Midsommar 2006, en helt vanlig midsommar. Nåja, inte helt vanlig: det var min första midsommar med Älsklingen och vi skulle ut till hans släkt i skärgården, till Björkö. Dagen började dessvärre inget vidare: med ett gräl. Men vi löste det och kom efter många om och men ut till Björkö och fick i oss lite sill och potatis, och på kvällen var grälet glömt och vi grillade och hade det allmänt mysigt; så som midsommar ska vara. Vi sov gott i lillstugan, lyckligt ovetandes om vad som just då, den natten, höll på att hända ute på havet, inte alltför långt från oss.
Jag glömmer aldrig telefonsamtalet jag fick dagen efter: Jag satt i soffan i gästrummet hos Älsklingens moster och pratade med min mor som hade ringt på mobilen. Hon sa att hon hade tråkiga nyheter: "P har förmodligen drunknat". "Förmodligen?", minns jag att jag tänkte. "Vadå förmodligen?!?". Hon berättade att han hade festat med ngr kompisar på Orust, och att de på natten givit sig ut i en båt som de hittade uppdragen på stranden. Den där förbannade läckande jävla båten som ngn dragit upp på stranden och lämnat där!!!
De var tre i båten, P och två av hans kompisar. De andra två hade legat kvar vid båten och blivit räddade men P hade försökt simma in till land; det var inte så långt. Nu visste ingen var han var... sökningen var i full gång: "Kanske hade han lyckats ta sig till land och låg frusen och utslagen någonstans?". Hoppet fanns där, men också realismens röst: "Nej, det är för sent, han är borta".
Han var borta. Han är borta. Han kommer aldrig mer tillbaka.
Och midsommar blir aldrig mer detsamma.
2 kommentarer:
Du höll masken bra lilla J, inte märkte jag att du tänkte på P och hans död. Jag inser nu att det naturligtvis färgade midsommarfirandet för R och syrran också. Pipperonis inlägg om sista dagarna i livet blir om möjligt ännu mer tänkvärda i det ljuset. Vi får väl alla försöka leva så att vi faktiskt är nöjda med den dag vi har eftersom det enda vi faktiskt vet är att vi alla en gång ska dö. Fast jag hoppas att det ska hända mycket positivt innan dess. Barn för dig och J, en bra man och barn till pipperoni och lite äkta kärlek till mig. Ja det är bara att vandra vidare på livets stig och göra vad vi kan för att leva fullt och helt. Kram moster Skräppan
Hej moster Skräppan!
Ja jag antar att jag är duktig på det. Man blir ju bättre och bättre på det genom åren... och har man alltid varit sån så är det ju svårt att ändra.
Jag håller med dig om att allt man kan göra är att njuta av det man har medan man har det och inte fastna för mkt i det som kommer "sen"!
Kram
Skicka en kommentar