Det finns inga mirakel

Det finns inget paradis.

Orden är Peter LeMarcs, och jag är beredd att hålla med honom. Här finns i alla fall inget paradis, bara helvete.

Efter vul:et igår känns allt ännu värre. Och jag som trodde att det inte kunde bli värre... tji fick jag. Det verkar som att Skrutten bor kvar i min mage trots allt. Död. Min livmoder har blivit en grav. Tjock och fin slemhinna och en rund vit boll på 7 mm. I vecka 5+3 borde man kunna se mer än så enligt gynekologen. Den vita bollen borde vara fylld med svart (fostervatten?) och där borde finnas en liten fosterböna.

"Men tyvärr kan jag inte ge er något besked alls idag, det här kan gå hur som helst. Det enda ni kan göra är att vänta och se." Hon tyckte synd om oss, det märktes. Och hon svarade ett sorgset "nej" på min fråga om testerna som väl ändå inte borde bli svagare och svagare om allt var som det skulle? Och svagare blir de, med en faslig fart. På måndagsmorgonen var det ungefär som på 4+2, på eftermiddagen samma dag ungefär halva styrkan och igår efter vul:et var det nästan borta helt.

Symptomen är borta, förutom ett lätt illamående och ömheten i bröstvårtorna som envist - och elakt - hänger sig kvar och påminner mig om det som hade kunnat bli. Måndag och tisdag kom det knappt någon flytning, bara pyttelite gråbrunt på toapapperet ett par gånger. Och värken lös helt med sin frånvaro. I eftermiddags började den återigen smyga sig på i både rygg och mage. Kanske börjar min kropp förstå att det är dags att ge upp Skrutten nu. Jag har förstått.

Varför hoppas man ens?

Lördagen som ändå började ganska bra fortsatte desto sämre. Mensvärken i både mage och rygg var riktigt kraftig hela dagen och på kvällen kom det rött, massor av rött. Utspätt visserligen, inte alls som mens, men rött. Så mycket så att det droppade i toan. Och mensvärken höll i sig hela kvällen, lugnade sig inte ens vid sängläge.

När jag vaknade igår så kändes allt bara fel. Tomt. Inget illamående. Brösten mindre ömma. Hela dagen gick utan någon direkt värk vare sig i rygg eller mage, varken den dåliga eller den bra (stickande) sorten. Man kan ju tänka sig att det skulle kännas som något positivt, men när man hela tiden hoppats på att den där jobbiga värken är växtvärk, då känns det istället oroväckande när den försvinner. Flytningarna lös även de med sin frånvaro fram till kvällen, då kom det brunt och trådigt.

Imorse kom domen: svagare test. Jag kände det på mig.

Farväl älskade Skrutten! Farväl vårt lilla barn som aldrig fick bli.

Hoppet lever

Den stora frågan är om Skrutten gör detsamma. Den här väntan är verkligen outhärdlig.

Resten av veckan har fortsatt precis som innan. Ingen flytning/blod på nätterna och inget på mornarna. Sen har mensvärken satt fart i både mage och rygg när jag varit på jobbet, ibland redan vid kl 9, ibland först på em. I samband med värken har flytningarna kommit. Inte alls tjockt som mensblod (eller vid förra missfallet) utan mycket mer vattnig, som kraftigt utspädd mens ungefär. Oftast mest på den bruna skalan men ibland även ljusröd/orangeaktig.

Det konstigaste är att det nästan bara kommer när jag är på jobbet. När jag väl kommer hem vid 16-tiden så har det alltid avtagit och sen knappt kommit något alls på kvällarna. Jättekonstigt! Igår kom det inte så mycket som en droppe på hela kvällen och det har inte kommit något hittills idag. Däremot rejäl mensvärk i ländryggen.

Symptom i övrigt? Ja, det har faktiskt börjat smyga sig på en del symptom:

Har vaknat tre dagar i rad nu med en känsla av att vara "godisbakis", dvs när man proppat i sig för mycket snacks en kväll och vaknar med lätt illamående och en torr, men klistrig känsla i munnen morgonen efter. Illamåendet har sedan kommit och gått under dagen, men varit som värst tidig morgon och sen kväll.

Känner mig yr och lite matt till och från.

Brösten har börjat ömma lite de senaste dagarna, framför allt bröstvårtorna som känns som i början på ÄL. Bröstvårtorna är även påtagligt mörkare.

Stickande, ilande värk innanför blygdbenet, högre upp i magen och lite på insidan av låren (en värk som tydligt skiljer sig från den vanliga mensvärksliknande smärtan.)

Lätt huvudvärk.

Lätt halsbränna nattetid.

Träningsvärkskänsla i magmusklerna. Känns helskumt. Det märks framför allt när jag sjunger och ska använda magstödet, går inget vidare!

Även gravtesterna har blivit starkare och starkare, så rädslan för vanligt missfall är inte riktigt lika stor. Det jag nu fasar för är istället: MA, utomkveds eller druvbörd. Aldrig kan man vara lugn...

Vet att jag inte kommer att kunna fungera normalt ända fram till vul på SU den 21/12, så nu har jag bokat en tid hos en gyn (min egen älskade gyn har fått en hjärtattack så honom kunde jag tyvärr inte gå till) nu på tisdag. Om inget händer innan dess så är jag då i vecka 5+3 och chansen att hon ska se något är förstås inte så stor, men den lilla chansen som finns vill jag ta! För ser hon ingenting så får jag fortsätta vara ovetandes tills den 21:e veckan efter och det skulle jag ju få vara iaf så det är värt den risken för att få chansen att få se att hinnsäck och gulekropp sitter där det ska. Håll tummarna för vårt skrutt!

