Min menscykel har tack och lov börjat bli kortare på sistone. Förra månaden var ÄL (ägglossning) så tidig så att vi t o m missade den, den kom på dag 11-12 ungefär, istället för 19 som de tre tidigare cyklerna.
Denna månad har jag varit förutseende och ÄL-testat sedan dag 10 och igår på dag 15 fick jag mkt riktigt ett litet ägg på testet! MEN VAD I HELVETE HJÄLPER DET NÄR MAN ÄNDÅ INTE KAN HA SEX?!?!!!
Nope, det blir det iaf inte tal om i vårt fall på åtminstone en vecka... det beslutet har min kropp tagit åt oss. Fast egentligen är det väl inte min kropps fel utan det jävla viruset som för alltid bor i den! Den evigt objudna gästen som envisas med att alltid alltid dyka upp vid sämsta möjliga tillfälle. Inte för att det finns ngr bra tillfällen iof...
Summan av kardemumman är iaf inget sex = ingen bebis och ytterligare en förlorad månad. Kommer det någonsin bli vår tur?!
tisdag, november 27, 2007
måndag, november 26, 2007
Att censurera eller icke censurera, det är frågan!
Det pratas mkt om censur bland mina bloggvänner just nu, och många är de som låser sina bloggar för okända ögon. Så här ser jag på bloggandet:
Jag bloggar först och främst för min egen skull: för att skriva av mig om hur jag känner och även kunna få råd, uppmuntran och på andra sätt intressanta reflektioner på det jag skriver. Bloggen är som jag skrev i mitt allra första inlägg - en slags dagbok.
Jag kan inte direkt påstå att jag censurerar det jag skriver. Javisst, jag är ju anonym och skriver inte heller ut namn på personer i min närhet, men jag vet att många jag känner läser: en del vänner och släktingar som jag bjudit in, andra som hittat hit på eget bevåg. Jag är även medveten om att det förmodligen finns personer som jag känner IRL som läser utan att jag vet om det, och det är okej.
Jag har aldrig varit känd för att låta mig påverkas av andras åsikter, och det gäller även mitt bloggande. Jag är övertygad om att det finns de som tycker att jag skriver för mkt ibland och känner sig träffade, kanske rent av sårade. So be it! Jag skriver mina tankar, mina känslor och jag står för dem till 100%. Jag skriver inget om personer i min närhet som jag inte kan stå för och som jag inte hade kunnat säga till personen i fråga. Den som känner sig träffad av ngt här i bloggen är givetvis varmt välkommen att konfrontera mig! Om de vågar ;)
En annan tanke med min blogg är att dela med mig av mina tankar och känslor till folk i samma situation. Just nu handlar bloggen ju mkt om barnlösheten och allt vad det innebär och jag tror att många av mina läsare sitter i samma sits och att det är därför de läser. Jag är glad om mina ord kan skänka tröst, hopp eller uppmuntran eller åtminstone påminna andra där ute om att de inte är ensamma i denna svåra situation. Att bara tillåta inbjudna personer att läsa min blogg skulle kännas fel då jag själv mår bra av att läsa andra barnlöshetsbloggar.
Bloggen är också ett bra sätt för mig att nå ut med mina känslor till min omgivning, ngt som jag annars inte är expert på - utan tvärt om kan ha ganska svårt för. Här kan jag, efter noggrann analys (eller ingen alls), förklara hur jag mår och varför. Bloggen ger också mina vänner och - kanske framförallt - min sambo en chans att i ensamhet läsa igenom det jag skrivit både en och två gånger och verkligen reflektera över det innan de (om de nu vill) tar upp det med mig. En slags kommunikationsport helt enkelt :)
Färdiganalyserat! Bloggen förblir öppen för alla, ocensurerad och ruskigt ärlig. Klart slut.
Jag bloggar först och främst för min egen skull: för att skriva av mig om hur jag känner och även kunna få råd, uppmuntran och på andra sätt intressanta reflektioner på det jag skriver. Bloggen är som jag skrev i mitt allra första inlägg - en slags dagbok.
Jag kan inte direkt påstå att jag censurerar det jag skriver. Javisst, jag är ju anonym och skriver inte heller ut namn på personer i min närhet, men jag vet att många jag känner läser: en del vänner och släktingar som jag bjudit in, andra som hittat hit på eget bevåg. Jag är även medveten om att det förmodligen finns personer som jag känner IRL som läser utan att jag vet om det, och det är okej.
