Adoptionstankar

Idag slutade jag kl 12 och har massor av saker att göra. Men istället har jag ägnat den senaste timmen åt att surfa runt på AC:s hemsida och gråtit gråtit gråtit. Jag vill inte!

Jag vill vara gravid och känna mitt barn sprattla runt i min mage. Jag vill ha stor rund mage och känna mig otymplig. Jag vill gå igenom en förlossning - hur ont det än gör - och få mitt eget barn lagt på mitt bröst. Jag vill amma. Jag vill gå med barnvagn. Jag vill gå på babysim. Jag vill ha sömnlösa nätter och gå runt som en zombie - precis som nu, fast inte pga av ångest över framtiden och det jag saknar. Jag vill se mina och Älsklingens drag i mitt barns ansikte. Jag vill inte missa en minut av mitt barns uppväxt (okej, det kommer man ju göra oavsett, men inte månader, kanske år av barnets första tid). Jag vill helt enkelt ha ett (nåja, egentligen fler men den drömmen är för avlägsen för att jag ens ska våga tro på den längre) biologiskt barn!

Jag vill inte bli adoptivförälder. Jag vill inte! För mig är det fortfarande en plan C, en nödlösning. Jag har alltid sett det så. Jag önskar att jag såg annorlunda på det, men det är så jag känner. Adoption är inte för mig. Älsklingen är ännu mer negativ än jag. I präktiga Sverige mer eller mindre förbjudna åsikter, men man känner ju det man känner. Och när jag tänker adoption känner jag bara "NEJ!". Vill inte vill inte vill inte.

Och ändå, en del av mig, realisten, kan inte låta bli att tänka framåt, långt framåt. Tänka "om". Om vi misslyckas med våra två resterande försök på SU. Om vi misslyckas med det trepack vi planerar att köpa privat efter ev. misslyckade landstingsförsök. Tänk om. Då kanske vi känner helt annorlunda? Jag med min självanalytiska förmåga tror att iaf jag kommer att göra det. Om.

Vi har genomgått två hela IVF:er, har två kvar på SU (eftersom den första inte räknades pga felbehandlingen), och planerar alltså ett trepack privat efter det. Det blir sju IVF:er... SJU! Jag har hittills känt att jag kommer att utstå så många IVF:er som det bara behövs, men någonstans inom mig vet jag att även jag - den mest envisa människa du kan träffa på - har en gräns. När den gränsen är nådd är livet ett annat, förmodligen är också jag en annan eller iaf rejält förändrad. Om. Om om blir verklighet kommer förmodligen plan C se ljusare ut.

Och därför planerar jag framåt redan nu. Älsklingen vill inte ens veta av ngn planering, han lever till hundra procent på hoppet. Vi är olika, mkt olika, han och jag. Men jag planerar. Efter årsskiftet blir vi sökandemedlemmar hos AC - det är inte förhandlingsbart. Om om blir verklighet vill jag ligga steget före. Jag vill inte behöva börja från början i oändligt långa adoptionskön. Om vår otur vänder och vi slipper verkställa plan C så har vi förlorat ngr tusenlappar i sökandeavgift, men det är det värt. Då har ju iaf pengarna gått till en organisation som hjälper andra barnlösa att bli föräldrar, på ett sätt som de valt och är positiva till, och det känns helt ok att "kasta bort" pengar på.

Ngt annat som slog mig, och gjorde mig fruktansvärt rädd för en framtid med plan C är: vilka otroliga krav det ställs för att få bli adoptivföräldrar!! Det är ju så att man blir mörkrädd... och förmodligen innebär dessa krav dessutom att vi aldrig kommer att bli godkända iaf. Så nu har jag ytterligare en anledning att hoppas och be för allt vad jag är värd att vi slipper plan C.

Mitt liv kan inte vara mitt

Sitter i soffan iklädd mjukisar och raggsockar. 14 levande ljus brinner runt omkring i rummet, men mina fingrar är ändå iskalla och stela som pinnar. Nästippen är som en liten isbit. Hyresvärden lovar 20° men precis som alla tidigare vintrar sitter jag här och huttrar i 17°... brrrr, jag gillar inte vinter!

Livet rullar på utan mig. Jag går till jobbet på mornarna, jobbar och sliter dag efter dag. Säljer kaffebryggare, brödrostar, espressomaskiner, våffeljärn... ler och är trevlig mot kunderna, skämtar med kollegorna. Men jag är inte närvarande. Tankarna, känslorna är någon annanstans. Jag är någon annanstans. Tittar ner från ovan på personen som föreställer jag. "Hur blev hon så olycklig? När ska hon braka ihop?"

Alla går vidare med sina liv, utom jag. Jag står och trampar på samma ställe, halkar tillbaka. Ett steg framåt och två steg bakåt. Orkar ingenting, har ingen lust med någonting. Orkar inte umgås med folk, orkar inte hålla kontakten med mina vänner - tur att de flesta gör det åt mig. Vill bara ligga i sängen, sova, drömma, glömma...

