Som om inte det här med bebisverkstan är jobbigt nog som det är så tycks min kropp ha fått sig en flipp - igen! Min ägglossning borde ha kommit i söndags men den håller sig undan =( Jag är så förbannat trött på den här berg-och-dalbanan nu så jag vet snart inte vart jag ska ta vägen.
Tänk om det inte blir ngn ÄL den här månaden! Fan, då ska vi vänta en dryg månad till innan vi får en ny chans. Snyft snyft. Min kropp suger!!
tisdag, november 06, 2007
måndag, november 05, 2007
Barnkalas och sorg
Jag var på barnkalas igår. Bästa vännens lilla underbara son V fyllde 3 år. Jag hade inte träffat varken Bästa vännen eller lilla V på ngr månader så jag såg fram emot kalaset. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det blir det väl aldrig?
Redan i hallen önskade jag att jag kunde vända; vända på klacken, springa därifrån och gömma mig i ett hörn där ingen kunde se mig. Jag möttes i hallen av två små söta pojkar och deras mamma, de var grannar till Bästa vännen och skulle just gå. Samtidigt som jag kom dessutom en kompis till Bästa vännen med sina små söta gossar på 3 år respektive 5 månader; samt Bästa vännens sambos syster med sin jättemage: hon ska ha sitt första barn om 6 veckor. Strax efter mig kom ytterligare ett par vänner, med sin lilla tös på ca 6 månader; och strax därefter kom Bästa vännens kompis Y med sin söta lilla dotter som är jämngammal med V.
Där satt jag: bland barn, föräldrar, mor- och farföräldrar och en blivande mamma, och kände mig som den mest misslyckade och ensammaste personen på hela jorden (Älsklingen hade nämligen vägrat följa med på kalaset - som vanligt - därav mitt förra blogginlägg). Sällan har jag önskat så djupt att jag bara kunde försvinna, gå upp i rök utan att ngn skulle märka det. Jag gömde mig inne på V:s rum och lekte med honom och en annan liten pojke, för om ngn vuxen hade börjat prata med mig då hade jag inte kunnat hålla tillbaka gråten.
Efter ngn timme hade de flesta barnfamiljerna droppat av och vi vuxna hade bänkat oss i vardagsrummet. Kalaset blev till slut riktigt trevligt, men Bästa vännens sambos syster blev helt enkelt för mkt för mig. Att se henne sitta där med sin stora mage, 20 år gammal (om hon ens är det) och konstant prata om sin graviditet och alla planer de hade gjort för bebisen, allt de hade köpt osv. Självklart förstår jag henne: det här är det största som hänt henne och hon lever förstås helt inne i sin egen värd med sin mage, men det enda jag kunde tänka var att det borde vara jag! Jag som kämpat i 1½ år för att nå dit men ändå inte kommit ett enda steg på väg. Jag som är minst 6 år äldre än henne och längtat efter detta sen jag var 8 år och fick en lillasyster! Det borde vara jag! Det känns ju hemskt att säga så, men det är så det känns!
Som av ett mirakel lyckades jag hålla masken hela kalaset men så fort jag kom innanför dörren där hemma rasade jag ihop på sängen och började stortjuta! Älsklingen försökte trösta så gott han kunde, men det verkar inte som att han riktigt förstår. Det är inte hans kropp som går igenom allt månad efter månad; först väntan på ägglossning, sedan oron över att det där lilla molandet i magen varslar om mens på gång och paniken och sorgen när man inser att det är så! Ingen kan förstå, ingen som inte har varit där själv.
Redan i hallen önskade jag att jag kunde vända; vända på klacken, springa därifrån och gömma mig i ett hörn där ingen kunde se mig. Jag möttes i hallen av två små söta pojkar och deras mamma, de var grannar till Bästa vännen och skulle just gå. Samtidigt som jag kom dessutom en kompis till Bästa vännen med sina små söta gossar på 3 år respektive 5 månader; samt Bästa vännens sambos syster med sin jättemage: hon ska ha sitt första barn om 6 veckor. Strax efter mig kom ytterligare ett par vänner, med sin lilla tös på ca 6 månader; och strax därefter kom Bästa vännens kompis Y med sin söta lilla dotter som är jämngammal med V.
Där satt jag: bland barn, föräldrar, mor- och farföräldrar och en blivande mamma, och kände mig som den mest misslyckade och ensammaste personen på hela jorden (Älsklingen hade nämligen vägrat följa med på kalaset - som vanligt - därav mitt förra blogginlägg). Sällan har jag önskat så djupt att jag bara kunde försvinna, gå upp i rök utan att ngn skulle märka det. Jag gömde mig inne på V:s rum och lekte med honom och en annan liten pojke, för om ngn vuxen hade börjat prata med mig då hade jag inte kunnat hålla tillbaka gråten.
