Slutet är nära

Fick sms av min mamma. Hon är på väg till moster Skräppan på sjukhuset. Moster är nära slutet nu. Hon har ångest och andnöd.

Jag får ångest och andnöd.

Krångliga Menopur (Injektionsdag 1, spraydag 21)

Första Menopur-injektionen idag. Eftersom jag tidigare haft en simpel Gonal-F-penna var jag lite nojjig att det skulle trassla sig med blandandet, och förstås blev mina farhågor besannade. När jag provblandade på SU med BM så gick det utan problem, men då var det inte heller the real thing och en process som skulle avgöra vår bebis blivande eller icke blivande. Så, nu var det förstås lite mer som stod på spel.

Ok, här kommer det jag nojjar över: hur jag än bar mig åt när jag skulle dra upp lösningen tillbaka i sprutan efter att ha blandat, så kunde jag inte få med mig allt! Precis samma sak med alla tre ampuller (en ampull med vätska skulle blandas med tre ampuller Menopur). Det blev en liten liten minidroppe kvar i botten på ampullerna som inte ville upp i sprutan hur mkt jag än vred och vände på den. Istället fylldes sprutan bara med massa luft hela tiden. Tänk om jag inte fått i mig tillräcklig dos nu? Vad gör jag för fel? Jag minns inte att det blev ngt alls kvar när jag testblandade på SU. Förmodligen granskade jag inte ampullen så oerhört noga som jag gjorde nu, men ändå. Det kommer ju garanterat att bli samma sak imorn kväll och varje kväll efter det och jag kommer att nojja lika mkt varje gång. Fy fan vad jag är trött på det här nu!

Till slut fick jag iaf blandat och tagit den eländiga sprutan, men nu kommer jag ju oroa mig över detta hela behandlingen. Och blir det kasst med ägg och/eller kass befruktning även denna gång så kommer jag undra om det var mitt fel för att jag missade en droppe varje gång. Oron tar aldrig slut...

Imorn ska jag för övrigt till min vanliga gynekolog med en annan oro. Under förra behandlingen hittade jag en liten knöl i underlivet, ett orosmoment till - precis vad jag behövde! Den är väldigt liten och förmodligen ofarlig, men det som skrämmer mig är att jag aldrig känt den förut. Nu har kanske inte alla kvinnor stenkoll på sitt underliv (ibland är det rent av skrämmande hur nollkoll vissa har), men det har jag! Redan innan vi började med IVF och det blev vardagsmat att kladda runt därnere med diverse vagitorier, hade jag det eftersom jag har aktiv herpes (som tack och lov hållit sig borta i snart ett år, när jag väl kommer att tänka på det) och ofta har varit där nere och känt efter blåsor och kladdat salvor och annat kul. (Ursäkta detaljerna.) Hursomhelst så sitter den lilla knölen där och oroar mig.

I december när jag var hos dr Lars på SU för att planera denna IVF så bad jag honom kolla den, men han kunde inte hitta den! Situationen blev faktiskt smått pinsam och t o m lite obehaglig. Jag fick själv känna efter den för att kunna visa honom var den satt, men jag kunde inte känna den själv heller! När jag kom hem efteråt och kände efter så hittade jag den förstås med en gång... typiskt! Så inte nog med att jag oroar mig över knölen i sig, så finns där också en liten oro att samma scenario ska utspela sig imorn hos gyn.

Men jag försöker tänka att dr Lars ju faktiskt inte är "den sortens" gynekolog utan mer van vid fertilitetsbiten som ju är hans expertis, och att min gyn förmodligen är mer van vid den här sortens problem. Imorn ska jag iaf dit och jag hoppas verkligen att han hittar den utan problem och lätt kan avfärda den som en ofarlig broskknöl eller liknande.

Nu ska jag iaf hoppa i säng och hoppas att min ljudbok lyckas överrösta Älsklingens snarkningar så att jag kan lyssna en liten stund innan jag försöker sova.

Skitdag (Spraydag 20)

Gnäll gnäll gnäll.

Idag är inte en bra dag, så här kommer gnäll:

Jag mår apa av sprayen just nu. Tröttheten är förlamande och huvudvärken konstant sedan i förrgår. Svettningarna ska vi inte tala om.

Är sur på SU för att jag behöver gå igenom detta en vecka extra helt i onödan! När vi planerade detta försök visste vi att jul och nyår skulle komma emellan och jag var beredd på att få spraya extra länge. Jag började ju spraya på juldagen och om jag skulle följa samma schema som förra gången skulle jag alltså ta blodprov 8/1, i torsdags, på spraydag 15. Förra försöket var jag ordentligt nedreglerad vid det laget. Men, denna gång var jag tvungen att vänta till den 12/1, i måndags, eftersom de enligt BM inte öppnade för provtagning förrän då. Men nu har jag fått höra av andra på FL att de öppnade redan förra måndagen! Och mkt riktigt - igår när jag tog blodprov bekräftade sköterskan att de hade haft öppet för provtagning sedan förra måndagen. Så varför fick då inte jag ta blodprov förra veckan?!

