tack snälla! Jag undrar ofta hur jag skulle klarat allt det här utan alla bloggsystrar, och nu har jag ju fått en till! Samhörighet är underskattat.
Klart vi kommer att klara det här, man har ju inget val.
Kramar
Saga - Livskris var ordet! Jag tycker att jag har gått igenom lite väl många livskriser för mina 27 år, men den här är utan tvekan värst (eller så är det bara för att det är den som sker just nu).
Tack och lov bestämde läkaren som konstaterade missfallet i princip åt mig att jag borde gå till deras psykolog och det var verkligen bra. Hon är kanon och jag tror att det kommer att hjälpa mig stå ut.
Kramar!
Jenny - Tack för att du bryr dig! Kramar
Skicka en kommentar