Efter ngn timme hade de flesta barnfamiljerna droppat av och vi vuxna hade bänkat oss i vardagsrummet. Kalaset blev till slut riktigt trevligt, men Bästa vännens sambos syster blev helt enkelt för mkt för mig. Att se henne sitta där med sin stora mage, 20 år gammal (om hon ens är det) och konstant prata om sin graviditet och alla planer de hade gjort för bebisen, allt de hade köpt osv. Självklart förstår jag henne: det här är det största som hänt henne och hon lever förstås helt inne i sin egen värd med sin mage, men det enda jag kunde tänka var att det borde vara jag! Jag som kämpat i 1½ år för att nå dit men ändå inte kommit ett enda steg på väg. Jag som är minst 6 år äldre än henne och längtat efter detta sen jag var 8 år och fick en lillasyster! Det borde vara jag! Det känns ju hemskt att säga så, men det är så det känns!
Som av ett mirakel lyckades jag hålla masken hela kalaset men så fort jag kom innanför dörren där hemma rasade jag ihop på sängen och började stortjuta! Älsklingen försökte trösta så gott han kunde, men det verkar inte som att han riktigt förstår. Det är inte hans kropp som går igenom allt månad efter månad; först väntan på ägglossning, sedan oron över att det där lilla molandet i magen varslar om mens på gång och paniken och sorgen när man inser att det är så! Ingen kan förstå, ingen som inte har varit där själv.
lördag, november 03, 2007
You have to follow through
Sitter och slöar i min soffa och lyssnar på Gavin DeGraw och känner mig allmänt nere.
Besviken. Sviken. Trött.
Utled på att aldrig kunna känna mig nöjd, riktigt nöjd. Är det fel av mig att önska det? Är det mina höga krav på allt och alla - i synnerhet mig själv - som spökar igen?
Är det jag som är otacksam? Borde inte det jag har räcka för att göra mig lycklig: en man som jag älskar och som älskar mig; en man som vill leva med mig, dela sitt liv med mig. Är det för mkt begärt av mig att han ska vilja dela mitt liv också, vilja ta del av det som är viktigt för mig?
Jag tycker inte att det är det! Villkorslös kärlek må låta vackert, men det är inte verkligt! Och när gjorde det egentligen ngn lycklig?
Gavin sjunger:
"So, since you want to be with me
You'll have to follow through
With every word you say
And I, all I really want is you
For you to stick around
I'll see you everyday
But you have to follow through"
Ge och ta. Det är väl det ett förhållande handlar om? Åtminstone det som får ett förhållande att fungera; fungera för båda två, år efter år. Just nu känns det som det inte blir så värst mkt ta från min sida och det är det som gör att jag sitter här och känner mig som jag känner mig.
Besviken. Sviken. Trött.
Jag är så trött på att det som är viktigt för mig inte räknas. Jag känner mig halv och han vill inte vara min andra halva. Jag har kämpat hela mitt liv för att känna mig som en del av en familj och jag är trött nu, trött på slitet. Jag längtar så efter att få känna mig nöjd. Lycklig. Undrar när jag någonsin ska nå fram, om jag någonsin kommer komma dit. Just nu ser det mörkt ut.
Besviken. Sviken. Trött.
Utled på att aldrig kunna känna mig nöjd, riktigt nöjd. Är det fel av mig att önska det? Är det mina höga krav på allt och alla - i synnerhet mig själv - som spökar igen?
Är det jag som är otacksam? Borde inte det jag har räcka för att göra mig lycklig: en man som jag älskar och som älskar mig; en man som vill leva med mig, dela sitt liv med mig. Är det för mkt begärt av mig att han ska vilja dela mitt liv också, vilja ta del av det som är viktigt för mig?
Jag tycker inte att det är det! Villkorslös kärlek må låta vackert, men det är inte verkligt! Och när gjorde det egentligen ngn lycklig?
Gavin sjunger:
"So, since you want to be with me
You'll have to follow through
With every word you say
And I, all I really want is you
For you to stick around
I'll see you everyday
But you have to follow through"
Ge och ta. Det är väl det ett förhållande handlar om? Åtminstone det som får ett förhållande att fungera; fungera för båda två, år efter år. Just nu känns det som det inte blir så värst mkt ta från min sida och det är det som gör att jag sitter här och känner mig som jag känner mig.
Besviken. Sviken. Trött.
Jag är så trött på att det som är viktigt för mig inte räknas. Jag känner mig halv och han vill inte vara min andra halva. Jag har kämpat hela mitt liv för att känna mig som en del av en familj och jag är trött nu, trött på slitet. Jag längtar så efter att få känna mig nöjd. Lycklig. Undrar när jag någonsin ska nå fram, om jag någonsin kommer komma dit. Just nu ser det mörkt ut.
tisdag, oktober 30, 2007
Det är inte fel på mig!!
