Olivburk

Ikväll är en tung kväll.

Har haft storgräl med Älsklingen och han har stuckit härifrån. Han kommer inte hem ikväll. Sover i tom lägenhet hos bror eller mor och far, de är alla i Thailand. Ensam kvar är jag. Ledsen. Förkrossad. Krossad.

Och över vad? En pluttgrej som tappade proportion: glömska att handla olivburk och toapapper i affären... bråk om vem som glömde, så fånigt! Blev till storgräl om att jag alltid ska ha rätt (enligt Älsklingen), och att Älsklingen låter mig ta allt ansvar för hem och hushåll (enligt mig). Förmodligen har vi båda rätt... och båda fel, det brukar vara så. Mitt i ordväxlingen gör Älsklingen som han brukar: kniper igen, blir till mussla, okontaktbar, svart i ögonen, elak. Går härifrån, vill aldrig se mig mer...

Olivburk. Varför blir de värsta grälen alltid över de minsta sakerna? Varför går det så långt? Ska vårt förhållande falla över en glömd olivburk? Jag vägrar!

Ledsentårar rinner, forsar. Panik! Ska jag inte få leva med Älsklingen mer?!

Förhoppningsvis - förmodligen - reder vi ut allt imorn och lovar varann att aldrig bråka så här mer... som så många ggr förr. Försöker hitta en ny lösning, ett nytt sätt att förstå varann, kanske lyckas vi denna gång?

Men ikväll är det mörkt. Becksvart. Ensamt och tomt.