Imorn är det en vecka sen ÄL och återigen kikar analysfreaket fram. Idag har jag haft rejäl molvärk i livmodertrakten, det känns precis som mensvärk. Jag har t o m ont i ländryggen, precis som jag brukar ha mensens första dag. Fast ingen mens i sikte på minst en vecka.
Mina bröstvårtor ömmar som satan också (och konstigt nog mkt mer på ena sidan, det är nytt för mig). Vanligtvis brukar ömheten försvinna ett par dar efter ÄL.
Som vanligt intalar jag mig själv att jag inte alls hoppas, att jag har distans till det här nu. Att detta bara är ännu en nedräkning till ännu en mens, och att det är IVF som gäller för hela slanten. Men varför sitter jag då här och analyserar igen? Varför sitter jag och tänker på de där tillfällena för 10 resp. 15 år sen då Älsklingen kunde blivit pappa, då åtminstone två av hans slöisar lyckades hitta fram till äggen. Varför tänker jag att det borde kunna hända oss också?
Man är väl inte realist som barnlös helt enkelt, man lever på hoppet...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej,
Ja, jag sitter oxå här och tänker likadant, skrev ett inlägg på min blogg.......haha
Inte klokt!
Kram
Amen! :)
Skönt att man inte är ensam i alla fall.
Tummarna upp! Kram.
Hoppet är det sista som överger en helt klart. Men jag tror att det är viktigt att våga hoppas. Jag tenderar att tänka så himla negativt hela tiden... Tycker faktiskt att dina symptom låter väldigt likt graviditetssymptom, jag håller tummarna!
Kram
Skicka en kommentar