I livets villervalla

Det finns inga mirakel

2011-12-14T19:47:00.000+01:00

Det finns inget paradis.

Orden är Peter LeMarcs, och jag är beredd att hålla med honom. Här finns i alla fall inget paradis, bara helvete.

Efter vul:et igår känns allt ännu värre. Och jag som trodde att det inte kunde bli värre... tji fick jag. Det verkar som att Skrutten bor kvar i min mage trots allt. Död. Min livmoder har blivit en grav. Tjock och fin slemhinna och en rund vit boll på 7 mm. I vecka 5+3 borde man kunna se mer än så enligt gynekologen. Den vita bollen borde vara fylld med svart (fostervatten?) och där borde finnas en liten fosterböna.

"Men tyvärr kan jag inte ge er något besked alls idag, det här kan gå hur som helst. Det enda ni kan göra är att vänta och se." Hon tyckte synd om oss, det märktes. Och hon svarade ett sorgset "nej" på min fråga om testerna som väl ändå inte borde bli svagare och svagare om allt var som det skulle? Och svagare blir de, med en faslig fart. På måndagsmorgonen var det ungefär som på 4+2, på eftermiddagen samma dag ungefär halva styrkan och igår efter vul:et var det nästan borta helt.

Symptomen är borta, förutom ett lätt illamående och ömheten i bröstvårtorna som envist - och elakt - hänger sig kvar och påminner mig om det som hade kunnat bli. Måndag och tisdag kom det knappt någon flytning, bara pyttelite gråbrunt på toapapperet ett par gånger. Och värken lös helt med sin frånvaro. I eftermiddags började den återigen smyga sig på i både rygg och mage. Kanske börjar min kropp förstå att det är dags att ge upp Skrutten nu. Jag har förstått.

Varför hoppas man ens?

2011-12-12T07:19:00.001+01:00

Lördagen som ändå började ganska bra fortsatte desto sämre. Mensvärken i både mage och rygg var riktigt kraftig hela dagen och på kvällen kom det rött, massor av rött. Utspätt visserligen, inte alls som mens, men rött. Så mycket så att det droppade i toan. Och mensvärken höll i sig hela kvällen, lugnade sig inte ens vid sängläge.

När jag vaknade igår så kändes allt bara fel. Tomt. Inget illamående. Brösten mindre ömma. Hela dagen gick utan någon direkt värk vare sig i rygg eller mage, varken den dåliga eller den bra (stickande) sorten. Man kan ju tänka sig att det skulle kännas som något positivt, men när man hela tiden hoppats på att den där jobbiga värken är växtvärk, då känns det istället oroväckande när den försvinner. Flytningarna lös även de med sin frånvaro fram till kvällen, då kom det brunt och trådigt.

Imorse kom domen: svagare test. Jag kände det på mig.

Farväl älskade Skrutten! Farväl vårt lilla barn som aldrig fick bli.

Hoppet lever

2011-12-10T13:50:00.002+01:00

Den stora frågan är om Skrutten gör detsamma. Den här väntan är verkligen outhärdlig.

Resten av veckan har fortsatt precis som innan. Ingen flytning/blod på nätterna och inget på mornarna. Sen har mensvärken satt fart i både mage och rygg när jag varit på jobbet, ibland redan vid kl 9, ibland först på em. I samband med värken har flytningarna kommit. Inte alls tjockt som mensblod (eller vid förra missfallet) utan mycket mer vattnig, som kraftigt utspädd mens ungefär. Oftast mest på den bruna skalan men ibland även ljusröd/orangeaktig.

Det konstigaste är att det nästan bara kommer när jag är på jobbet. När jag väl kommer hem vid 16-tiden så har det alltid avtagit och sen knappt kommit något alls på kvällarna. Jättekonstigt! Igår kom det inte så mycket som en droppe på hela kvällen och det har inte kommit något hittills idag. Däremot rejäl mensvärk i ländryggen.

Symptom i övrigt? Ja, det har faktiskt börjat smyga sig på en del symptom:

Har vaknat tre dagar i rad nu med en känsla av att vara "godisbakis", dvs när man proppat i sig för mycket snacks en kväll och vaknar med lätt illamående och en torr, men klistrig känsla i munnen morgonen efter. Illamåendet har sedan kommit och gått under dagen, men varit som värst tidig morgon och sen kväll.

Känner mig yr och lite matt till och från.

