Är kommunikation bara för kvinnor?

Trött och ledsen. Tröttledsen. Trött på att vara ledsen. Spänningshuvudvärken försöker gräva sig ut ur pannbenet på mig. Borde förmodligen inte alls sitta framför datorn...

Jag hade fel. Vi löste inte allt idag. Han kom inte ens hem, vägrade. "Vill vara själv". Hur fan ska vi kunna lösa våra problem på det sättet? Han ställer ju bara till nya när han gör så här.

Jag tycker att han beter sig väldigt omoget. Elakt och själviskt. Han skiter i vad jag känner, vad jag vill.

Jag önskar inget hellre än att vi ska kunna sitta ner som två vuxna och prata om våra problem, berätta för varann vad vi känner, k o m m u n i c e r a. Det känns som att det är alldeles för mkt envägskommunikation i vårt förhållande: jag pratar, jag berättar vad jag känner, jag säger hur jag vill ha det, jag önskar... men sällan, sällan får jag ngt gensvar. Varje gång det kommer på tal så försäkrar han mig att han också tycker att det är viktigt med kommunikation, men när det väl kommer till kritan så vet han ju inte hur man gör! Borde man inte veta det vid 33 års ålder?

Jag inbillar mig att hans beteende är typiskt manligt: stoppa huvudet i sanden, fly från konflikten, hålla sig undan och hoppas att det ska "blåsa förbi", komma dagen efter och låtsas som ingenting har hänt. Till varje pris undvika konfrontation. "I min lilla bubbla är allt bra, tralla laaa".

Jag är så trött på det. Trött på att vara den vuxna som ska ta tag i allt, ta initiativ till alla samtal, vara rationell, hålla mig lugn och sansad och försöka hitta en lösning på problemen. Borde vi inte vara två om det? Är alla män emotionellt handikappade?! Är alla män oförmögna att sätta ngn annan i främsta rummet? Är alla män själviska när det väl kommer till kritan? Eller är det bara min?

Olivburk

Ikväll är en tung kväll.

Har haft storgräl med Älsklingen och han har stuckit härifrån. Han kommer inte hem ikväll. Sover i tom lägenhet hos bror eller mor och far, de är alla i Thailand. Ensam kvar är jag. Ledsen. Förkrossad. Krossad.

Och över vad? En pluttgrej som tappade proportion: glömska att handla olivburk och toapapper i affären... bråk om vem som glömde, så fånigt! Blev till storgräl om att jag alltid ska ha rätt (enligt Älsklingen), och att Älsklingen låter mig ta allt ansvar för hem och hushåll (enligt mig). Förmodligen har vi båda rätt... och båda fel, det brukar vara så. Mitt i ordväxlingen gör Älsklingen som han brukar: kniper igen, blir till mussla, okontaktbar, svart i ögonen, elak. Går härifrån, vill aldrig se mig mer...

Olivburk. Varför blir de värsta grälen alltid över de minsta sakerna? Varför går det så långt? Ska vårt förhållande falla över en glömd olivburk? Jag vägrar!

Ledsentårar rinner, forsar. Panik! Ska jag inte få leva med Älsklingen mer?!

Förhoppningsvis - förmodligen - reder vi ut allt imorn och lovar varann att aldrig bråka så här mer... som så många ggr förr. Försöker hitta en ny lösning, ett nytt sätt att förstå varann, kanske lyckas vi denna gång?

Men ikväll är det mörkt. Becksvart. Ensamt och tomt.

Analysfreak igen

Imorn är det en vecka sen ÄL och återigen kikar analysfreaket fram. Idag har jag haft rejäl molvärk i livmodertrakten, det känns precis som mensvärk. Jag har t o m ont i ländryggen, precis som jag brukar ha mensens första dag. Fast ingen mens i sikte på minst en vecka.

Mina bröstvårtor ömmar som satan också (och konstigt nog mkt mer på ena sidan, det är nytt för mig). Vanligtvis brukar ömheten försvinna ett par dar efter ÄL.

Som vanligt intalar jag mig själv att jag inte alls hoppas, att jag har distans till det här nu. Att detta bara är ännu en nedräkning till ännu en mens, och att det är IVF som gäller för hela slanten. Men varför sitter jag då här och analyserar igen? Varför sitter jag och tänker på de där tillfällena för 10 resp. 15 år sen då Älsklingen kunde blivit pappa, då åtminstone två av hans slöisar lyckades hitta fram till äggen. Varför tänker jag att det borde kunna hända oss också?

Man är väl inte realist som barnlös helt enkelt, man lever på hoppet...

