Har inte haft någon större lust med bloggen på sistone. Men försök nr 6 är i alla fall precis avklarat. Äggplocket gick mycket bättre än förra gången och kvalar faktiskt in som det bästa äggplocket hittills. Jag fick ordentligt med smärtlindring och lugnande under själva plocket, men inte så mycket så att jag blev helt borta resten av dagen (eller svimmade under plocket för den delen, som sista gången på Sahlgrenska.) Fick ut 7 ägg och var väl lite besviken över det eftersom vi fick ut 9 st vid förra behandlingen som var med exakt samma medicinering. Men vi var ändå nöjda.
Besvikelsen kom dock redan dagen efter då de ringde för att meddela befruktningsresultatet. Bara två st hade blivit befruktade. Eftersom det var så få så blev det 2-dagarsodling denna gång, och vi åkte in förra söndagen för ET. Gissa om jag var nervös att det inte skulle finnas något embryo att sätta in! Är ju tyvärr alltför luttrad vid det här laget för att våga hoppa särskilt mycket. Men, det fann ett embryo till oss! Ett fint 4-celligt, som dock hade delat sig igen precis innan återförandet för när vi fick se det på skärmen så var det helt plötsligt 6-celligt.
Fick också info om vad som hade gått fel vid befruktningen: det visade sig att av de 7 äggen var 4 st omogna och därför blev det bara 3 st som gick till ICSI. Och då var ju faktiskt 2 befruktade egentligen ganska bra. Det andra embryot levde på ET-dagen men var bara 3-celligt. De försökte odla vidare det till blastocyst, men det dog tyvärr.
Hursomhelst så är det nu alltså 11 dagar sedan ET och jag börjar bli riktigt nervös. Har mått ganska mycket illa den här gången och varit yr men idag kom mensvärken. Har haft stickningar i magen innan och det känns bara positivt, men nu när mensvärken har satt igång är det inte roligt längre. Testdag är på söndag, men det lutar åt att jag testar imorgon efter jobbet, orkar inte vänta längre nu men vill inte testa ikväll heller och behöva vara deppig imorn på jobbet om det är lika illa som jag tror...
Är så fruktansvärt trött på det här. Kan det inte bara vara vår tur någon gång? 7,5 år... känns som livet står still.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kul att läsa en uppdatering! Förstår vilken plåga det är just nu. Det låter klokt att testa ikväll, tycker jag.
Det är ju ett litet helvete och gå igenom den där väntan. På något sätt lär man sig att ha stort tålamod - men ja, ett virrvarr av känslor helt enkelt. Hoppas verkligen det är er tur nu!! <3
Jag hoppas stickningar och värk är graviditetssymptom. Kram
Skicka en kommentar