Den här sommaren har varit bättre än på många år. Jag vill nästan sträcka mig till att kalla den underbar. Vädret sög i vanlig svensk anda, så jag och Älsklingen tog helt spontant bilen ner till Italien. Italien, Medelhavet och värmen... I Italien fick jag också frågan, löftet och ringen jag väntat på i så många år.
För en kort stund kände jag mig faktiskt... lycklig! Sen kom vi hem till vardagen igen och Älsklingen tog ett återfall. Nyförlovade och lyckliga, varför gör han då så här? Varken jag eller han själv förstår. Beroendesjukdomen är fruktansvärd och jag hatar den! Jag hatar att den klibbar sig fast i vårt liv som ett äckligt jävla tuggummi i håret! Jag hatar den till och med mer än barnlösheten.
Barnlösheten... Efter 2,5 års IVF-uppehåll har vi ju planerat in vår 4:e och sista "gratis"-IVF nu i höst och så händer detta. Så nu vet jag varken ut eller in. Genomföra behandlingen som planerat eller skjuta upp den igen? Gör vi fel om vi genomför behandlingen? Å andra sidan, hur länge kan vi gå och vänta på att gå vidare med våra liv? Kommer vi någonsin kunna känna oss säkra från de jävla drogerna, det gör man väl aldrig? Och om vi mot förmodan faktiskt skulle lyckas med denna IVF, ja då är det ju inte bara oss två det handlar om längre. Jag kan ju ge upp och lämna Älsklingen för gott om jag en dag känner att det är den enda utvägen, men vårt barn skulle ju för alltid vara hans barn.
Jag känner mig självisk som vill genomföra behandlingen iaf, samtidigt... visst är det av själviska anledningar som alla par vill ha barn? Och kanske kommer ett barn att göra Älsklingen gott och hjälpa honom att hålla sig ren och inte ta fler återfall? Det är iaf han själv övertygad om... Skulle han ens ha tagit det där stora återfallet för snart två år sedan om barnlösheten inte hade funnits i våra liv? Det får vi aldrig veta, men jag tror inte det.
Jag har så många frågor i mitt huvud just nu, men så få svar.