Sista chansen

Positivt ÄL-test idag, på dag 14. Åh, så härligt med en regelbunden kropp! Nu när kroppen fungerar som den ska, så fattar jag inte hur jag orkade när ämnesomsättningen var helt flippad och menscyklerna varierade mellan 32 och 50 dagar, för att inte prata om när både mens och ÄL höll sig borta i 210 dagar - det var ju kul! Gaaaah! Äntligen fungerar man som en normal 26-åring. Det känns väldigt positivt inför IVF att min kropp tycks må bra igen, det ökar ju chanserna! Det kritiska kommer att bli befruktningen, men jag hoppas att experterna på SU ska kunna få till den med ICSI om inte annat.

Men, nu är det alltså ÄL-tider! Sista chansen innan IVF... Vilken obeskrivlig lycka jag hade känt om det hux flux hade lyckats och vi kan slippa IVF-processen! Men jag har vett nog vid det här laget att inte hoppas för mkt. Det kommer dessutom bli en utmaning att ens få till ett försök idag, Älsklingen ska på möte efter jobbet och jag har kören som vanligt kl 19. Får väl hoppas att vi orkar när jag kommer hem vid 22-tiden... Älsklingen går ju upp 5 varje morgon så det är ju egentligen sovdags för honom.

En positiv grej med att ge sig in i IVF-processen är att vi inte längre kommer ha lika mkt måstesex utan kanske kan få ett normalt luststyrt sexliv igen! Shit, det var längesen. Bebisverkstan gör ju inte direkt underverk för sexlivet, det är ett som är säkert! Om ni bara visste, ni räkmackeföräldrar som blir gravida med en gång: "händer det så händer det" osv.... Om ni visste vilket minutiöst planerande det innebär för oss "halvfertila": att varje månad planera allt in i minsta detalj: när Älsklingen ska börja "spara", och rädslan för att ÄL inte ska komma som väntat och simmarna ska hinna bli gamla istället; ÄL-testa morgon och kväll från dag 11 i cykeln; planera resor och annat så det inte krockar med ÄL och vi är ifrån varann då och missar ett försök; piller varje morgon; dra ner på varma bad och duschar och hålla sig borta från bastu månad efter månad, år efter år (Älsklingen). För att inte prata om vad det kostar: hur många tusen hinner man lägga på ÄL- och graviditetstester under 2 år, jag vågar inte ens tänka på det; folsyratabletter varje dag under hittills 2 år; 900 kr per person och år i läkarbesök (tack och lov för högkostnadsskyddet); förlorad arbetsinkomst vid alla läkarbesök och provtagningar (Älsklingen får inte gå ifrån ens en timme från sitt jobb för läkarbesök, utan måste då ta ledigt hela dagen!) osv osv. Hmmm, rent pengamässigt så blir det iof ännu värre med IVF och alla dyra mediciner.

Och mitt i allt detta ska man hålla ihop förhållandet, försöka vara social med vänner och inte gräva ner sig totalt... Hur orkar man egentligen?

En sak är säkert: vid det här laget är man iaf 100 %-igt säker på att man verkligen vill ha barn och känner sig redo! Jag ska njuta av varje minut när jag äntligen blir gravid! Illamående, foglossning, trötthet, ryggont... bring it on!! Jag längtar!

Snart!

Idag damp det ner ett tjockt kuvert i brevlådan med både mitt och Älsklingens namn på!

Japp... kallelsen har kommit! Nu äntligen känns det som att det börjar hända ngt!

Den 31/3 är det dags. Då ska vi träffa läkaren och barnmorskan och planera för vår första IVF. Det känns så skönt att veta att det närmar sig, att vi kommer att hinna försöka innan sommaren. Annars hade jag nog gått i bitar.

Innan dess ska vi på infomöte den 26/3, så nu är det inte mer än 2 veckor kvar till vi kan börja nosa på det hela.

Jag känner mig oväntat upprymd faktiskt. Jag har för tillfället förträngt hormonspray, sprutor, undersökningar, biverkningar och annat tråk. Det enda som finns i mitt huvud nu är plus på stickan, gravidmage, bebiskläder och ett helt nytt liv! =)

Mens

På dagen som beräknat. Jag är inte det minsta förvånad. Är knappt ens besviken! Är så van nu. Skulle ärligt talat bli fullständigt totalchockad om det skulle ta sig utan hjälp helt plötsligt! Jag är helt inställd på IVF nu. Det känns fortfarande surt att vi inte kan lyckas på egen hand och måste gå igenom hela IVF-processen med allt vad det innebär med hormoner, mediciner, läkarbesök och behandlingar; och inte minst den psykiska pressen. Men om detta är den väg vi är ämnade att gå så ska jag gå den på stadiga ben, med huvudet högt, med min älskling hand-i-hand och med blicken fäst på målet - framtiden!

Inget eller ingen kan stoppa mig när jag har bestämt mig!