För att inte hänga ut min älskling och mig själv, så kommer jag inte att gå in på ngr detaljer. Men vi har haft ngr rejäla duster sedan han kom hem från Falun. Istället för att komma hem och be om ursäkt för sitt beteende de senaste veckorna - som jag var övertygad om att han skulle göra - så kom han hem och anklagade mig för att vara för manisk kring barnlösheten. Jag, som hade väntat mig en ursäkt, slog bakut rejält och kunde inte ta till mig hans åsikter alls. Efter 3 dagar med kylig stämning där hemma, gick Älsklingen ut genom dörren och bestämde sig för att inte komma tillbaka. Det är inte första gången detta händer, men iaf över ett år sedan senast. Återigen blev det tydligt vilka enorma problem han har med att kommunicera och berätta vad han känner. Istället väljer han den enkla vägen och ger upp. För första gången tror jag dock att hans uppbrott var precis vad vi behövde, vad jag behövde.
Det fick mig nämligen att stanna upp och tänka efter. Vad är viktigast för mig här i livet? Vad fick honom att resa sig och gå just nu? Ligger det ngt i hans anklagelser (som jag först såg dem som) om att jag är manisk? Hur kan vi reparera alla de skador åren av sorg åsamkat vårt förhållande?
Svaren är enkla:
- Älsklingen är självklart viktigast, Älsklingen och mitt eget välmående: två saker som drunknat totalt i IVF-helvetet. Jag har varit så totalt uppslukad av barnlösheten och IVF:andet att det inte funnits ngt utrymme kvar till ngt annat. När jag ställdes inför risken att förlora Älsklingen så gick det upp för mig, det som borde ha varit självklart hela tiden: ett barn är inte värt det om vi ska förlora varandra på vägen! Jag lever hellre ett barnlöst liv med Älsklingen än ett liv utan honom. För den sakens skull inte sagt att jag/vi vill lägga ned försöken, men jag har äntligen fått lite distans till dem. För första gången på över ett år kan jag ärligt säga att IVF inte styr mitt liv, utan jag styr IVF-processen. Vilken befrielse!
- Jag har varit manisk kring barnlösheten (den har som sagt totalt styrt mitt liv) och när han väl vågade få ur sig att han kände så (även om det kom ut på fel sätt), så kunde jag inte ta det till mig och det var därför han fick nog och gav upp. Han orkade inte med min mani och han såg inte hur det någonsin skulle kunna bli annorlunda.
- Enbart den sista frågan är svår att besvara: hur kan vi reparera alla skador åren av sorg åsamkat vårt förhållande? Jag vet inte riktigt, men jag vet att jag verkligen vill försöka. Tack och lov har även Älsklingen bestämt sig för att han vill detsamma.
Det första vi gjorde för att bryta oss ur den onda cirkel vi hamnat i var att bestämma oss för att skjuta upp vår sista landstingsfinansierade IVF. Ett beslut taget på mitt initiativ! Jag som kastat mig på telefonen till SU så fort en behandling har misslyckats, för att kunna planera in nästa. Jag som ägnade hela förra sommaren åt att räkna ned dagarna till nästa IVF, istället för att njuta av semestern. Jag som ständigt jämfört mig med andra omkring mig och "tävlat" om att bli förälder först. Jag som såg varje ny graviditet i bekantskapskretsen som ett svek mot mig. Jag skulle ljuga om jag skrev att stressen inte finns kvar, det är klart att den gör, men den är iaf just nu en mkt mindre del av mitt liv än den har varit. Den styr mig inte längre. Jag styr den.
Så, den nya tidsplanen ser ut som följer:
Nästa mens beräknas till 18 april
Spraystart dag 21 ~8 maj
Prel. ÄP vecka 24
Vecka 24 är sista inplanerade ÄP-vecka innan SU stänger för sommaren. Så vad händer om mensen blir försenad? Antingen får jag börja spraya på dag 1 istället och spraya ett par extra veckor eller så skjuter vi upp det hela till efter sommaren. Och det känns faktiskt helt ok. Det skulle innebära ett antal månader ytterligare att komma i form på, att må bra igen. En sommar att njuta av varandra och kanske den sista sommaren att göra just det: njuta av bara varandra. Självklart skulle jag helst vara gravid, men en sommar utan illamående och andra krämpor känns faktiskt också ganska lockande.
8 kommentarer:
Usch vilka tuffa veckor du haft, men också nyttiga vad det låter som. Ni har båda kommit till någon slags insikt, den att det faktum att ni har varandra är det som är viktigast av allt. Så bra att påminna sig om ibland.
Känner såklart igen mig. IVF blir en stor del av ens liv och min M fick ta tag i mig och säga just "det viktigaste av allt är att vi är tillsammans". Och visst är det så.
Vad som än händer hejar jag på er!
Kram m.
Skönt att ni hittat någon slags balans och tagit er igenom det riktigt svåra. När man kommunicerar är det så mycket lättare. Det är lätt att glömma hur viktigt det är att vårda varandra när man siktar så stenhårt på målet.
Hej!
Jag har följt din blogg ett tag och undrade vart du hade tagit vägen. Skönt att se att du är tillbaka och skriver igen och att du mår bra. Man kan lätt bli rejält "insnöad" i IVF-processen, jag har också varit där. /Alice
Det är nog vettigt att försöka inte vara för "besatt" av tankar på sin IVF. Man får inte glömma bort att värdesätta det man faktiskt har istället för att bara sakna det man inte har.
Ta hand om varandra.
Så tråkigt med tuffa vecker men så bra att de lett fram till något bra. Kärleken är fin, den ska man ta hand om! Hoppas ni får det riktigt bra nu och hittar tillbaka till det gamla eller något minst lika bra.
Först och främst vill jag ge dig en cyberKRAM. Du är så himla stark, men framförallt har du nu visat att du även är vis, smart och klartänkande. Det måste vara skönt att komma till insikt. Jag tror inte att du är ensam om att bli manisk. Vi är nog lite så när man väl kommit in på IVF-spåret. Då vill man att det ska HÄNDA och det NU!!! Jag gjorde som så förra sommaren att jag valde att avstå hela sommaren bara för att kunna koppla av på semester osv. Jag gjorde det valet själv. Dels för att inte stressa för att kliniken stängde, eller för att jag skulle behöva medicinera på semestern. Jag tror att man behöver den semestern utan en massa huvudbröj. Första dagen när kliniken öppnade igen i augusti ringde jag och fick tid direkt. Jag håller med dig. Ta det lugnt och njut av din man och sommaren. Så kommer bebisen sen att må bra i en lugn och lycklig mamma. STOR KRAM från Jenny.
Massor med kramar o styrka till er. Det gör så ont i hjärtat att läsa dina rader. Lycka till med nästa försök, jag vet hur ivrigt det kan kännas - men att vänta tills det känns 100 rätt är viktigt. Hoppas ni hittar tillbaks o älskar igen, det är så viktigt att hålla i hop när livet är tufft. massor med styrka o kramar
Tack tjejer! Kramar
Skicka en kommentar