Jag har aldrig varit känd för att låta mig påverkas av andras åsikter, och det gäller även mitt bloggande. Jag är övertygad om att det finns de som tycker att jag skriver för mkt ibland och känner sig träffade, kanske rent av sårade. So be it! Jag skriver mina tankar, mina känslor och jag står för dem till 100%. Jag skriver inget om personer i min närhet som jag inte kan stå för och som jag inte hade kunnat säga till personen i fråga. Den som känner sig träffad av ngt här i bloggen är givetvis varmt välkommen att konfrontera mig! Om de vågar ;)
En annan tanke med min blogg är att dela med mig av mina tankar och känslor till folk i samma situation. Just nu handlar bloggen ju mkt om barnlösheten och allt vad det innebär och jag tror att många av mina läsare sitter i samma sits och att det är därför de läser. Jag är glad om mina ord kan skänka tröst, hopp eller uppmuntran eller åtminstone påminna andra där ute om att de inte är ensamma i denna svåra situation. Att bara tillåta inbjudna personer att läsa min blogg skulle kännas fel då jag själv mår bra av att läsa andra barnlöshetsbloggar.
Bloggen är också ett bra sätt för mig att nå ut med mina känslor till min omgivning, ngt som jag annars inte är expert på - utan tvärt om kan ha ganska svårt för. Här kan jag, efter noggrann analys (eller ingen alls), förklara hur jag mår och varför. Bloggen ger också mina vänner och - kanske framförallt - min sambo en chans att i ensamhet läsa igenom det jag skrivit både en och två gånger och verkligen reflektera över det innan de (om de nu vill) tar upp det med mig. En slags kommunikationsport helt enkelt :)
Färdiganalyserat! Bloggen förblir öppen för alla, ocensurerad och ruskigt ärlig. Klart slut.
måndag, november 19, 2007
Veckans ärligaste inlägg
"Man kan inte alltid välja hur man har det, men man kan alltid välja hur man tar det"
Så lyder mitt livsmotto och har så gjort under att antal år nu. Jag har dock kommit på mig själv mer och mer på sistone att jag inte alls lyckas leva efter det! Jag har alltid haft en tendens att gräva ner mig och "frossa" i mitt elände när jag mår dåligt. Jag sätter på ngn riktigt mörk skiva - Kent har många bidrag - och ligger i timtal och stirrar i taket och ältar ältar ältar... Det krävs inget geni för att inse att det där inte får en att må bättre direkt! Ändå är jag övertygad om att jag inte är ensam på jorden om att göra så...
Hursomhelst så är det dags att tänka om! Dags att leva som jag lär! Dags att ta tag i mig själv! Dags att plocka fram kämpen som finns där innanför, den där kämpen som har fått jobba hårt under många år - men kanske tyvärr missförstått vad den borde lägga sin energi på!
- Måste le, ingen får se!
Nej, dags att låta kämpen ägna sig åt det den egentligen borde: vara ärlig mot sig själv. Kämpa för sin egen skull, för att må bra inte bara låtsas må bra! Jag har utvecklat en oerhörd skicklighet genom åren i att dölja hur jag mår och det kräver så mkt energi att det aldrig blir ngn kvar till det som egentligen är viktigt.
Det är helt enkelt dags att bena ut orsakerna till att jag inte känner mig lycklig, och hitta lösningarna på problemen... och där det inte tycks finnas ngn lösning gäller det väl att leva efter mitt motto och ta det på rätt sätt. Enkelt? Njae, men jag gör ett försök:
share your files at box.net
Så lyder mitt livsmotto och har så gjort under att antal år nu. Jag har dock kommit på mig själv mer och mer på sistone att jag inte alls lyckas leva efter det! Jag har alltid haft en tendens att gräva ner mig och "frossa" i mitt elände när jag mår dåligt. Jag sätter på ngn riktigt mörk skiva - Kent har många bidrag - och ligger i timtal och stirrar i taket och ältar ältar ältar... Det krävs inget geni för att inse att det där inte får en att må bättre direkt! Ändå är jag övertygad om att jag inte är ensam på jorden om att göra så...
Hursomhelst så är det dags att tänka om! Dags att leva som jag lär! Dags att ta tag i mig själv! Dags att plocka fram kämpen som finns där innanför, den där kämpen som har fått jobba hårt under många år - men kanske tyvärr missförstått vad den borde lägga sin energi på!
- Måste le, ingen får se!
