Fan fan fan...

Det är verkligen meningslöst att hoppas.

Av våra åtta ägg var bara ett i livet när det var dags. Ett skruttigt långsamt. Så istället för två fina embryon fick jag bara ett skruttigt tillbaka och övriga sju gick åt helvete.

Det känns inte som att det är meningen att vi ska få något barn.

Snart dags för ET

Klockan har passerat 12.

Klockan har passerat 12 och telefonen har förblivit tyst.

Klockan har passerat 12, telefonen har förblivit tyst och det innebär att åtminstone ett av våra åtta små ägg har blivit befruktat, fortsatt delat sig och kommer att återföras till min kropp om en och en halv timme.

Sedan får jag bära på liv. I åtminstone någon vecka får jag bära på... om inte liv så i alla fall hopp om liv. För nu finns det faktiskt där igen, hoppet.

Hönan plockad

8 ägg! Det var många fler än vi hade vågat hoppas på så jag känner mig mycket nöjd med resultatet för en gångs skull.

Själva plocket gick okej. Fick nog inte riktigt lika mycket smärtlindring i början som förra gången för minns att jag ryckte till ordentligt av smärta vid ett tillfälle och att de därefter tryckte i mig mer medicin i kanylen - så mycket så att jag tuppade av. När jag vaknade igen var det hela klart. De fick hämta min säng och mer eller mindre lyfta mig ur gynstolen och över till sängen som sedan kördes in på rummet. Lite långtidsverkande morfin och sedan sov jag i 2,5 timme.

Smärtan efteråt har dock varit något utöver det vanliga. Tidigare plock har jag haft som lätt mensvärk resten av dagen men sedan har det varit bra. Men denna gång... igår gjorde det så ont så att jag knappt kunde ta mig ur sängen på hela dagen. Det kändes som tusen knivar i magen så fort jag försökte sitta eller stå. Imorse kom jag inte ur sängen utan fick sjukskriva mig idag också. Magen är som en ballong och värken sitter i både mage och ländrygg. Så nu är det inte bara befruktningen av äggen som avgör om det blir återföring imorn eller inte...

Urk!

Det börjar närma sig slutet för den här gången. 12 dagar med Menopur avklarade. Igår ägglossningssprutan och imorn blir det äggplock.

Jag tycker att den här behandlingen har gått oväntat smärtfritt hittills. Har inte haft alls så mycket problem med biverkningar som de andra gångerna. Visst; värmevallningarna finns där som vanligt, huvudvärken har kommt och gått och jag har varit lipig och överkänslig... men ändå känns det inte alls lika jobbigt som tidigare. Förmodligen för att jag faktiskt tänker på annat än behandlingen också, och inte är helt uppslukad av den och allt den för med sig som jag alltid varit innan.

Men... sen i förrgår har det gått utför. Har ont som sjutton i äggstockstrakten och det är svårt att röra sig och att sitta. Sedan igår sitter smärtan rejält i ländryggen också, precis som mensvärk. Och idag kom illamåendet och yrseln. Det osar överstimulering lång väg. Urk... Hoppas verkligen inte att de lägger in mig imorn, det har jag varken tid eller lust med!

Äggplock imorn alltså... ska det bli fjärde gången gillt vad gäller smärtlindringen kanske? Förra gången gick ju själva plocket bra men smärtan efteråt var fruktansvärd. Nu gäller det verkligen att de gör som jag bett om och ger mig långtidsverkande morfin direkt efter plocket. Jag fattar inte att det ska vara så svårt att ge tillräckligt med smärtlindring. Försöker att inte stressa upp mig för mycket över detta, men samtidigt är jag hellre nervös inför smärtan än inför resultatet. Tänk om det inte blir något ET denna gång? Det har ju varit på håret förut...

ICSI nr 4

14/10 började jag spraya för vår fjärde och sista landstingsfinansierade IVF. Kanske rent av vår sista IVF över huvud taget. Imorgon tar jag första sprutan. Äggplock (ve och fasa) v. 46...

Beslutet att genomföra behandlingen som planerat var allt annat än självklart men känns rätt. Framför allt känns det inte speciellt stort. Anledningen till det är egentligen ganska sorglig och den är att varken jag eller Älsklingen väntar oss någonting av den här behandlingen. Med åren har hysterin lagt sig - och det är riktigt skönt - men även hoppet och förväntan har blåsts bort. Det enda jag tänker på är beslutet vi måste ta efter den här behandlingen: fortsätta privat eller lägga ner? Adoption lär inte bli aktuellt.

Alla tidigare IVF:er har jag hoppats så otroligt mycket och hela tiden önskat att jag kunde låta bli att investera hela min själ i det, för det har ju ändå alltid slutat med sorg. Nu önskar jag istället att jag kunde tro på detta iaf lite grann.

Å andra sidan blir jag hellre positivt överraskad än besviken. Det har varit så otroligt mycket besvikelse i mitt liv de senaste åren. Kanske har jag byggt upp en så enorm mur runt barnlöshetssorgen (och alla andra känslor också för den delen) att jag tappat varje liten känsla av förväntan också. Förmodligen har jag en kraschlandning utan dess like att se fram emot(?) när jag står inför minuset igen om en månad.