Kostas - vårt mirakel

Jag har dragit mig för att skriva det här inlägget. Kanske har jag varit/är jag rädd för att jinxa det hela, men samtidigt vill jag dela med mig av miraklet:

Jag är gravid. Det tog lång tid innan jag vågade ta ut någon glädje ur faktumet, med tanke på att jag ju faktiskt varit gravid två gånger tidigare och det slutat med missfall, men nu är jag i vecka 30 och man kan väl lugnt säga att vi kommit en bra bit på vägen denna gång.

Vår 7:e och allra sista IVF såg först ut att gå åt skogen också den med bara 3 ägg vid ÄP. Av dem blev 2 st befruktade, så ET planerades till dag 2 efter ÄP. På morgonen kom dock det hemska telefonsamtalet, inget embryo var redo. Jag var helt förstörd. Men, det var äntligen vår tur för ett mirakel och 3 dagar senare, onsdagen den 14 maj - nästan på dagen 8 år efter att jag slängt p-pillren - fanns där en toppenfin blastocyst och väntade på oss! Och hen hänger alltså fortfarande kvar och sprattlar i detta nu omkring som en tok i min mage.

De första månaderna var skitjobbiga, jag har varit så fruktansvärt rädd att något ska gå fel. Sedan vecka 20, då jag kände Kostas röra sig för första gången, så har jag känt mig lite tryggare. Men sedan några dagar tillbaka har jag kommit in i en svacka och är nästan paniskt rädd att hjärtat bara ska stanna en dag. Det känns liksom som att något alltid har gått fel och varför skulle det inte göra det nu också? Nu är det bara några veckor kvar tills jag räknas som fullgången och kanske är det först nu som det kommit ikapp mig, att det här faktiskt KAN gå vägen. Så mycket större blir då rädslan för att det INTE ska göra det. Nu när det nästan är nåbart, barnet som vi kämpat för i 8 år och 7 månader.

Kastar in handduken

Mens och minus, och så var det över för den här gången. 

Är så less på det här.

IVF/ICSI nr 6

Har inte haft någon större lust med bloggen på sistone. Men försök nr 6 är i alla fall precis avklarat. Äggplocket gick mycket bättre än förra gången och kvalar faktiskt in som det bästa äggplocket hittills. Jag fick ordentligt med smärtlindring och lugnande under själva plocket, men inte så mycket så att jag blev helt borta resten av dagen (eller svimmade under plocket för den delen, som sista gången på Sahlgrenska.) Fick ut 7 ägg och var väl lite besviken över det eftersom vi fick ut 9 st vid förra behandlingen som var med exakt samma medicinering. Men vi var ändå nöjda.

Besvikelsen kom dock redan dagen efter då de ringde för att meddela befruktningsresultatet. Bara två st hade blivit befruktade. Eftersom det var så få så blev det 2-dagarsodling denna gång, och vi åkte in förra söndagen för ET. Gissa om jag var nervös att det inte skulle finnas något embryo att sätta in! Är ju tyvärr alltför luttrad vid det här laget för att våga hoppa särskilt mycket. Men, det fann ett embryo till oss! Ett fint 4-celligt, som dock hade delat sig igen precis innan återförandet för när vi fick se det på skärmen så var det helt plötsligt 6-celligt.

Fick också info om vad som hade gått fel vid befruktningen: det visade sig att av de 7 äggen var 4 st omogna och därför blev det bara 3 st som gick till ICSI. Och då var ju faktiskt 2 befruktade egentligen ganska bra. Det andra embryot levde på ET-dagen men var bara 3-celligt. De försökte odla vidare det till blastocyst, men det dog tyvärr.

Hursomhelst så är det nu alltså 11 dagar sedan ET och jag börjar bli riktigt nervös. Har mått ganska mycket illa den här gången och varit yr men idag kom mensvärken. Har haft stickningar i magen innan och det känns bara positivt, men nu när mensvärken har satt igång är det inte roligt längre. Testdag är på söndag, men det lutar åt att jag testar imorgon efter jobbet, orkar inte vänta längre nu men vill inte testa ikväll heller och behöva vara deppig imorn på jobbet om det är lika illa som jag tror...