Nej, dags att låta kämpen ägna sig åt det den egentligen borde: vara ärlig mot sig själv. Kämpa för sin egen skull, för att må bra inte bara låtsas må bra! Jag har utvecklat en oerhörd skicklighet genom åren i att dölja hur jag mår och det kräver så mkt energi att det aldrig blir ngn kvar till det som egentligen är viktigt.
Det är helt enkelt dags att bena ut orsakerna till att jag inte känner mig lycklig, och hitta lösningarna på problemen... och där det inte tycks finnas ngn lösning gäller det väl att leva efter mitt motto och ta det på rätt sätt. Enkelt? Njae, men jag gör ett försök:
- Problem: Vi bor i en pluttig lägenhet som alltid är stökig och jag mår jättedåligt av det. Lösning: 1. Engagera Älsklingen i en storstädningshelg, sortera alla grejer och hitta en plats för allt, lägga upp så mkt det går på vinden. 2. Ta hand om disk, tvätt och liknande med en gång i fortsättningen för att minimera röran.
- Problem: Vi har aldrig ngr pengar. Lösning: Den här är ju lite svårare... Å ena sidan så var jag ju medveten om att det skulle bli ngr tuffa första år med eget företag och det är det ju värt för att få jobba med ngt jag älskar. Men å andra sidan finns det ändå mer jag kan göra: skaffa ett extrajobb är nr 1 och det är så gott som klappat och klart, jag får besked idag! Nr 2 är inte heller så svårt - men bra mkt tråkigare - och det är att inte lägga pengar på onödiga grejer: kläder, skor och annat som jag faktiskt inte har ngt behov av just nu. Nr 3 är utan tvekan svårast men också det jag är villig att lägga mest energi på och det är att få fart på företaget med de få resurser jag har: dela ut flyers på stan t ex, trist men billigt!
- Problem: Vi blir inte med barn! Lösning: Utan tvekan det största och jobbigaste problemet - och det enda som jag inte kan påverka så mkt jag skulle vilja. Men... jag får göra det jag kan: 1. Leva hälsosammare (det är ju förstås nödvändigt även om det inte var för bebisverkstan) även om Älsklingen snarare stretar emot än hjälper till. Börja med mig själv och hoppas att han hakar på helt enkelt... 2. Så mkt mer kan jag ju inte göra för att påverka bebisverkstan, men desto mer för att påverka hur jag mår = ta det på rätt sätt. Försöka glädjas mer åt det jag har och se det positiva i att det tar tid: Jag och Älsklingen får mer tid för varann. Jag får mer tid på mig att nå framgång med företaget. Jag får mer tid på mig att nå tillbaka till min gamla form. Jag får mer tid för mig själv och att göra sånt som jag trivs med... egentligen finns det oändligt många saker, även om jag har svårt att se dem när allt som kretsar runt i huvudet är bebis bebis bebis.
- Problem: Min kropp mår inte bra! Jag har börjat få ont i ryggen igen och har alldeles för hög fettprocent! Lösning: Det här borde inte vara så svårt för mig som är expert på hälsa, men det gäller att plocka fram orken!! Okej, jag spaltar upp det: 1. Strunta i att Älsklingen stretar emot och iaf inte låta det påverka min hälsa. Hålla mig till min plan oavsett om han vill hänga på eller ej!! 2. Laga hälsosam middag hemma varje vardag. Jag har redan börjat göra matsedlar för varje vecka, så nu gäller det bara att fortsätta så. 3. Träna minst ett styrketränings- och ett konditionspass i veckan. Har redan kommit igång med styrketräningen och det känns härligt! 4. Gå minst 5 promenader på minst 60 min i veckan. 5. 1 ätardag i veckan. Ingen läsk, glass, godis eller jätteportioner resterande dagar. 6. Göra en deal med ngn av mina kollegor om att byta behandlingar med varann minst 1 gång i månaden. Hmmm, kan inte komma på ngt mer just nu, men det här är ju en bra start!
Visst finns det en del punkter till som skulle kunna vara med; saker som gör att jag inte alltid mår så bra i mitt förhållande med Älsklingen, men det tar jag en annan gång.
När man benar ner det så här i punktform så inser man snabbt att man faktiskt kan påverka det mesta! Det är ju egentligen bara det här med bebisverkstan som jag inte har ngn kontroll över och det kanske är dags att acceptera det och försöka att inte grubbla för mkt, för vilken idiot som helst vet ju att grubbleri aldrig har gjort ngn lyckligare iaf...
