Jag mår redan mycket bättre och är mer säker än någonsin på att mitt beslut var det enda rätta.
Hur det blev så här och varför är en oerhört lång historia, en historia som sträcker sig mer än 20 år tillbaka i tiden, långt innan jag och Älsklingen hade träffats. Av respekt för honom kommer jag aldrig att kunna berätta allt här på bloggen, men lite kort ligger det till så här:
Min älskling har ett mångårigt drogmissbruk bakom sig. Det började i nedre tonåren och ett antal år var han riktigt illa ute. Jag lärde känna honom när han var 23 år och då hade han lämnat det livet bakom sig för bara ett par år sedan.
Jag har hela tiden känt till hans bakgrund, men också varit överygad om att det varit just det: bakgrund. När det i vintras började bli klart för mig att jag inte längre levde med en exmissbrukare utan med en missbrukare, och ändå stannade kvar, det var då jag på riktigt började förlora mig själv.
Det var först när jag för bara ett par veckor sedan läste ett inlägg i Medberoendebloggen som jag såg mig själv för den jag blivit:
Vad är "möjliggörare"?
Som anhörig kan vi ibland gå hur långt som helst för att försöka rädda den vi älskar. Vi försöker hålla en annan person under vingarna, dag och natt, medan personen själv ofta inte verkar intresserad av att ta hand om sig själv. Då gör vi det.
Som anhörig dräneras jag på energi, ibland kan det kännas som att jag inte har ett eget liv, utan lever enbart för att rädda någon annans liv. I bland kan det leda till att jag blir "möjliggörare".
Har läst en bok som heter Botten upp av Lena Holfve, har ni inte läst den så rekommenderar jag den till er! Den handlar om att vi räddar människor från deras eget ansvar. Vi tar hand om saker som den andre vuxne personen borde ta hand om själva. Vi skyddar dem från konsekvenserna av deras eget missbruk. Och när vi skyddar dem från konsekvenserna av deras missbruk så underlättar vi missbruket. Genom att slippa ta konsekvenserna kan alkoholisten/narkomanen fortsätta dricka/ta droger utan att behöva ta itu med sina problem. Ofta är det vårat dåliga samvete och våra skuldkänslor som tar över handen och gör att vi rycker in och tar hand om missbrukarens liv. Det gör så ont att stå bredvid och vara maktlös.
Men att ta över en annan persons liv hindrar den personen från att ta eget ansvar och att växa. Ju tydligare konsekvenser missbruket får för missbrukaren, ju fortare behöver personen ta itu med problemet. Annars kan han/hon med lätthet hävda att det är inget problem. Maten står ju på bordet, hyran blir betald, huset städat, sociala kontakter skötta, ekonomin fungerar ändå och den beroendes tid och pengar kan gå raka vägen till mer alkohol eller droger.
Första gången jag läste inlägget grät jag hejdlöst. Det var som om någon iaktagit mig det senaste halvåret och skrivit om den person de såg. Andra gången jag läste bestämde jag mig för att göra det jag så länge känt att jag måste, men inte trott att jag kunnat. Samma dag bytte jag lås på dörren och gjorde slut.
Det var det absolut svåraste jag gjort i hela mitt liv. Att göra slut med den man älskar och vill leva med kändes så fel, fast mitt förstånd tillät inget annat. Men känslan av att ha svikit honom var i början enorm. När jag hade honom här hade jag ju i alla fall kontroll. Låg han i vår säng och var neddrogad så visste jag ju i alla fall att han levde - jag kunde ju sitta vaken hela natten och kolla att han andades... När han fortfarande var "min" kunde jag i alla fall kräva att han skulle meddela sig till mig när han var ute och festade.
Att allt han sa, alla hans löften om att han inte tagit något och kunde "pissa grönt utan problem", var lögner, det ville jag inte se. Att han gång på gång ignorerade mina oroliga samtal och sms när han var ute på krogen och valde att sova hos olika polare (som jag nu vet sitter i samma skit som han gjorde) istället för att komma hem, det sa han alltid berodde på mitt enorma kontrollbehov och till slut trodde en del av mig att det var så. Kanske var det p g a mig som han mådde så dåligt? Kanske skulle allt bli bra och han skulle finna motivation till att arbeta med sig själv om bara jag jobbade på mig själv och blev en bättre flickvän? För om jag var perfekt kanske han skulle komma ihåg varför han älskade mig?
Att jag blivit en typisk medberoende och att mitt kontrollbehov och mina skuldkänslor är en produkt av hans missbruk, det tog tid att inse. Att det jag försökt inbilla mig själv var kontroll var just motsatsen var svårt att erkänna. Först när jag äntligen insett och accepterat att den enda person som kan ändra på honom är han själv, och att den jag måste ta hand om och rädda innan det är för sent är mig själv - först då fick jag kraft att ta mig ur den onda cirkeln.
Att mitt beslut visade sig ha enorm kraft och att det redan burit med sig så mycket gott, det kommer i nästa inlägg.
Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