Brösten har börjat ömma lite de senaste dagarna, framför allt bröstvårtorna som känns som i början på ÄL. Bröstvårtorna är även påtagligt mörkare.

Stickande, ilande värk innanför blygdbenet, högre upp i magen och lite på insidan av låren (en värk som tydligt skiljer sig från den vanliga mensvärksliknande smärtan.)

Lätt huvudvärk.

Lätt halsbränna nattetid.

Träningsvärkskänsla i magmusklerna. Känns helskumt. Det märks framför allt när jag sjunger och ska använda magstödet, går inget vidare!

Även gravtesterna har blivit starkare och starkare, så rädslan för vanligt missfall är inte riktigt lika stor. Det jag nu fasar för är istället: MA, utomkveds eller druvbörd. Aldrig kan man vara lugn...

Vet att jag inte kommer att kunna fungera normalt ända fram till vul på SU den 21/12, så nu har jag bokat en tid hos en gyn (min egen älskade gyn har fått en hjärtattack så honom kunde jag tyvärr inte gå till) nu på tisdag. Om inget händer innan dess så är jag då i vecka 5+3 och chansen att hon ska se något är förstås inte så stor, men den lilla chansen som finns vill jag ta! För ser hon ingenting så får jag fortsätta vara ovetandes tills den 21:e veckan efter och det skulle jag ju få vara iaf så det är värt den risken för att få chansen att få se att hinnsäck och gulekropp sitter där det ska. Håll tummarna för vårt skrutt!

Delar av testarsenalen hittills:

Första plusset. 111201 em. 3+5
111202 morgonurin. 3+6

111205 morgonurin. 4+2
111207 em. 4+4

Tog även ett CB digital igår (4+6) på morgonurin och då hade det slagit om till "2-3 v".

Hopplöst

2011-12-06T19:42:00.002+01:00

Snart orkar jag inte mer.

Jag vet fortfarande inte hur detta kommer att sluta. Jag vet inte om vår älskade skrutt lever eller ligger död i min kropp. Och det finns ingenting jag kan göra för att få veta heller.

Mensvärken och flytningarna har hållit i sig hela helgen. I söndags började det göra mer ont och då blev jag förstås övertygad om att det var kört.

Testade igen igår morse och var helt inställd på minus eller iaf ännu svagare plus, men då var det istället starkare. Och hoppet föddes igen. Hade ingen mensvärk på hela förmiddagen och kom bara pyttelite brun flytning och jag började nästan slappna av lite... men på eftermiddagen satte det fart igen: rejäl mensvärk i både mage och ländrygg och som ett brev på posten även blodblandad trådig flytning. Helt knäckt kröp jag ner i sängen när jag kom hem. Efter ca 30 minuters vila var värken borta igen och höll sig borta hela kvällen, även när jag var iväg på körövning. Flytningarna avtog dessutom.

Idag har det varit samma visa igen: varken blod eller värk hela förmiddagen och jag började på nytt att andas ut. Men efter lunch smög den sig på igen, den hemska mensvärken. Tre täta toalettbesök med samma resultat: trådigt blod på papperet. Och nu efter några timmar i hemmets lugna vrå är värken återigen borta och det har bara kommit lite brun flytning.

Jag fattar verkligen ingenting. Någon som varit med om något liknande? Orkar inte kastas mellan hopp och förtvivlan fler gånger, men känns inte som någon större idé att åka till gynakuten heller. Vad kan de egentligen se i vecka 4+3 liksom? I alla fall inget hjärta, och det är det enda som hade kunnat lugna mig nu.

Detta är verkligen psykisk terror...

I upplösningstillstånd!

2011-12-02T07:18:00.002+01:00

Strax efter mitt inlägg igår så satte mensvärken igång - precis som väntat. Och vid nästa toabesök kom det mycket riktigt rosa på papperet - precis som väntat. Illamåendet var under eftermiddagen som bortblåst - precis som väntat.

Jag beslöt mig för att försöka få ett slut på det hela så fort som möjligt och göra ett gravtest när jag kom hem från jobbet. Jag vill hellre veta att det är kört än gå och hoppas ett par dagar till tills mensen sätter igång ordentligt.

Döm om min förvåning när TVÅ streck kommer fram på testet - inte alls som väntat! Inte med en gång, men efter ett par minuter kom där ett mycket mycket svagt, men ändå tydligt, andrastreck. Jag lät testet ligga kvar i badrummet och när Älsklingen kom hem ~10 min senare bad jag honom gå in och titta. "Ett starkt och ett svagt streck" sa han, "Vad betyder det?"