Skickar härmed ut en liten utmaning till mina bloggvänner (och självklart alla andra som läser också) att göra egna listor! Det måste självklart inte vara öppet för allmän beskådan i era bloggar, men jag hoppas ändå att så många som möjligt antar utmaningen om så bara hemma för er själva! Det är ganska befriande vill jag lova!
Till sist en sång om att vara på väg åt rätt håll...
India Arie - Headed in the right directionshare your files at box.net
måndag, november 12, 2007
torsdag, november 08, 2007
Orkeslös... och aningen bitter
Jag orkar ingenting, har inte lust med någonting. Allt känns bara jobbigt och segt just nu. Allra helst vill jag ligga under mitt varma täcke och sova till sommaren, men så kan man ju inte bete sig! En vuxen människa kan ju inte bara lägga sig ner och skita i allt! Och ändå är det precis det jag har lust med - så någonting har jag uppenbarligen lust med! Räknas det? Tveksamt...
Ägglossningen har förstås inte kommit, om någon nu skulle undra. Men jag skiter i det också, jag orkar inte kämpa längre, inte just nu iaf. Jag är - och lär förbli - barnlös. Vad fan: face the facts, idiot! Det är väl inget att sitta och lipa över?! Det är väl inte meningen helt enkelt, jag har väl varit elak i ett tidigare liv eller ngt!
- Finns det ngr snälla barn här? Nähä? Inte det? Nej men då flyger storken (eller tomten eller vem fan det nu är som bestämmer vem som är god nog att bli förälder egentligen) vidare ser du! Kom inte här och tro att vem som helst får bli mamma!
Älsklingen börjar tröttna på mig också, det märks. Han tycker att jag är lat, inte tar tag i ngt. Men hallå, can I blame him? Om jag har tur och inga störiga grannar väcker mig, kan jag sova till 12 på dagen. Då har halva dagen gått och jag behöver inte må dåligt så många timmar! Fast det där får jag alltid äta upp ändå i slutet av dagen när jag istället ligger vaken med ångesten över allt jag borde ha gjort, och Älsklingen snarkar tryggt bredvid mig. Han fattar inte. Lat och självisk, det är väl det han ser...
Äh, vem fan orkar lyssna på mitt bittra gnäll egentligen? Skärp dig människa! Ta tag i dig själv!
Ägglossningen har förstås inte kommit, om någon nu skulle undra. Men jag skiter i det också, jag orkar inte kämpa längre, inte just nu iaf. Jag är - och lär förbli - barnlös. Vad fan: face the facts, idiot! Det är väl inget att sitta och lipa över?! Det är väl inte meningen helt enkelt, jag har väl varit elak i ett tidigare liv eller ngt!
- Finns det ngr snälla barn här? Nähä? Inte det? Nej men då flyger storken (eller tomten eller vem fan det nu är som bestämmer vem som är god nog att bli förälder egentligen) vidare ser du! Kom inte här och tro att vem som helst får bli mamma!
Älsklingen börjar tröttna på mig också, det märks. Han tycker att jag är lat, inte tar tag i ngt. Men hallå, can I blame him? Om jag har tur och inga störiga grannar väcker mig, kan jag sova till 12 på dagen. Då har halva dagen gått och jag behöver inte må dåligt så många timmar! Fast det där får jag alltid äta upp ändå i slutet av dagen när jag istället ligger vaken med ångesten över allt jag borde ha gjort, och Älsklingen snarkar tryggt bredvid mig. Han fattar inte. Lat och självisk, det är väl det han ser...
Äh, vem fan orkar lyssna på mitt bittra gnäll egentligen? Skärp dig människa! Ta tag i dig själv!
tisdag, november 06, 2007
Men hallå?! Var är du?
Som om inte det här med bebisverkstan är jobbigt nog som det är så tycks min kropp ha fått sig en flipp - igen! Min ägglossning borde ha kommit i söndags men den håller sig undan =( Jag är så förbannat trött på den här berg-och-dalbanan nu så jag vet snart inte vart jag ska ta vägen.
Tänk om det inte blir ngn ÄL den här månaden! Fan, då ska vi vänta en dryg månad till innan vi får en ny chans. Snyft snyft. Min kropp suger!!
Tänk om det inte blir ngn ÄL den här månaden! Fan, då ska vi vänta en dryg månad till innan vi får en ny chans. Snyft snyft. Min kropp suger!!
måndag, november 05, 2007
Barnkalas och sorg
Jag var på barnkalas igår. Bästa vännens lilla underbara son V fyllde 3 år. Jag hade inte träffat varken Bästa vännen eller lilla V på ngr månader så jag såg fram emot kalaset. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det blir det väl aldrig?