Idag har jag gjort HSS som det sista ledet i vår utredning. För er som inte vet så är det ett kontrastultraljud som man gör för att se om det är fri passage i äggledarna och att livmodern ser ut som den ska. Och allt såg bra ut!! Det går inte att beskriva vilken oerhörd lättnad det är. Jag som gått här i månader och varit övertygad om att det är fel på mig och att det är mitt fel att det inte blir ngn bebis, men jag hade fel! Aldrig har jag varit så glad åt att ha fel! =)
Mitt TSH hade äntligen gått ner till under 2 också så nu har vi alla förutsättningar att bli gravida! Läkaren trodde att trasslet helt enkelt berott på ämnesomsättningen och att det nu inte skulle vara ngr problem för oss att få till det naturlig väg!
För första gången på många många månader vågar jag se på det här med hopp!
Mitt TSH hade äntligen gått ner till under 2 också så nu har vi alla förutsättningar att bli gravida! Läkaren trodde att trasslet helt enkelt berott på ämnesomsättningen och att det nu inte skulle vara ngr problem för oss att få till det naturlig väg!
För första gången på många många månader vågar jag se på det här med hopp!
tisdag, oktober 09, 2007
Bloggtorka
Vi har haft en blöt sommar i år, torkan har hållit till här i min blogg. Det ska bli ändring på det nu... fast inte idag, ska lägga mig och vila en stund innan det dyker upp desperata hemmafruar i TV:n. Ha en trevlig kväll!
fredag, juli 13, 2007
En liten remsa av frihet
Imorse kl 8.10 bar det iväg i Vägverksbilen för en halvtimmas ingående granskning av mig som förare. Bengt - med de kritiska ögonen - uppfattade mig som "väldigt förståndig" och skickade hem mig med den underbart härliga lilla remsan av frihet i fickan! Om en dryg vecka har jag det i handen... mitt körkort!!
I helgen ska jag för första gången ge mig ut i min lilla bil alldeles alldeles själv! Vilken frihet!
I helgen ska jag för första gången ge mig ut i min lilla bil alldeles alldeles själv! Vilken frihet!
måndag, juli 02, 2007
Att tappa tron
Idag är en deppig dag. Jag orkar inte göra någonting. Älsklingen ligger och sover, han är sjuk och hemma från jobbet idag. Jag är ashungrig. Jag har ett stort hål i min mage men jag orkar inte laga ngt att fylla det med, jag orkar inte ens gå och handla ngn hämtmat. Orkar inte.
Idag är jag på dag 33 i min menscykel. Om min kropp hade fungerat som den skulle så skulle jag ha fått min mens idag. Men inte ett spår. Testade bara för sakens skull men det blev neg såklart, jag hade inte väntat mig ngt annat. Jag tror inte längre på ett plus. För ngr dagar sen slog det mig - jag tror inte längre.
Jag tror inte på en bebbe i min mage. Jag gjorde det innan; trodde och hoppades och blev lika besviken varje månad när det inte var så. Men inte längre. Nu väntar jag mig inget annat än minus, vet egentligen inte ens varför jag testar, förmodligen bara för att jag kan. Tror inte ens att jag hade ngn ÄL denna månad, fick stegring men aldrig fullt utslag på testen och efter en dryg vecka tröttnade jag och slutade testa. Som om det spelar ngn roll, i början efter p-pillerstoppet så fungerade kroppen som den skulle och jag fick ÄL varje månad men det tog sig ju inte iaf.
Kanske borde vi lägga ner hela grejen, skita i den jävla bebisverkstan? Den har ju iaf inte givit mig ngt annat än besvikelse...
Jag brukade tro att jag kunde göra vad som helst, bli vad som helst bara jag gav mig in för det! Jag tror aldrig jag gått in för ngt så hårt som jag gjort för att bli mamma, men det tycks vara det enda jag inte kan...
Idag är jag på dag 33 i min menscykel. Om min kropp hade fungerat som den skulle så skulle jag ha fått min mens idag. Men inte ett spår. Testade bara för sakens skull men det blev neg såklart, jag hade inte väntat mig ngt annat. Jag tror inte längre på ett plus. För ngr dagar sen slog det mig - jag tror inte längre.
Jag tror inte på en bebbe i min mage. Jag gjorde det innan; trodde och hoppades och blev lika besviken varje månad när det inte var så. Men inte längre. Nu väntar jag mig inget annat än minus, vet egentligen inte ens varför jag testar, förmodligen bara för att jag kan. Tror inte ens att jag hade ngn ÄL denna månad, fick stegring men aldrig fullt utslag på testen och efter en dryg vecka tröttnade jag och slutade testa. Som om det spelar ngn roll, i början efter p-pillerstoppet så fungerade kroppen som den skulle och jag fick ÄL varje månad men det tog sig ju inte iaf.
Kanske borde vi lägga ner hela grejen, skita i den jävla bebisverkstan? Den har ju iaf inte givit mig ngt annat än besvikelse...
Jag brukade tro att jag kunde göra vad som helst, bli vad som helst bara jag gav mig in för det! Jag tror aldrig jag gått in för ngt så hårt som jag gjort för att bli mamma, men det tycks vara det enda jag inte kan...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