Min gissning är att vecka 4 redan var fullbokad vad gäller ÄP, när vi planerade min behandling. Och det kan jag ta. Är det fullt så är det och då är det ju bara att finna sig i att det blir vecka 5. Men ljug för i h-lvete då inte för mig!! Jag blir så jävla irriterad på BM, varför kunde hon inte bara vara ärlig?

Som om inte detta räcker, så gjorde hon samma sak igår. Jag var alltså och tog blodprov och var mkt riktigt nedreglerad och trodde förstås att jag skulle få börja med sprutorna igår. Men nähä, det blir först imorn. "Varför får jag inte börja redan ikväll?" frågade jag. "Vi vill undvika att det blir ÄP på helgen" svarade BM (samma BM) och jag fick snällt godta det och lägga på. Bara för att en timme senare gå in på FL och SU-tråden (en tråd med kvinnor som alla genomgår IVF på SU) och läsa om en kvinna som också tagit blodprov igår men fått börja med sprutorna idag? What?! Varför är det alltid jag som ska få vänta och ska få allt uppskjutet? Och varför kan denna BM inte hålla sig till sanningen utan ska dra massa valser hela tiden? Fan vad irriterad jag blir... Känner mig som världens gnälligaste patient som klagar över ngt efter/under varje behandling, men jag kan inte hålla tyst när de behandlar oss patienter så här. Det finns verkligen nackdelar med deras löpande-band-klinik. Det känns ofta som att man bara är ett "fall" och inte individer med olika behov av information och tillvägagångssätt. Jag önskar att vi haft råd att gå privat i stället.

Usch, vad jag är less på allting idag. Tvättade en maskin nere i tvättstugan tidigare ikväll. När jag skulle ner och hämta tvätten ur torkrummet möts jag förstås av en stor rund gravidmage som sitter där och väntar på att få hänga upp sin tvätt. Återigen känner jag mig förföljd. Blev ledsen och dök djupt ner i glasspaketet när jag kom upp igen, och nu mår jag illa.

Blä för den här dagen!

Deppad (Spraydag 15)

Jag är nere. Jävligt nere. Djupt nere.

Det är för mkt just nu. Jag vill orka, men jag orkar inte. Jag har ingen energi. Noll. Nada. Ingen lust till någonting. Jag vill bara sova. Glömma allt jobbigt som är just nu. Allt jobbigt som varit och det jobbigaste som ännu inte har hänt.

Jag mår skit fysiskt. Jag är tröttare än tröttast. Har ont i höger axel, kan inte ligga på den alls just nu. Ont i ryggen. Ständigt ont i magen. Ont i huvudet. Men mest ont i hjärtat.

Det är så mkt på en gång och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Så mkt som jag borde ta tag i, mitt i allt det svarta. Men jag orkar inte, så jag förtränger i stället. Sover återigen till 10-11 på dagarna, kollar på tv, sitter vid datorn. Räknar ut vilken vecka jag nu skulle ha varit i om inte Lillgrodan hade dött (vecka 16 idag).

Jag gör ingenting vettigt, alls.

Skäms när Älsklingen kommer hem från jobbet. "Har du inte gjort någonting idag?!"

"Nej, Älskling, jag har inte gjort någonting idag... heller."

Förlåt!

Aimee Mann - Save me

share your files at box.net

Älskade moster

Igår var jag alltså på sjukhuset och hälsade på min älskade moster. Det var jobbigt att se henne så sjuk, men jag är glad att jag fått träffa henne igen, prata lite med henne och berätta att jag tänker på henne. Älskade lilla moster...

När vi kom in på rummet satt hon i en vilstol iförd enbart en liten klänning - blommor på blå botten - trots svalkan inne på sjukhuset, men hon var varm, alltid varm numera. Hon såg ut att ha åldrats 10 år sedan jag träffade henne sist. Sist var hon hyfsat pigg. För bara 2 månader sedan. Hon satt med på släktkalaset och pratade och umgicks som vanligt. Det enda som avslöjade sjukdomen var det kala huvudet och de svullna hamsterliknande kinderna.

Nu. Så mkt sjukare. Armarna och axlarna magra och torra, huden såg ut som på en gammal kvinna, inte som den borde på ngn som fyllt 52 år för ett par veckor sedan. Magen svullen, ungefär som jag brukar se ut under och efter stimulering. Benen och fötterna svullna till tusen. Alla levermetastaser gör att hon samlar på sig vatten och fötterna såg ut som små knubbiga klumpar, benen som på en tjock människa. Ansiktet och kinderna fortfarande svullna som när jag sist såg henne. Hon får inte längre cellgifter - det är ingen idé - och hade börjat få hår på huvudet igen, lite stubb.

Hon satt i sin vilstol med stöd för benen och en kudde bakom huvudet. Såg oändligt trött ut. I handen en sådan där sjukhusspypåse, med en ring att hålla i och en korvliknande påse under. Kan varken äta eller dricka, allt kommer upp igen. Hon har inte kunnat äta på veckor. En liten klick risgrynsgröt på julafton och en köttbulle på juldagen, i övrigt bara fullnäringsdropp på natten. Nu, sedan hon kom till sjukhuset, enbart glukosdropp. Vatten enbart att skölja munnen med. Senaste veckorna har hon bara kräkts och kräkts, även om det inte funnits ngt att kräkas upp. Metastaserna finns överallt. Trycker på magsäck och matstrupe. Smärtar i nacken. Överallt.