Redan i hallen önskade jag att jag kunde vända; vända på klacken, springa därifrån och gömma mig i ett hörn där ingen kunde se mig. Jag möttes i hallen av två små söta pojkar och deras mamma, de var grannar till Bästa vännen och skulle just gå. Samtidigt som jag kom dessutom en kompis till Bästa vännen med sina små söta gossar på 3 år respektive 5 månader; samt Bästa vännens sambos syster med sin jättemage: hon ska ha sitt första barn om 6 veckor. Strax efter mig kom ytterligare ett par vänner, med sin lilla tös på ca 6 månader; och strax därefter kom Bästa vännens kompis Y med sin söta lilla dotter som är jämngammal med V.
Där satt jag: bland barn, föräldrar, mor- och farföräldrar och en blivande mamma, och kände mig som den mest misslyckade och ensammaste personen på hela jorden (Älsklingen hade nämligen vägrat följa med på kalaset - som vanligt - därav mitt förra blogginlägg). Sällan har jag önskat så djupt att jag bara kunde försvinna, gå upp i rök utan att ngn skulle märka det. Jag gömde mig inne på V:s rum och lekte med honom och en annan liten pojke, för om ngn vuxen hade börjat prata med mig då hade jag inte kunnat hålla tillbaka gråten.
Efter ngn timme hade de flesta barnfamiljerna droppat av och vi vuxna hade bänkat oss i vardagsrummet. Kalaset blev till slut riktigt trevligt, men Bästa vännens sambos syster blev helt enkelt för mkt för mig. Att se henne sitta där med sin stora mage, 20 år gammal (om hon ens är det) och konstant prata om sin graviditet och alla planer de hade gjort för bebisen, allt de hade köpt osv. Självklart förstår jag henne: det här är det största som hänt henne och hon lever förstås helt inne i sin egen värd med sin mage, men det enda jag kunde tänka var att det borde vara jag! Jag som kämpat i 1½ år för att nå dit men ändå inte kommit ett enda steg på väg. Jag som är minst 6 år äldre än henne och längtat efter detta sen jag var 8 år och fick en lillasyster! Det borde vara jag! Det känns ju hemskt att säga så, men det är så det känns!
Som av ett mirakel lyckades jag hålla masken hela kalaset men så fort jag kom innanför dörren där hemma rasade jag ihop på sängen och började stortjuta! Älsklingen försökte trösta så gott han kunde, men det verkar inte som att han riktigt förstår. Det är inte hans kropp som går igenom allt månad efter månad; först väntan på ägglossning, sedan oron över att det där lilla molandet i magen varslar om mens på gång och paniken och sorgen när man inser att det är så! Ingen kan förstå, ingen som inte har varit där själv.
Redan i hallen önskade jag att jag kunde vända; vända på klacken, springa därifrån och gömma mig i ett hörn där ingen kunde se mig. Jag möttes i hallen av två små söta pojkar och deras mamma, de var grannar till Bästa vännen och skulle just gå. Samtidigt som jag kom dessutom en kompis till Bästa vännen med sina små söta gossar på 3 år respektive 5 månader; samt Bästa vännens sambos syster med sin jättemage: hon ska ha sitt första barn om 6 veckor. Strax efter mig kom ytterligare ett par vänner, med sin lilla tös på ca 6 månader; och strax därefter kom Bästa vännens kompis Y med sin söta lilla dotter som är jämngammal med V.
Där satt jag: bland barn, föräldrar, mor- och farföräldrar och en blivande mamma, och kände mig som den mest misslyckade och ensammaste personen på hela jorden (Älsklingen hade nämligen vägrat följa med på kalaset - som vanligt - därav mitt förra blogginlägg). Sällan har jag önskat så djupt att jag bara kunde försvinna, gå upp i rök utan att ngn skulle märka det. Jag gömde mig inne på V:s rum och lekte med honom och en annan liten pojke, för om ngn vuxen hade börjat prata med mig då hade jag inte kunnat hålla tillbaka gråten.
