En nästan vanlig midsommar

Midsommar kom och gick; regnade bort. Det kändes egentligen ganska passande på ngt sätt, regn för sorgens skull. Midsommar har alltid varit ljusets, glädjens och sommarens högtid, men saker förändras så fort. Människor rycks bort; lämnar hål. Hål som alltid finns där, men gör sig än mer påminda när just den där dagen dyker upp igen; igen fast ett år senare. En sådan dag är midsommarafton; min kusin P:s sista dag i livet.

Midsommar 2006, en helt vanlig midsommar. Nåja, inte helt vanlig: det var min första midsommar med Älsklingen och vi skulle ut till hans släkt i skärgården, till Björkö. Dagen började dessvärre inget vidare: med ett gräl. Men vi löste det och kom efter många om och men ut till Björkö och fick i oss lite sill och potatis, och på kvällen var grälet glömt och vi grillade och hade det allmänt mysigt; så som midsommar ska vara. Vi sov gott i lillstugan, lyckligt ovetandes om vad som just då, den natten, höll på att hända ute på havet, inte alltför långt från oss.

Jag glömmer aldrig telefonsamtalet jag fick dagen efter: Jag satt i soffan i gästrummet hos Älsklingens moster och pratade med min mor som hade ringt på mobilen. Hon sa att hon hade tråkiga nyheter: "P har förmodligen drunknat". "Förmodligen?", minns jag att jag tänkte. "Vadå förmodligen?!?". Hon berättade att han hade festat med ngr kompisar på Orust, och att de på natten givit sig ut i en båt som de hittade uppdragen på stranden. Den där förbannade läckande jävla båten som ngn dragit upp på stranden och lämnat där!!!

De var tre i båten, P och två av hans kompisar. De andra två hade legat kvar vid båten och blivit räddade men P hade försökt simma in till land; det var inte så långt. Nu visste ingen var han var... sökningen var i full gång: "Kanske hade han lyckats ta sig till land och låg frusen och utslagen någonstans?". Hoppet fanns där, men också realismens röst: "Nej, det är för sent, han är borta".

Han var borta. Han är borta. Han kommer aldrig mer tillbaka.

Och midsommar blir aldrig mer detsamma.

Längtan efter ett barn

Naiva som vi var, jag och min sambo, trodde vi att det skulle vara en enkel match det här med bebistillverkning. Vi hade bara varit tillsammans i 4 månader när jag lade p-pillrena på hyllan och det fanns de som tyckte att vi hade lite bråttom. Nu, snart 14 månader senare, står vi här lika barnlösa som innan och med en stor oro om att det kommer att förbli så. Jag är iaf glad att jag inte lyssnade på dem som tyckte att vi gick för fort fram - men jag är inte heller känd för att låta andras åsikter rubba mig.

Det tär så oerhört på mig, på oss och på förhållandet att ständigt gå runt och oroa sig och undra vad som är fel. Min gynekolog har tagit alla möjliga prover på mig, men inte hittat någonting. Nu står vi i kö till SU för en utredning av oss båda, och det känns som att hela livet står på vänt; väntan på ett barn, eller kanske ännu värre; på beskedet om att det inte blir ngr barn. Hur kunde vi ta detta för givet?

Jag är rädd! Rädd för att mina värsta farhågor ska besannas och vi ska förbli barnlösa; rädd för att han ska lämna mig och träffa ngn annan som kan ge honom de barn han längtat så länge efter (för let's face it: det är mig det är fel på); rädd för att bli en bitter käring som inte kan glädjas åt andras bebislycka; rädd för att ngn ska se min rädsla...

Det var ju inte så här det skulle bli, det var inte det här jag väntade mig av livet. Jag är 25 nu, och även om jag vet att många väntar bra mkt längre än så med att "skaffa" barn så har jag alltid trott att jag skulle vara mamma vid det här laget. Det var så jag såg mig själv. Nu vet jag ingenting längre. Kanske är det inte meningen, kanske är jag inte mother material?

Så har man blivit en bloggare...

Kanske börjar det bli dags att försöka sätta ord på det som snurrar och snurrar i mitt huvud dag ut och dag in? Det där med dagbok lade jag ner för ett antal år sedan då jag insåg att det ofta gick månader och ibland år emellan anteckningarna. Kanske berodde det på ren lathet och ointresse eller kanske var det för att dagboken i sig inte inbjöd till så värst många givande samtal? Kanske var det för att man så sällan skriver mer än ngr få meningar med en vanlig penna nu för tiden, så att man får skrivkramp efter bara ngr minuter? Har nu iaf beslutat mig för att göra ett försök med att sätta ord på mina tankar här, i en blogg till allmän beskådning, och kanske är ni där ute bättre på att ge mig nya infallsvinklar än vad min gamla dagbok var?

Vad är det då som rör sig i en 25-årig Göteborgskas lilla huvud - som egentligen är ganska stort, iaf vad omkretsen beträffar - värt nog att sätta på pränt? Just för tillfället upptas tankarna till stor del av bebislängtan och stora stora ???? över varför det är så svårt att få det att resultera i en livs levande bebis.

Runt runt snurrar också hela tiden tankar om företaget, karriären och ekonomin. Jag saknar inte för en sekund mitt tråkiga, ostimulerande jobb med fullkomliga idioter till chefer, men tryggheten kan jag längta tillbaka till ibland, eller snarare fram till - fram till den dag då företaget ger mig samma trygghet. Men dit vet jag att jag kommer en dag...

Tankar på sången och vad som hade kunnat bli en karriär kretsar också runt i mitt huvud ibland, men jag kan inte säga att det är med sorg. Jag hade ju kunnat satsa på det om jag ville, men hade jag då någonsin nått den där tryggheten som är så viktig för mig? Jag tvivlar på det, och därför är jag också övertygad om att en sådan karriär inte hade passat mig.

Mitt huvud uppfylls självklart också till stor del av tankar på mitt liv med Älsklingen; vår framtid, våra problem, våra likheter och olikheter, men kanske först och främst vår fantastiska tur; turen att ha funnit varandra! För inte finns det ngt bättre än kärlek; besvarad, fungerande, givande, passionerad, bubblande kärlek!