Jävla helvetes skit! Jag vill bara skrika. JÄVLA HELVETES SKIT!!!!!! Var finns rättvisan egentligen?! Varför just hon? Varför just min underbara, omtänksamma, fantastiska, innerligt älskade moster?! Varför nu? Varför så tidigt? Varför skulle just hon drabbas av detta, av en cancersort så ovanlig att det inte finns ngn forskning kring den i hela världen. Varför? Jag finner inga ord, det finns inga ord. Bara ilska, sorg och maktlöshet.

Igår mådde hon bättre än de senaste dagarna, sa hon. Tänkte inte bara på att dö utan faktiskt lite på att leva också. Orkade prata med oss, även fast jag märkte att det var jobbigt. Jag sa till henne att hon inte behövde prata, men hon ville. Hon frågade hur jag mådde, hur det gick med behandlingen, sa att "Nu får vi hoppas igen då". Underbara moster! Även nu, när hon väntar på sitt eget slut, så har hon så mkt omtanke kvar. Trots den stora ansträngningen det är för henne att prata, så frågar hon om mig och önskar lycka till. Hälsar till Älsklingen. Min moster med världens största hjärta. "I ditt stora hjärta börjar slagen bli små."

Jag satt själv med henne en stund. Pratade om hennes barn, mina kusiner, om hur olika de tar hennes sjukdom. Höll hennes lilla hand i min, sa att jag tänker mkt på henne. Hjälpte henne att luta stolen. Gav henne vaseline till läpparna, vatten att skölja munnen med. Försökte få in i huvudet att det kanske var sista gången jag såg henne. Det gick inte. Det går fortfarande inte. Det kändes så konstigt att säga "hej då" och veta att det förmodligen är ett sista "hej då". Det känns som att det inte räcker till, som att man måste säga ngt mer, mkt mer. Men vad? Vad finns det mer att säga?

När vi kommit ner till bilen så kom min kusin E, moster Skräppans 17-åriga dotter, nedspringande och hämtade upp mamma igen. Moster ville ge henne någonting. Vi väntade i entrén och efter en stund kom mamma ned igen. Hon hade fått en ängel, en liten korsstygnsängel som rara moster hade broderat och ramat in. Hon hade broderat en till var och en av sina fyra systrar. De kommer att sitta i mammas och mina tre övriga mostrars hem och på så sätt kommer moster Skräppan alltid att vara med oss. På varje kalas och släktträff kommer jag att kunna titta på änglarna och minnas henne, ha henne där. Det är en fin tanke, men en klen tröst just nu.

2009 börjar med sorg

2008 har varit det värsta året i mitt liv, utan tvekan. Visst fanns det goda stunder, men de förmörkas tyvärr totalt av allt elände, all den klibbiga svarta sorgen som lägger sig som en hinna över hela ens tillvaro. När jag orkar ska jag skriva en utvärdering av året som gick, jag behöver det.

Jag har varit fast besluten om att 2009 ska bli ett bättre år, det måste bli det. Men jag har naivt förträngt vetskapen om att det tyvärr kommer att börja så mkt värre än förra året. Det som har nalkats under 2008 ramlar nu över oss med ett brak. Min älskade moster Skräppan har inte långt kvar. Cancern har till slut vunnit, hoppet är ute. Jag har inte velat, inte kunnat, acceptera det tidigare. Jag har klamrat mig stenhårt fast vid hoppet, men nu är det dags att släppa taget. Nu ligger hon på Kungsbacka sjukhus och väntar in det oundvikliga. Kanske tar det ngr veckor, kanske bara ngr dagar, men det är slutet som nalkas. Slutet på denna underbara människas liv. Alldeles för tidigt.

Efter sig lämnar hon tre barn, en ung vuxen och två tonåringar. Och en hel släkt i sorg.

Idag ska jag åka till sjukhuset och ta farväl. Hur gör man det?

Dröm

Minnet av nattens dröm kom just till mig: jag drömde att jag ammade mitt barn. Jag minns inte om det var en pojke eller en flicka, bara känslan av att det var mitt barn, mitt vackra barn. Jag drömde att det var lite krångel i början - som det ju ofta är vad jag förstått - och att jag fick hjälpa den lill* att få i sig mjölken genom att själv mjölka ur bröstet. Det fullkomligt sprutade i stora strålar rätt in i mitt barns mun (bisarrt, men i drömmen kändes det fullt normalt förstås) och jag minns känslan av glädje över att mjölken iaf räckte och blev över. Efter lite hjälp på traven funkade amningen perfekt, förutom att den lill* bet mig så hårt i bröstvårtan att jag skrek.

Drömmen var så verklig. Jag kunde känna lyckan i drömmen. Lyckan över mitt barn! Jag undrar om den drömmen någonsin blir sann?