Gräsänka

Jag sitter i min soffa med laptopen i knäet och en snusande (ja som i ljudet alltså, inte tobak) underbar liten vovveklump bredvid mig i soffan. Jag är ikväll hundvakt till moster Pipperonis underbara lilla Elsa Pälsa. Jag har nyss ätit en god middag (rotfrukter och grönsaker i ugn med vitlök, rosmarin, timjan och mängder med olivolja; och till det en laxfilé) och sitter och njuter av ett glas gott rött vin för första gången på mkt länge. Jag slutade mer eller mindre helt med alkohol då vi började försöka bli med barn - för snart 3 år sedan - men idag tyckte jag att jag var värd ett glas rött.

Mkt i mitt liv känns just nu bättre än på länge. Igår började jag ett nytt jobb, på gymmet i huset bredvid vårt. Nu i början gäller det enbart gyminstruktioner och det blir bara ngr timmar per vecka, men jag älskar att vara tillbaka i gymmiljön - min hemmiljö! Igår höll jag i två instruktioner och idag har det blivit tre. Jag hade nästan glömt hur roligt det är att instruera folk i gymmet, att hjälpa dem att känna sig trygga med utrustningen och övningarna, att ge dem inspiration och motivation att ta sig till gymmet och därmed få ett bättre och längre liv. Det är en underbar känsla av bekräftelse när de efteråt tackar och säger att det var en jättebra instruktion. Bekräftelse som jag inser att jag fått väldigt lite av det senaste året.

Redan för en dryg vecka sedan fann jag även min egen motivation igen och tog tag i kost och träning, för första gången sedan jag fick min hypotyreosdiagnos - och det är längesedan nu! Jag har hittills bara kört hemträning i form av yoga och coreträning, samt en och annan långpromenad, men det känns härligt att vara igång. Efter de senaste två dagarna i gymmet känner jag nu också ett oerhört sug efter styrketräningen, så imorn blir det premiärpasset i gymmet! I samband med min nystart för en dryg vecka sedan, tog jag mitt midjemått för att kunna sätta upp ett tydligt mål. Hemska fakta: det var på 81 cm, så stor har jag aldrig varit. Hade det inte varit för den kommande IVF:en så hade jag satt mitt mål till 70 cm om 2 månader (kanske låter tufft men jag vet att jag hade klarat det), men eftersom jag om ca 1-1,5 månad kommer att börja med hemskesprayen igen så blir det omöjligt och jag satte därför målet till 75 cm istället. Men tro det eller ej: när jag mätte mig igår lydde måttet 78 cm! Fantastiskt! Så att komma under 75 cm innan det är dags för nästa IVF känns faktiskt inte omöjligt. Nu gäller det bara att få med Älsklingen i min nya livsstil, för han behöver den bra mkt mer än jag...

Tillsammans med min nyfunna motivation till hälsa har jag också funnit motivationen att på riktigt ta itu med det spektakel som vi kallar hem. För den som inte redan vet, så bor vi alltså i en 1:a (med sovalkov) på 40 kvm och det är katastrofalt för litet! Det är bokstavligen grejer ÖVERALLT! Jag har länge hävdat att det går att iaf hålla bättre ordning än den vi har nu och att det förstås aldrig kan bli bra eftersom vi har mer grejer än plats, men iaf bättre. Men Älsklingen hävdar bestämt att det inte är ngn idé. Nu har iaf jag bestämt mig för att inte leva så här längre och redan idag har jag börjat ta itu med köket. Nu jävlar!

Den del i mitt liv som tyvärr inte känns så bra just nu är relationen med Älsklingen som har blivit rejält sarjad under detta års första två månader. Den känns faktiskt inte bra alls. Mina klagomål förrförra helgen kunde ju ha efterföljts av mer umgänge och uppmärksamhet från hans sida, men har tyvärr efterföljts av ingenting annat än motsatsen. Förra helgen såg jag knappt röken av honom och pricken över i: igår beslutade han sig för att packa sin väska och sticka till Falun över helgen. Han vet hur besviken jag är på honom efter förra och förrförra helgen, men väljer alltså ändå att åka på nöjesresa. Hur jag än vrider och vänder på det hela så kan jag inte förstå hans prioriteringar och jag känner mig oerhört sårad och övergiven.
Till högen av olösta problem oss emellan lägges ännu ett problem och jag orkar inte ens skriva om det just nu.
Som om inte detta var nog har jag den senaste veckan gjort vissa upptäckter som får mig att starkt tvivla på att han ens är den jag trodde att han var.
Jag önskar av hela mitt hjärta att vi ska kunna lösa all skit som ligger och ruttnar mellan oss, men i dagsläget vet jag ärligt talat inte hur det ska gå till. Jag har tappat mitt förtroende för honom och det kommer att ta tid att bygga upp det igen. Jag hoppas bara att han ger mig verktygen att göra det...