Fan fan fan...

Det är verkligen meningslöst att hoppas.

Av våra åtta ägg var bara ett i livet när det var dags. Ett skruttigt långsamt. Så istället för två fina embryon fick jag bara ett skruttigt tillbaka och övriga sju gick åt helvete.

Det känns inte som att det är meningen att vi ska få något barn.

Snart dags för ET

Klockan har passerat 12.

Klockan har passerat 12 och telefonen har förblivit tyst.

Klockan har passerat 12, telefonen har förblivit tyst och det innebär att åtminstone ett av våra åtta små ägg har blivit befruktat, fortsatt delat sig och kommer att återföras till min kropp om en och en halv timme.

Sedan får jag bära på liv. I åtminstone någon vecka får jag bära på... om inte liv så i alla fall hopp om liv. För nu finns det faktiskt där igen, hoppet.

Hönan plockad

8 ägg! Det var många fler än vi hade vågat hoppas på så jag känner mig mycket nöjd med resultatet för en gångs skull.

Själva plocket gick okej. Fick nog inte riktigt lika mycket smärtlindring i början som förra gången för minns att jag ryckte till ordentligt av smärta vid ett tillfälle och att de därefter tryckte i mig mer medicin i kanylen - så mycket så att jag tuppade av. När jag vaknade igen var det hela klart. De fick hämta min säng och mer eller mindre lyfta mig ur gynstolen och över till sängen som sedan kördes in på rummet. Lite långtidsverkande morfin och sedan sov jag i 2,5 timme.

Smärtan efteråt har dock varit något utöver det vanliga. Tidigare plock har jag haft som lätt mensvärk resten av dagen men sedan har det varit bra. Men denna gång... igår gjorde det så ont så att jag knappt kunde ta mig ur sängen på hela dagen. Det kändes som tusen knivar i magen så fort jag försökte sitta eller stå. Imorse kom jag inte ur sängen utan fick sjukskriva mig idag också. Magen är som en ballong och värken sitter i både mage och ländrygg. Så nu är det inte bara befruktningen av äggen som avgör om det blir återföring imorn eller inte...

Urk!

Det börjar närma sig slutet för den här gången. 12 dagar med Menopur avklarade. Igår ägglossningssprutan och imorn blir det äggplock.

Jag tycker att den här behandlingen har gått oväntat smärtfritt hittills. Har inte haft alls så mycket problem med biverkningar som de andra gångerna. Visst; värmevallningarna finns där som vanligt, huvudvärken har kommt och gått och jag har varit lipig och överkänslig... men ändå känns det inte alls lika jobbigt som tidigare. Förmodligen för att jag faktiskt tänker på annat än behandlingen också, och inte är helt uppslukad av den och allt den för med sig som jag alltid varit innan.

Men... sen i förrgår har det gått utför. Har ont som sjutton i äggstockstrakten och det är svårt att röra sig och att sitta. Sedan igår sitter smärtan rejält i ländryggen också, precis som mensvärk. Och idag kom illamåendet och yrseln. Det osar överstimulering lång väg. Urk... Hoppas verkligen inte att de lägger in mig imorn, det har jag varken tid eller lust med!

Äggplock imorn alltså... ska det bli fjärde gången gillt vad gäller smärtlindringen kanske? Förra gången gick ju själva plocket bra men smärtan efteråt var fruktansvärd. Nu gäller det verkligen att de gör som jag bett om och ger mig långtidsverkande morfin direkt efter plocket. Jag fattar inte att det ska vara så svårt att ge tillräckligt med smärtlindring. Försöker att inte stressa upp mig för mycket över detta, men samtidigt är jag hellre nervös inför smärtan än inför resultatet. Tänk om det inte blir något ET denna gång? Det har ju varit på håret förut...

ICSI nr 4

14/10 började jag spraya för vår fjärde och sista landstingsfinansierade IVF. Kanske rent av vår sista IVF över huvud taget. Imorgon tar jag första sprutan. Äggplock (ve och fasa) v. 46...

Beslutet att genomföra behandlingen som planerat var allt annat än självklart men känns rätt. Framför allt känns det inte speciellt stort. Anledningen till det är egentligen ganska sorglig och den är att varken jag eller Älsklingen väntar oss någonting av den här behandlingen. Med åren har hysterin lagt sig - och det är riktigt skönt - men även hoppet och förväntan har blåsts bort. Det enda jag tänker på är beslutet vi måste ta efter den här behandlingen: fortsätta privat eller lägga ner? Adoption lär inte bli aktuellt.

Alla tidigare IVF:er har jag hoppats så otroligt mycket och hela tiden önskat att jag kunde låta bli att investera hela min själ i det, för det har ju ändå alltid slutat med sorg. Nu önskar jag istället att jag kunde tro på detta iaf lite grann.

