Igång igen

I fredags tog jag första sprutan på vår 5:e ICSI. Det känns som att hundra år har gått sedan senast, och kanske är det så. När jag läser gamla inlägg på bloggen så undrar jag ibland vem hon är, den där kvinnan som har skrivit inläggen. Det har hänt så oerhört mycket i mitt liv, med mig som person och med oss som par sedan vi påbörjade våra försök - och jag påbörjade bloggen.

Men nu är vi alltså igång igen. Denna gång på Carlanderska. För våra egna surt förvärvade pengar. En sista rusch. Vi har köpt ett 3-pack och fler än så blir det inte vad som än händer. Det känns bra.

Men än har vi alltså bara börjat med försök 1 av 3. Vi har återvänt till Gonal-F, som jag fick de två första försöken på Sahlgrenska. Dosen är denna gång förstås ganska mycket högre (225 IE), men så är jag ju också ett antal år äldre...

Kör korta metoden för första gången och det är väldigt skönt att slippa den eländiga sprayen! Spruta nr 4 idag, vul på fredag. Fortsättning följer...

As good as it gets

"As good as it gets" eller "Livet från den ljusa sidan" går på SVT. Jag hoppas för mitt liv att detta inte är as good as it gets för ibland är det bra svårt att se livet från den ljusa sidan.

Nu får det räcka!

Igår kväll ringde min pappa och berättade att min yngsta farbror har en hjärntumör stor som en clementin. Rara lilla farbror...

Allt har gått jättefort. Han fick diagnosen för bara några dagar sedan, men är redan väldigt sjuk. Kan inte gå, pratar släpigt, glömsk och snurrig etc.

På tisdag i nästa vecka blir det operation. Även om de mot alla odds får bort allt så är risken stor för permanenta hjärnskador.

Nu får det fan räcka!

Det finns inga mirakel

Det finns inget paradis.

Orden är Peter LeMarcs, och jag är beredd att hålla med honom. Här finns i alla fall inget paradis, bara helvete.

Efter vul:et igår känns allt ännu värre. Och jag som trodde att det inte kunde bli värre... tji fick jag. Det verkar som att Skrutten bor kvar i min mage trots allt. Död. Min livmoder har blivit en grav. Tjock och fin slemhinna och en rund vit boll på 7 mm. I vecka 5+3 borde man kunna se mer än så enligt gynekologen. Den vita bollen borde vara fylld med svart (fostervatten?) och där borde finnas en liten fosterböna.

"Men tyvärr kan jag inte ge er något besked alls idag, det här kan gå hur som helst. Det enda ni kan göra är att vänta och se." Hon tyckte synd om oss, det märktes. Och hon svarade ett sorgset "nej" på min fråga om testerna som väl ändå inte borde bli svagare och svagare om allt var som det skulle? Och svagare blir de, med en faslig fart. På måndagsmorgonen var det ungefär som på 4+2, på eftermiddagen samma dag ungefär halva styrkan och igår efter vul:et var det nästan borta helt.

Symptomen är borta, förutom ett lätt illamående och ömheten i bröstvårtorna som envist - och elakt - hänger sig kvar och påminner mig om det som hade kunnat bli. Måndag och tisdag kom det knappt någon flytning, bara pyttelite gråbrunt på toapapperet ett par gånger. Och värken lös helt med sin frånvaro. I eftermiddags började den återigen smyga sig på i både rygg och mage. Kanske börjar min kropp förstå att det är dags att ge upp Skrutten nu. Jag har förstått.

Varför hoppas man ens?

Lördagen som ändå började ganska bra fortsatte desto sämre. Mensvärken i både mage och rygg var riktigt kraftig hela dagen och på kvällen kom det rött, massor av rött. Utspätt visserligen, inte alls som mens, men rött. Så mycket så att det droppade i toan. Och mensvärken höll i sig hela kvällen, lugnade sig inte ens vid sängläge.

När jag vaknade igår så kändes allt bara fel. Tomt. Inget illamående. Brösten mindre ömma. Hela dagen gick utan någon direkt värk vare sig i rygg eller mage, varken den dåliga eller den bra (stickande) sorten. Man kan ju tänka sig att det skulle kännas som något positivt, men när man hela tiden hoppats på att den där jobbiga värken är växtvärk, då känns det istället oroväckande när den försvinner. Flytningarna lös även de med sin frånvaro fram till kvällen, då kom det brunt och trådigt.

Imorse kom domen: svagare test. Jag kände det på mig.

Farväl älskade Skrutten! Farväl vårt lilla barn som aldrig fick bli.

Hoppet lever

Den stora frågan är om Skrutten gör detsamma. Den här väntan är verkligen outhärdlig.

