tisdag, juni 19, 2007

Längtan efter ett barn

Naiva som vi var, jag och min sambo, trodde vi att det skulle vara en enkel match det här med bebistillverkning. Vi hade bara varit tillsammans i 4 månader när jag lade p-pillrena på hyllan och det fanns de som tyckte att vi hade lite bråttom. Nu, snart 14 månader senare, står vi här lika barnlösa som innan och med en stor oro om att det kommer att förbli så. Jag är iaf glad att jag inte lyssnade på dem som tyckte att vi gick för fort fram - men jag är inte heller känd för att låta andras åsikter rubba mig.

Det tär så oerhört på mig, på oss och på förhållandet att ständigt gå runt och oroa sig och undra vad som är fel. Min gynekolog har tagit alla möjliga prover på mig, men inte hittat någonting. Nu står vi i kö till SU för en utredning av oss båda, och det känns som att hela livet står på vänt; väntan på ett barn, eller kanske ännu värre; på beskedet om att det inte blir ngr barn. Hur kunde vi ta detta för givet?

Jag är rädd! Rädd för att mina värsta farhågor ska besannas och vi ska förbli barnlösa; rädd för att han ska lämna mig och träffa ngn annan som kan ge honom de barn han längtat så länge efter (för let's face it: det är mig det är fel på); rädd för att bli en bitter käring som inte kan glädjas åt andras bebislycka; rädd för att ngn ska se min rädsla...

Det var ju inte så här det skulle bli, det var inte det här jag väntade mig av livet. Jag är 25 nu, och även om jag vet att många väntar bra mkt längre än så med att "skaffa" barn så har jag alltid trott att jag skulle vara mamma vid det här laget. Det var så jag såg mig själv. Nu vet jag ingenting längre. Kanske är det inte meningen, kanske är jag inte mother material?


4 kommentarer:

Anonym sa...

har läst denna med nu...du längtar, och det kommer att tlösa sig. svaren kommer...och då hittar man en lösning, det är därför vi existerar, för att lösa våra problem, det är även därför så många mår så dåligt av att inte ha några problem (hollywood, unga rika tjejer etc...)

Kram

Pipperoni sa...

Hej systerdotter :)

Jag tror visst att du är mother material. Det är jag helt säker på.

Jag har varit inne på ganska många barnlöshetsbloggar och insett att det inte är så lätt alla gånger, hur gärna man än vill. Men gemensamt för alla dessa bloggar är ändå att för de flesta så går det till slut på ena eller andra sättet - antingen den naturliga vägen, via IVF eller adoption. Och kanske är det så att det till och med blir bättre mother material om man fått kämpa lite.

Ge inte upp, och var rädda om varandra. Ni har ju i alla fall börjat i god tid, inte som en annan som plötsligt en dag när jag närmade mig 35 insåg att jag inte har så lång tid på mig... Hittar jag ingen man får jag väl lösa det på egen hand. Kanske är det meningen för mig... Jag hoppas inte det, men i värsta fall får det bli så.

Så, kämpa på och glöm för allt i världen inte bort varandra i processen.

Vi ses snart. Kram.

skräppan sa...

Hej lilla J
Ja nu har ävan jag hittat din blogg efter gårdagens midsommartips. Det är så mysigt att se dig och J tillsammans. Det syns att ni tycker om varandra. Jag förstår att det plågar dig att barnen inte kommer direkt. Jag minns hur det kändes när jag hade ett missfall efter att jag fick T. Jag trodde jag skulle bli gravid igen direkt med det tog väl ett halvår tror jag. Jag minns besvikelsen varje månad över att inte vara gravid och då hade jag ändå ett barn redan. Däremot har jag lite handfasta tips som jag fick när jag gick en kurs i naturlig familjeplanering. Då handlade det ju om att undvika att bli med barn men det fungerar även åt motsatt håll. Jag hade nytta av det när H blev till. Kanske slår jag in öppna dörrar, du kanske redan vet allt detta men om du vill får du gärna ringa. Kram från moster

Lilla J sa...

pipperoni - Tack för peppingen! Jag är för det mesta också övertygad om att det kommer lösa sig till det bästa för oss också, men vissa dagar är man inte lika stursk!
Jag vet att allt kommer ordna sig för dig också! Nu går du ju en ny framtid till mötes!
Kram

skräppan - Kul att du också hittat hit!
Jag förstår att det måste vara hemskt att få missfall, har många omkring mig som råkat ut för det. Missförstå mig rätt nu, men själv önskar jag nästan att det hade varit så för oss; då hade vi ju iaf vetat att vi KAN bli med barn... och inte som nu då det inte händer någonting =(
Råd kan man aldrig få för många, är mkt nyfiken på vad du lärt dig! Ska definitivt höra av mig så du får berätta!
Kram