Är så fruktansvärt trött på det här. Kan det inte bara vara vår tur någon gång? 7,5 år... känns som livet står still.

Positiv överraskning

I måndags när telefonsamtalet kom kände jag bara för att skrika rakt ut! Jag visste ju redan när jag såg "skyddat nummer" på telefonen att det var Carlanderska och vad det innebar: inget samtal = allt ok, samtal = ingen ET.

Detta var ju vårt femte försök och alla tidigare gånger har vi fått tillbaka minst ett embryo, även om kvalitén har varierat. Så efter två år av väntan och pengasparande kändes det för jävligt att falla på målsnöret på detta sätt.

Men det finns en ljusning. Sex ägg hade alltså befruktats, börjat dela sig och levde i fredags, men när barnmorskan ringde i måndags hade inte ett enda utvecklats till blastocyst. Men... två st levde fortfarande och labbet skulle odla dem en dag till för att se vad som kunde hända. Så igår blev jag alltså uppringd av läkaren, och med tanke på vår historik så var jag fullständigt övertygad om att det bara var att lämna detta skitförsök bakom sig och planera nästa. Döm om min förvåning när hon sa: "Jag har goda nyheter till er." Båda embryona hade utvecklats till blastocyster över natten och labbet hade lyckats frysa båda två! Otippad vändning. Så nu har vi alltså två fina blastocyster som väntar på oss i frysen. Gissa om vi blev chockade! Har aldrig vågat drömma om något i frysen, har ju aldrig varit ens i närheten att få det tidigare.

Planen är ändå att köra på med försök nr två från början igen. Vi köpte ju ett 3-pack från Carlanderska (för 66 000 kr) och eftersom vi inte fick någon återföring denna gång så räknas det som ett halvt försök. Att göra ett frysåterförande räknas också som ett halvt försök, så gör vi en FET (frysåterföring) så har vi sedan två hela försök kvar. Grejen med 3-packsavtalet är dock att man får upp till tre försök. Det innebär att om man lyckas ("om behandlingen leder till levande fött barn" som det står i avtalet) på första försöket, ja då förlorar man de två betalda försöken som man har kvar.

Vad innebär detta då för oss? Jo, vi har bestämt oss för att vad som än blir utfallet så är detta våra tre sista IVF:er. Får vi inget barn så kommer vi ändå inte att göra fler behandlingar, sju får räcka! Och får vi barn så kommer vi aldrig att försöka oss på IVF från början igen för syskon. Men om vi däremot har embryon i frysen så kommer vi definitivt att använda dem till syskonförsök.

Därför vill vi alltså spara våra två fina blastocyster. Vad framtiden utvisar får vi se. Nu blir det försök nr två efter nyår, går det åt helvete så blir det försök nr tre strax därefter. Och skiter det också sig, ja då har vi rätt till ett frysförsök inom vårt 3-pack och det känns skönt att veta att i alla fall två små fina bonusar väntar på oss i frysen.

Skit skit skit skit skit...

Kl 10.50 kom det fruktade samtalet. Det blev ingen ET.

Läkaren ska ringa med mer information imorgon.

Det är bara att börja om från början igen för sjätte gången...

Sista etappen idag

6 ägg hade blivit befruktade! 6 av 9. Det är det absolut bästa resultatet vi fått hittills. När barnmorskan ringde i fredags så levde alla 6 fortfarande och skulle odlas vidare över helgen. Eftersom jag alltid föreställer mig det värsta så tänkte jag att det lät lite för bra för att vara sant så jag var tvungen att fråga hur många av embryona som hade gått att sätta tillbaka eller frysa i dagsläget (läs: i fredags) och det var förstås inte riktigt lika upplyftande: 3 st. Men det är ändå bättre resultat än vi haft på någon av de tidigare behandlingarna. Och alla skulle som sagt odlas vidare över helgen...

Idag är det alltså dags. Om inte det fasansfulla samtalet kommer innan kl 12 så blir det ET av en blastocyst kl 13.30.