Omkring mig lever alla andra det liv som borde vara mitt. Gravida vännens mage växer så det knakar, likaså tjejen på jobbets mage... och ett par kvinnor till på jobbet, kvinnor som jag inte känner alls - en av dem ser dessutom ut att vara i 40-årsåldern, men gravid är hon, sin biologiska klocka till trots. Droppen var när Älsklingens kompis ringde härom veckan och meddelade att de väntar barn till våren. Jag minns att jag för ngt år sedan sa att om de blir med barn före oss, då ska jag skjuta den jävlen. Han som sprutat sig full med anabola i över 15 års tid, han som är den hetsigaste person jag någonsin träffat, han som är öppet rasist och den värsta besserwisser man kan tänka sig. Om jag hade svårt att tåla honom innan, så är det ingenting mot vad jag känner nu. Det finns ingen rättvisa i världen när någon som bokstavligen sprutat kroppen full av infertilitet lyckas göra frugan på smällen utan problem, medan vi får kämpa och kämpa. Det kanske inte är rationellt och definitivt inte fint, men jag hatar honom för det. Jag har sedan Älsklingen och jag blev tillsammans lovat att ge kompisen en chans, för Älsklingens skull, men nu vill jag aldrig mer se honom och helst slippa höra hans namn.

Hur blev det så här? Det liv jag lever kan inte vara mitt! Det var ju inte så här det skulle vara. Det skulle ju bli annorlunda när jag och Älsklingen fann varandra, jag skulle bli lycklig för första gången i mitt liv. Naivt trodde jag att mitt liv äntligen skulle bli som jag drömt om. Men jag hade fel igen. Livet prövar mig som alltid och jag har tröttnat för längesedan. Jag vill byta.

...och tillbaka till vardagen

De senaste fyra dagarna har jag fått världens mest välbehövda flykt från vardagen och den överjävliga sorg som är min tillvaro. Nu är jag hemma i verkligheten igen och ångesten gnager återigen på mina inälvor.

Jag känner mig som en bräcklig glasfigur vingligt balanserande på hyllkanten, på vippen att trilla ner och gå i tusen bitar vid minsta knuff. Klumpen i halsen finns där hela tiden och det räcker med minsta lilla grej för att den ska klättra upp och ta sig ut genom tårkanalerna; en sång, en kommentar, en barnvagn... Jag är som en tickande bomb som när som helst kan explodera i tårar.

Vul:et förra tisdagen gick bra, så bra det kunde... slemhinnan var tunn och visade inga rester av ngn graviditet, inga spår efter Lillgrodan. Hormonerna är borta ur kroppen och sedan i förrgår har det inte heller kommit ngr bruna flytningar. Alla spår efter Lillgrodan är som bortblåsta. Det enda den korta graviditeten lämnade efter sig är ett stort hål i mitt hjärta, och en enorm rädsla inför framtiden. Tänk om detta var vår chans...

Vårt tredje försök står för dörren (nåja, först kommer ju den obligatoriska väntan förstås: ny mens och sedan julstängning på SU...) och jag är livrädd att det ska gå lika illa som denna gång eller rent av sämre. Av tio kanonägg blev det bara ett dugligt embryo... och uppenbarligen var det ngt fel på det trots allt. Oddsen talar inte direkt för oss inför detta tredje försök.

Läkaren sa att de skulle ta upp vårt fall i teamet och diskutera om de skulle ändra ngt inför nästa gång, de gör tydligen alltid så när ett par står inför sitt tredje försök. Men troligtvis blir det samma protokoll som förra gången, behandlingen av mig var ju enligt dem perfekt, det är inte det som är problemet... Problemet - befruktningen - går det ju inte att göra ngt åt. Och jag ser inte positivt alls på framtiden, jag har ingen tro på detta alls just nu.

Att det dessutom kommer att bli världens projekt kring ÄP denna gång gör ju inte saken bättre. Läggas in och förmodligen sövas är inget jag direkt ser fram emot. Men vad gör man inte?

Verklighetsflykt

I lördags lyfte planet mot Stansted och därefter brummade vi iväg i hyrbilen mot Cardiff, Wales. Vi installerade oss hos Syster Yster och hennes soon to be husband och deras två kissekatter. 2,5 dygn och ett bröllop senare satte vi oss återigen i hyrbilen för att bege oss hemåt.

Allt som allt en lyckad och välbehövd semester.

Farväl Lillgrodan!

Sitter här med tårarna forsande.

HCG:t hade sjunkit rejält över helgen, till 11,74 och Lillgrodan är definitivt död. Ska på vul imorn för att se om ngt sitter kvar - eller rent av i ngn av äggledarna.

Jävla elaka bebisgudar!! Varför skulle ni ge mig den här lyckan om ni ändå tänkte rycka bort den med en gång igen?!!