Knäckt

Jag är helt knäckt. Avbruten på mitten och det enda som kan limma ihop mig igen är onåbart. Andra halkar in på bananskal. Det har inte varit många bananskal i mitt liv, jag kan faktiskt inte minnas några alls.

Jag dryper återigen av bitterhet. Badar i "synd-om-mig-tankar". Famlar efter något litet ljus i mörkaste mörkret. Tjippar efter luft.

Rock bottom

Den här dagen har varit den jobbigaste dagen "barnlöshetsmässigt" sedan missfallet för 1 år sedan. Det har helt enkelt varit ett par jobbiga överraskningar för mycket och jag känner mig helt slut. Manglad.

Livet är för jävla orättvist och idag vill jag bara inte vara med. Jag orkar inte mer. Jag är trött på glada besked jag helst hade sluppit och svullna rödgråtna ögon.

Jag hatar att vara jag. Jag hatar mina känslor. Jag hatar min skitkropp. Jag hatar mig.