Efter ngn timme hade de flesta barnfamiljerna droppat av och vi vuxna hade bänkat oss i vardagsrummet. Kalaset blev till slut riktigt trevligt, men Bästa vännens sambos syster blev helt enkelt för mkt för mig. Att se henne sitta där med sin stora mage, 20 år gammal (om hon ens är det) och konstant prata om sin graviditet och alla planer de hade gjort för bebisen, allt de hade köpt osv. Självklart förstår jag henne: det här är det största som hänt henne och hon lever förstås helt inne i sin egen värd med sin mage, men det enda jag kunde tänka var att det borde vara jag! Jag som kämpat i 1½ år för att nå dit men ändå inte kommit ett enda steg på väg. Jag som är minst 6 år äldre än henne och längtat efter detta sen jag var 8 år och fick en lillasyster! Det borde vara jag! Det känns ju hemskt att säga så, men det är så det känns!
Som av ett mirakel lyckades jag hålla masken hela kalaset men så fort jag kom innanför dörren där hemma rasade jag ihop på sängen och började stortjuta! Älsklingen försökte trösta så gott han kunde, men det verkar inte som att han riktigt förstår. Det är inte hans kropp som går igenom allt månad efter månad; först väntan på ägglossning, sedan oron över att det där lilla molandet i magen varslar om mens på gång och paniken och sorgen när man inser att det är så! Ingen kan förstå, ingen som inte har varit där själv.
lördag, november 03, 2007
You have to follow through
Sitter och slöar i min soffa och lyssnar på Gavin DeGraw och känner mig allmänt nere.
Besviken. Sviken. Trött.
Utled på att aldrig kunna känna mig nöjd, riktigt nöjd. Är det fel av mig att önska det? Är det mina höga krav på allt och alla - i synnerhet mig själv - som spökar igen?
Är det jag som är otacksam? Borde inte det jag har räcka för att göra mig lycklig: en man som jag älskar och som älskar mig; en man som vill leva med mig, dela sitt liv med mig. Är det för mkt begärt av mig att han ska vilja dela mitt liv också, vilja ta del av det som är viktigt för mig?
Jag tycker inte att det är det! Villkorslös kärlek må låta vackert, men det är inte verkligt! Och när gjorde det egentligen ngn lycklig?
Gavin sjunger:
"So, since you want to be with me
You'll have to follow through
With every word you say
And I, all I really want is you
For you to stick around
I'll see you everyday
But you have to follow through"
Ge och ta. Det är väl det ett förhållande handlar om? Åtminstone det som får ett förhållande att fungera; fungera för båda två, år efter år. Just nu känns det som det inte blir så värst mkt ta från min sida och det är det som gör att jag sitter här och känner mig som jag känner mig.
Besviken. Sviken. Trött.
Jag är så trött på att det som är viktigt för mig inte räknas. Jag känner mig halv och han vill inte vara min andra halva. Jag har kämpat hela mitt liv för att känna mig som en del av en familj och jag är trött nu, trött på slitet. Jag längtar så efter att få känna mig nöjd. Lycklig. Undrar när jag någonsin ska nå fram, om jag någonsin kommer komma dit. Just nu ser det mörkt ut.
Besviken. Sviken. Trött.
Utled på att aldrig kunna känna mig nöjd, riktigt nöjd. Är det fel av mig att önska det? Är det mina höga krav på allt och alla - i synnerhet mig själv - som spökar igen?
Är det jag som är otacksam? Borde inte det jag har räcka för att göra mig lycklig: en man som jag älskar och som älskar mig; en man som vill leva med mig, dela sitt liv med mig. Är det för mkt begärt av mig att han ska vilja dela mitt liv också, vilja ta del av det som är viktigt för mig?
Jag tycker inte att det är det! Villkorslös kärlek må låta vackert, men det är inte verkligt! Och när gjorde det egentligen ngn lycklig?
Gavin sjunger:
"So, since you want to be with me
You'll have to follow through
With every word you say
And I, all I really want is you
For you to stick around
I'll see you everyday
But you have to follow through"
Ge och ta. Det är väl det ett förhållande handlar om? Åtminstone det som får ett förhållande att fungera; fungera för båda två, år efter år. Just nu känns det som det inte blir så värst mkt ta från min sida och det är det som gör att jag sitter här och känner mig som jag känner mig.
Besviken. Sviken. Trött.
Jag är så trött på att det som är viktigt för mig inte räknas. Jag känner mig halv och han vill inte vara min andra halva. Jag har kämpat hela mitt liv för att känna mig som en del av en familj och jag är trött nu, trött på slitet. Jag längtar så efter att få känna mig nöjd. Lycklig. Undrar när jag någonsin ska nå fram, om jag någonsin kommer komma dit. Just nu ser det mörkt ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