Resten av veckan har fortsatt precis som innan. Ingen flytning/blod på nätterna och inget på mornarna. Sen har mensvärken satt fart i både mage och rygg när jag varit på jobbet, ibland redan vid kl 9, ibland först på em. I samband med värken har flytningarna kommit. Inte alls tjockt som mensblod (eller vid förra missfallet) utan mycket mer vattnig, som kraftigt utspädd mens ungefär. Oftast mest på den bruna skalan men ibland även ljusröd/orangeaktig.

Det konstigaste är att det nästan bara kommer när jag är på jobbet. När jag väl kommer hem vid 16-tiden så har det alltid avtagit och sen knappt kommit något alls på kvällarna. Jättekonstigt! Igår kom det inte så mycket som en droppe på hela kvällen och det har inte kommit något hittills idag. Däremot rejäl mensvärk i ländryggen.

Symptom i övrigt? Ja, det har faktiskt börjat smyga sig på en del symptom:

Har vaknat tre dagar i rad nu med en känsla av att vara "godisbakis", dvs när man proppat i sig för mycket snacks en kväll och vaknar med lätt illamående och en torr, men klistrig känsla i munnen morgonen efter. Illamåendet har sedan kommit och gått under dagen, men varit som värst tidig morgon och sen kväll.

Känner mig yr och lite matt till och från.

Brösten har börjat ömma lite de senaste dagarna, framför allt bröstvårtorna som känns som i början på ÄL. Bröstvårtorna är även påtagligt mörkare.

Stickande, ilande värk innanför blygdbenet, högre upp i magen och lite på insidan av låren (en värk som tydligt skiljer sig från den vanliga mensvärksliknande smärtan.)

Lätt huvudvärk.

Lätt halsbränna nattetid.

Träningsvärkskänsla i magmusklerna. Känns helskumt. Det märks framför allt när jag sjunger och ska använda magstödet, går inget vidare!

Även gravtesterna har blivit starkare och starkare, så rädslan för vanligt missfall är inte riktigt lika stor. Det jag nu fasar för är istället: MA, utomkveds eller druvbörd. Aldrig kan man vara lugn...

Vet att jag inte kommer att kunna fungera normalt ända fram till vul på SU den 21/12, så nu har jag bokat en tid hos en gyn (min egen älskade gyn har fått en hjärtattack så honom kunde jag tyvärr inte gå till) nu på tisdag. Om inget händer innan dess så är jag då i vecka 5+3 och chansen att hon ska se något är förstås inte så stor, men den lilla chansen som finns vill jag ta! För ser hon ingenting så får jag fortsätta vara ovetandes tills den 21:e veckan efter och det skulle jag ju få vara iaf så det är värt den risken för att få chansen att få se att hinnsäck och gulekropp sitter där det ska. Håll tummarna för vårt skrutt!

Delar av testarsenalen hittills:

Första plusset. 111201 em. 3+5
111202 morgonurin. 3+6

111205 morgonurin. 4+2
111207 em. 4+4

Tog även ett CB digital igår (4+6) på morgonurin och då hade det slagit om till "2-3 v".

Hopplöst

Snart orkar jag inte mer.

Jag vet fortfarande inte hur detta kommer att sluta. Jag vet inte om vår älskade skrutt lever eller ligger död i min kropp. Och det finns ingenting jag kan göra för att få veta heller.

Mensvärken och flytningarna har hållit i sig hela helgen. I söndags började det göra mer ont och då blev jag förstås övertygad om att det var kört.

Testade igen igår morse och var helt inställd på minus eller iaf ännu svagare plus, men då var det istället starkare. Och hoppet föddes igen. Hade ingen mensvärk på hela förmiddagen och kom bara pyttelite brun flytning och jag började nästan slappna av lite... men på eftermiddagen satte det fart igen: rejäl mensvärk i både mage och ländrygg och som ett brev på posten även blodblandad trådig flytning. Helt knäckt kröp jag ner i sängen när jag kom hem. Efter ca 30 minuters vila var värken borta igen och höll sig borta hela kvällen, även när jag var iväg på körövning. Flytningarna avtog dessutom.

Idag har det varit samma visa igen: varken blod eller värk hela förmiddagen och jag började på nytt att andas ut. Men efter lunch smög den sig på igen, den hemska mensvärken. Tre täta toalettbesök med samma resultat: trådigt blod på papperet. Och nu efter några timmar i hemmets lugna vrå är värken återigen borta och det har bara kommit lite brun flytning.

Jag fattar verkligen ingenting. Någon som varit med om något liknande? Orkar inte kastas mellan hopp och förtvivlan fler gånger, men känns inte som någon större idé att åka till gynakuten heller. Vad kan de egentligen se i vecka 4+3 liksom? I alla fall inget hjärta, och det är det enda som hade kunnat lugna mig nu.

Detta är verkligen psykisk terror...