Delar av testarsenalen hittills:

Första plusset. 111201 em. 3+5
111202 morgonurin. 3+6

111205 morgonurin. 4+2
111207 em. 4+4

Tog även ett CB digital igår (4+6) på morgonurin och då hade det slagit om till "2-3 v".

Hopplöst

Snart orkar jag inte mer.

Jag vet fortfarande inte hur detta kommer att sluta. Jag vet inte om vår älskade skrutt lever eller ligger död i min kropp. Och det finns ingenting jag kan göra för att få veta heller.

Mensvärken och flytningarna har hållit i sig hela helgen. I söndags började det göra mer ont och då blev jag förstås övertygad om att det var kört.

Testade igen igår morse och var helt inställd på minus eller iaf ännu svagare plus, men då var det istället starkare. Och hoppet föddes igen. Hade ingen mensvärk på hela förmiddagen och kom bara pyttelite brun flytning och jag började nästan slappna av lite... men på eftermiddagen satte det fart igen: rejäl mensvärk i både mage och ländrygg och som ett brev på posten även blodblandad trådig flytning. Helt knäckt kröp jag ner i sängen när jag kom hem. Efter ca 30 minuters vila var värken borta igen och höll sig borta hela kvällen, även när jag var iväg på körövning. Flytningarna avtog dessutom.

Idag har det varit samma visa igen: varken blod eller värk hela förmiddagen och jag började på nytt att andas ut. Men efter lunch smög den sig på igen, den hemska mensvärken. Tre täta toalettbesök med samma resultat: trådigt blod på papperet. Och nu efter några timmar i hemmets lugna vrå är värken återigen borta och det har bara kommit lite brun flytning.

Jag fattar verkligen ingenting. Någon som varit med om något liknande? Orkar inte kastas mellan hopp och förtvivlan fler gånger, men känns inte som någon större idé att åka till gynakuten heller. Vad kan de egentligen se i vecka 4+3 liksom? I alla fall inget hjärta, och det är det enda som hade kunnat lugna mig nu.

Detta är verkligen psykisk terror...

I upplösningstillstånd!

Strax efter mitt inlägg igår så satte mensvärken igång - precis som väntat. Och vid nästa toabesök kom det mycket riktigt rosa på papperet - precis som väntat. Illamåendet var under eftermiddagen som bortblåst - precis som väntat.

Jag beslöt mig för att försöka få ett slut på det hela så fort som möjligt och göra ett gravtest när jag kom hem från jobbet. Jag vill hellre veta att det är kört än gå och hoppas ett par dagar till tills mensen sätter igång ordentligt.

Döm om min förvåning när TVÅ streck kommer fram på testet - inte alls som väntat! Inte med en gång, men efter ett par minuter kom där ett mycket mycket svagt, men ändå tydligt, andrastreck. Jag lät testet ligga kvar i badrummet och när Älsklingen kom hem ~10 min senare bad jag honom gå in och titta. "Ett starkt och ett svagt streck" sa han, "Vad betyder det?"

Ja, vad betyder det...?

Nu är jag nojjigare än någonsin. Skrutten har uppenbarligen fortsatt dela sig och fastnat. Men sen då? Varför ett så svagt streck? Och vad betyder de rosa (och nu bruna) flytningarna? Och mensvärken som kom från ingenstans helt plötsligt igår? Jag vill inte att det ska vara så, men jag misstänker starkt att det håller på att sluta precis som vår förra graviditet: med ett mycket tidigt missfall.

På kvällen igår åkte vi iväg och köpte ett CB digital. Jag ville ha det hela mer svart på vitt. Inga jobbiga streck att tolka... Så imorse kl 5.15 blev det dubbeltest: CB digital + samma sorts sticka som jag testade med igår. För att vara säker på att göra allting rätt denna gång så satte jag klockan på 5 min, för då var det dags att avläsa stickan enligt instruktionerna.

Älsklingen fick titta. Samma svaga streck (kanske t o m lite svagare?) och CB sa "Gravid 1-2 veckor". Ja, imorn är det ju 2 veckor sedan ET, men "1-2 veckor" är ju också samma sak som ett svagt streck. Dvs det finns hCG, men inte så mycket...

Och symptomen? Illamåendet smög sig på igen igår på kvällen och imorse fanns det där också. Men man kan ju undra om jag mår illa för att Skruttet lever eller om jag mår illa för att jag sett de där strecken...

Jag hatar verkligen den här ovissheten. Jag hatar den här rädslan som sitter där innanför bröstbenet som ett litet djur och river i mina inälvor. Jag inser genast att om nu inte mensen kommer, då kommer djuret ändå att vara mitt sällskap i många månader framöver...

Väntan...

Usch, jag hatar verkligen den här väntan. Nu har det gått 12 dagar sedan Skrutten sattes in och domedagen börjar närma sig.

Jag har ju inte alls trott på det här och därför varit helt inställd på mens. Men den här veckan har allting förändrats och hoppet har återigen kommit smygande. Jag har mått mer och mer illa för varje dag som gått, känt mig yr och matt, haft huvudvärk och enorma svettningar, framför allt på natten. Huvudvärken kan ju lika gärna vara en biverkning av Crinone, så den har jag inte lagt någon värdering i, men det övriga har förstås givit mig hoppet tillbaka. Tills igår...

Igår gick jag tillbaka i bloggen och läste om förra behandlingen. Det är ju 2,5 år sedan så minnena är inte direkt färska. Men där fanns det svart på vitt: varenda litet symptom som jag har nu hade jag också förra gången. Förra gången som slutade i minus.

Så nu väntar jag bara på mensen...