Vädjan från en barnlös

Vänner! Ni frågar mig och karl'n:
"När ska ni skaffa barn?"
Som att det bara är att skaffa?
Ni vet inte hur mycket som måste klaffa!

Råden som haglar är många:
"Din mans kalsonger är nog för trånga!"
"Kanske han duschar för varmt eller kallt?"
Detta har vi fått höra tusenfalt

"Drick inte kaffe, drick inte sprit!"
(Vi har det redan slopat, men det hör inte hit!)
"Ät vitaminer, mineraler och folsyra!"
Vet ni att piller är jävligt dyra?

"Åk på semester, skaffa en hund!"
"Tänk inte på det, koppla bort det en stund!"
Ni vet inget om vår trånad!
Ni som blev gravida efter er första månad!

Det vi går igenom är en stor prövning, ett test.
Förstå om vi inte känner för att gå på er fest.
Det är inte för att vara oartig eller asocial,
men för att orka så måste vi göra våra val.

Nära och kära, vänta ut oss, bry er om.
Om vi så ringer mitt i natten, så kom, bara kom!
Vi kan inte vänta oss att ni ska förstå,
men stötta oss i kampen för att bli fler än två!

(Annimoure Nilsson)

Mens

Förstås.

Utmaning

Utmanad av Pipperoni. Here goes...

Fem saker på min "to-do-lista" för morgondagen:
1) Gå till frisören och klippa mig (äntligen!)
2) Kolla på "Morden i Midsomer"
3) Jobba
4) Få lön =)
5) Hmmm..... städa kanske

Fem dåliga egenskaper:
1) Envis (också en av mina bästa)
2) Kontrollbehov
3) Alltid stark och "duktig" utåt
4) Grubblande
5) Pedant

Fem platser där jag bott:
1) Sävedalen (Partille)
2) Lunden (Gbg)
3) Kålltorp (Gbg)
4) Björkekärr (Gbg)
5) Vasastan (Gbg)

Fem jobb som jag haft:
1) Solarievärdinna (första jobbet i gymnasiet)
2) Terminalarbetare på Posten (paketsortering)
3) Klassföreståndare för en 0-1:a
4) Läkarsekreterare/receptionist
5) Personlig tränare, massageterapeut m.m.

Otålig

Tiden sniglar sig fram igen. Det är sommar och jag har inte ens påbörjat semestern än (2,5 vecka kvar till och med, går v. 31...), men jag längtar redan till september.

Precis efter att vi hade avslutat den första - misslyckade - IVF:n kände jag att jag verkligen behövde en paus och tyckte att det var perfekt att skjuta upp nästa till efter semestern. Men nu, nu vill jag bara att det ska bli september så att vi får köra igång igen. Det är visserligen bara 2 månader dit, men varje dag som vi bara går här och väntar känns som en bortkastad dag. Återigen kretsar hela livet kring bebislängtan och känslor av misslyckande.

Min värld kryllar av gravida - fick igår reda på att ytterligare en på jobbet går i väntans tider, och för ungefär en vecka sedan fick jag veta att en nära vän väntar barn... efter första försöket. Självklart unnar jag vännen detta fantastiska och är glad för deras skull att de inte behöver gå igenom den skit vi dras med, men samtidigt gör varje gravidbesked att jag vill gräva ner mig djupt ner i jorden och aldrig komma upp igen. För varje par som lyckas känner jag mig mer misslyckad. Omsprungen, vunnen över, som en förlorare. Även om jag ju vet att ngn annans graviditet inte försämrar våra chanser, även om jag vet att det inte är ngn tävling, så är det ändå så jag reagerar: som att alla går före oss i "kön" och att vi därför kommer att få vänta ännu längre. Varje plus på ngn annans sticka är ett minus på vår... Hjärnan vet bättre, men hjärtat tystar ner den. Och jag drar mig undan allt som heter barn och gravida, smiter undan, gömmer mig och skiter i om folk tycker att jag är konstig.

Jag hatar mig själv och min fula, dumma kropp mer och mer för varje dag som går. Min misslyckade jävla kropp som inte kan behålla ett toppembryo även om den fått det befruktat och klart och inplacerat på rätt plats; min kropp som inte kan "producera" ägg ens på beställning och dessutom inte kan gå ner i vikt. Gräva gräva ner mig långt ner i jorden...

Jag hatar att känna mig så här maktlös. Jag hatar att inte ha kontrollen och kunna planera. Jag hatar att vänta, och vänta och vänta...

Jag har inget hopp kvar. Trots ÄL-sex häromdagen så räknar jag redan ner till mens. Trots nytt IVF-försök till hösten ser jag redan framför mig hur vännen sitter där med sin bebis i famnen i början av nästa år och jag fortfarande inte ens har en i magen. Trots att vi fått vårt första försök till godo och har 3 IVF kvar på SU så har jag redan börjat kolla runt bland de privata klinikerna och oroar mig över hur vi ska ha råd. Att frammana en enda positiv tanke ter sig totalt omöjligt just nu. Allt är bara svart svart svart.

Så var man där igen...

Igår åkte de gamla hederliga ÄL-testerna fram igen...

Vad hände med att "slappna av i sommar och försöka få ett normalt sexliv, bla bla bla"? Varför slösa tid och energi (och pengar) på testande när vi vet att chanserna att lyckas är minimala? Jag vet inte, man slutar väl inte hoppas antar jag. Jag med mitt kontrollbehov fixade väl inte att släppa allt och slappna av till september. Trodde jag egentligen att jag skulle kunna det?

Gjort är iaf gjort och testet visade positivt för ÄL imorse. Så trots att min kropp är långt ifrån bra och ett ev. embryo förmodligen har noll och nada chans att fästa, och trots att Älsklingens senaste spermaprov (det som användes vid ICSI:n) var det sämsta av alla tre, så kommer vi göra det vi ska ikväll och om två veckor sitter jag förmodligen här och skriver att jag fått mens. Allt är som vanligt med andra ord...

Förföljd

Överallt är de. Ingenstans får man vara ifred.

Gravidmagar, gravidmagar, gravidmagar... Jag är förföljd av gravidmagar.

Idag hann jag inte mer än komma till jobbet innan jag fick det uppkört i ansiktet igen. Jag hade hoppat in extra på en annan avdelning och personalen där var ny för mig. Jag hade inte jobbat mer än en timme innan jag fick veta att en av tjejerna på avdelningen var - mkt riktigt - gravid. Inte nog med att man ska behöva stå ut med stora runda gravidmagar hela dagarna, vart man än går - nu ska man även få platta osynliga gravidmagar uppkörda i ansiktet... "Jag måste ha ngt att äta, jag är så hungrig hela tiden nu när jag är gravid".

Ngr timmar senare dök en mammaledig anställd upp med sin nyfödda lilla knodd.

Bebisar, gravidmagar, föräldrar, småbarn...

Överallt är de. Ingenstans får man vara ifred.