Å andra sidan blir jag hellre positivt överraskad än besviken. Det har varit så otroligt mycket besvikelse i mitt liv de senaste åren. Kanske har jag byggt upp en så enorm mur runt barnlöshetssorgen (och alla andra känslor också för den delen) att jag tappat varje liten känsla av förväntan också. Förmodligen har jag en kraschlandning utan dess like att se fram emot(?) när jag står inför minuset igen om en månad.

Osäkerhet

Så fort jag börjar känna minsta lilla trygghet in min tillvaro så händer något som får mitt liv att skaka i sina grundvalar. Man kan ju tro att jag skulle ha vant mig vid det här laget, men jag antar att jag till grunden törstar så efter trygghet att jag är snabb att inbilla mig den i minsta lilla tecken på normalitet.

Den här sommaren har varit bättre än på många år. Jag vill nästan sträcka mig till att kalla den underbar. Vädret sög i vanlig svensk anda, så jag och Älsklingen tog helt spontant bilen ner till Italien. Italien, Medelhavet och värmen... I Italien fick jag också frågan, löftet och ringen jag väntat på i så många år.

För en kort stund kände jag mig faktiskt... lycklig! Sen kom vi hem till vardagen igen och Älsklingen tog ett återfall. Nyförlovade och lyckliga, varför gör han då så här? Varken jag eller han själv förstår. Beroendesjukdomen är fruktansvärd och jag hatar den! Jag hatar att den klibbar sig fast i vårt liv som ett äckligt jävla tuggummi i håret! Jag hatar den till och med mer än barnlösheten.

Barnlösheten... Efter 2,5 års IVF-uppehåll har vi ju planerat in vår 4:e och sista "gratis"-IVF nu i höst och så händer detta. Så nu vet jag varken ut eller in. Genomföra behandlingen som planerat eller skjuta upp den igen? Gör vi fel om vi genomför behandlingen? Å andra sidan, hur länge kan vi gå och vänta på att gå vidare med våra liv? Kommer vi någonsin kunna känna oss säkra från de jävla drogerna, det gör man väl aldrig? Och om vi mot förmodan faktiskt skulle lyckas med denna IVF, ja då är det ju inte bara oss två det handlar om längre. Jag kan ju ge upp och lämna Älsklingen för gott om jag en dag känner att det är den enda utvägen, men vårt barn skulle ju för alltid vara hans barn.

Jag känner mig självisk som vill genomföra behandlingen iaf, samtidigt... visst är det av själviska anledningar som alla par vill ha barn? Och kanske kommer ett barn att göra Älsklingen gott och hjälpa honom att hålla sig ren och inte ta fler återfall? Det är iaf han själv övertygad om... Skulle han ens ha tagit det där stora återfallet för snart två år sedan om barnlösheten inte hade funnits i våra liv? Det får vi aldrig veta, men jag tror inte det.

Jag har så många frågor i mitt huvud just nu, men så få svar.

Vad fan ska man säga?

I lördags var vi hos min närmaste vän för att fira hennes 30-årsdag. Vad som kunde ha blivit en riktigt trevlig kväll slutade med att jag grät mig till sömns och fortfarande i skrivande stund känner mig riktigt nedstämd.

Och varför? Även den utan infertilitetsproblem hade nog tagit illa vid sig av en tjej som skämtar om ett nytt liv med orden "lille Adolf som växte" och "jag sa till gynekologen: sug ut skiten bara", för att sedan riktad mot mig och Älsklingen (som inte kände till varken graviditet eller abort) tillägga: "ja, jag var med barn där en liten stund" och sedan flamsa vidare.

Att man kan ha en sådan vidrig syn på vad ett nytt liv är värt gör mig riktigt förbannad, illamående och rent ut sagt bedrövad. Att hon dessutom kläckte ur sig sådan skit inför oss, som kämpat i snart 5,5 år med ofrivillig barnlöshet (vilket denna gamla vän mycket väl känner till) det gjorde mig helt förstummad och sedan var den kvällen totalförstörd. Behövde vi verkligen informeras om hennes abort? Nej, inte jag iaf, jag hade hellre levt utan vetskapen att ett nytt liv, som hade betytt ALLT för oss, är lika med skit för henne och att det inte rörde henne i ryggen att göra sig av med det!

Denna totala brist på respekt för andra människor och deras sorg... Värdinnan själv som är gravid igen efter ett missfall och kämpar med sina egna rädslor uppskattade inte heller direkt dessa uttalanden, men inte heller detta fanns i åtanke antar jag.

Respektlöst, så jävla respektlöst!