Höll dock på att bli snuvad på det hela i lördags. I fredags tyckte jag att smärtan efter äggplocket hade blivit värre och så även svullnaden, men inte värre än det hade varit vid tidigare behandlingar. Men natten till lördag vaknade jag av att det gjorde så fruktansvärt ont! Hur jag än låg så kändes det som att någon karvade med knivar i magen på mig. Det blev inte mycket sömn den natten och på morgonen var det ännu värre. Ringde Carlanderska och barnmorskan sa att om det inte hade blivit bättre till på söndag så skulle det nog inte bli något ET idag. Med kniven mot strupen intog jag sängläge. 7 Dexter-avsnitt, en hög Panodil, 2 liter vatten och 3 portioner soppa senare kände jag framemot kvällen äntligen att det började lägga sig. Natten till söndag fick jag sova och på morgonen kändes det tack och lov bättre och efter samtal med Carlanderska blev jag ”godkänd”!

Det gör fortfarande ganska ont och magen är svullen, men nu känns det i alla fall inte värre än tidigare behandlingar. Så om inte telefonsamtalet kommer så blir det som sagt ET kl 13.30. Snälla snälla telefon: var tyst!

Äggplock avklarat

I onsdags var det dags för äggplock. Med tanke på mina tidigare mardrömsupplevelser så var jag jätterädd. Speciellt som de inte har lustgas på Carlanderska och det var den som kändes som min räddning på de två sista äggplocken på SU.

Men det gick som tur var bättre än väntat. Carlanderska har tydligen en speciell sorts lokalbedövning som i alla fall fungerade hyfsat ihop med morfinet. Tycker dock att det gjorde mer ont än det hade behövt göra. Låg som vanligt och spände mig och började storböla till slut när det blev för mycket. Jag har lite svårt att förstå varför de alltid snålar med smärtlindring som någon sorts regel. Det finns ju fantastiskt bra smärtlindring så varför inte hellre ta i lite för mycket än som nu - och de tre första gångerna på SU - lite för lite. Blir det en till behandling så ska jag ta upp detta med dem så att jag kan slippa ha så ont.

Hursomhelst så fick vi ut nio ägg. Eftersom vi fick ut fler än åtta så blev vi tillfrågade att vara med i en studie som de just nu gör på Carlanderska och på Cura i Malmö. De testar en ny sorts mikroskop när de väljer ut spermierna för ICSI, där de tittar på spermierna i 6000 ggr förstoring istället för 400 ggr förstoring som vid vanlig ICSI. Så här står det om tekniken på Carlanderskas hemsida:

"IMSI (intracytoplasmic morphologically selected sperm injection) är en ny metod som Fertilitetscentrum är på väg att introducera. Metoden är en vidareutveckling av ICSI och innebär att de spermier som tas ut för mikroinjektion är bedömda i högförstoring (6000 gånger). Spermiernas cellkärnor kan med denna teknik bedömas mer noggrant och de med bäst utseende kan tas ut för mikroinjektion av ägg."

Så hälften av våra ägg har nu injicerats med spermier uttagna med ICSI och hälften med IMSI. Alla embryon odlas sedan till blastocyster, dvs i 5-6 dagar. Här kommer förstås risken in: det kanske inte är något embryo som överlever till blastocyststadiet och då blir det ingen ET alls! Vi har fått en tid för ET på måndag, men redan idag väntar vi samtal från Carlanderska om våra små ägg. Jag har en obehaglig känsla av att det gått åt skogen och inget överlevt. Jag försöker vara positiv, men jag kan inte låta bli att tänka på historiken:

Försök nr 1 - 5 ägg plockade. 2 befruktade. 2 överlevde men 1 delade sig inte så bra. 1 åter på ET, inget i frysen. Ingen graviditet.

Försök nr 2 - 10 ägg plockade. 4 befruktade. 1 som delade sig som det skulle. 1 åter på ET, inget i frysen. Gravid men missfall i vecka 6.

Försök nr 3 - 5 ägg plockade. 2 befruktade. 1 delade sig som det skulle och 1 för fort. 2 åter på ET, inget i frysen. Ingen graviditet.

Försök nr 4 - 8 ägg plockade. 3 befruktade. 1 överlevde men delade sig för långsamt. 1 åter på ET, inget i frysen. Gravid men missfall igen i vecka 5-6 (det tog ett tag innan kroppen stötte bort det, men det dog säkert redan i vecka 5.)

Inte är det någon upplyftande läsning precis...