Ja, vad betyder det...?

Nu är jag nojjigare än någonsin. Skrutten har uppenbarligen fortsatt dela sig och fastnat. Men sen då? Varför ett så svagt streck? Och vad betyder de rosa (och nu bruna) flytningarna? Och mensvärken som kom från ingenstans helt plötsligt igår? Jag vill inte att det ska vara så, men jag misstänker starkt att det håller på att sluta precis som vår förra graviditet: med ett mycket tidigt missfall.

På kvällen igår åkte vi iväg och köpte ett CB digital. Jag ville ha det hela mer svart på vitt. Inga jobbiga streck att tolka... Så imorse kl 5.15 blev det dubbeltest: CB digital + samma sorts sticka som jag testade med igår. För att vara säker på att göra allting rätt denna gång så satte jag klockan på 5 min, för då var det dags att avläsa stickan enligt instruktionerna.

Älsklingen fick titta. Samma svaga streck (kanske t o m lite svagare?) och CB sa "Gravid 1-2 veckor". Ja, imorn är det ju 2 veckor sedan ET, men "1-2 veckor" är ju också samma sak som ett svagt streck. Dvs det finns hCG, men inte så mycket...

Och symptomen? Illamåendet smög sig på igen igår på kvällen och imorse fanns det där också. Men man kan ju undra om jag mår illa för att Skruttet lever eller om jag mår illa för att jag sett de där strecken...

Jag hatar verkligen den här ovissheten. Jag hatar den här rädslan som sitter där innanför bröstbenet som ett litet djur och river i mina inälvor. Jag inser genast att om nu inte mensen kommer, då kommer djuret ändå att vara mitt sällskap i många månader framöver...

Väntan...

2011-12-01T11:47:00.001+01:00

Usch, jag hatar verkligen den här väntan. Nu har det gått 12 dagar sedan Skrutten sattes in och domedagen börjar närma sig.

Jag har ju inte alls trott på det här och därför varit helt inställd på mens. Men den här veckan har allting förändrats och hoppet har återigen kommit smygande. Jag har mått mer och mer illa för varje dag som gått, känt mig yr och matt, haft huvudvärk och enorma svettningar, framför allt på natten. Huvudvärken kan ju lika gärna vara en biverkning av Crinone, så den har jag inte lagt någon värdering i, men det övriga har förstås givit mig hoppet tillbaka. Tills igår...

Igår gick jag tillbaka i bloggen och läste om förra behandlingen. Det är ju 2,5 år sedan så minnena är inte direkt färska. Men där fanns det svart på vitt: varenda litet symptom som jag har nu hade jag också förra gången. Förra gången som slutade i minus.

Så nu väntar jag bara på mensen...

Fan fan fan...

2011-11-19T17:45:00.001+01:00

Det är verkligen meningslöst att hoppas.

Av våra åtta ägg var bara ett i livet när det var dags. Ett skruttigt långsamt. Så istället för två fina embryon fick jag bara ett skruttigt tillbaka och övriga sju gick åt helvete.

Det känns inte som att det är meningen att vi ska få något barn.

Snart dags för ET

2011-11-19T12:30:00.000+01:00

Klockan har passerat 12.

Klockan har passerat 12 och telefonen har förblivit tyst.

Klockan har passerat 12, telefonen har förblivit tyst och det innebär att åtminstone ett av våra åtta små ägg har blivit befruktat, fortsatt delat sig och kommer att återföras till min kropp om en och en halv timme.

Sedan får jag bära på liv. I åtminstone någon vecka får jag bära på... om inte liv så i alla fall hopp om liv. För nu finns det faktiskt där igen, hoppet.

Hönan plockad

2011-11-18T14:31:00.002+01:00

8 ägg! Det var många fler än vi hade vågat hoppas på så jag känner mig mycket nöjd med resultatet för en gångs skull.

Själva plocket gick okej. Fick nog inte riktigt lika mycket smärtlindring i början som förra gången för minns att jag ryckte till ordentligt av smärta vid ett tillfälle och att de därefter tryckte i mig mer medicin i kanylen - så mycket så att jag tuppade av. När jag vaknade igen var det hela klart. De fick hämta min säng och mer eller mindre lyfta mig ur gynstolen och över till sängen som sedan kördes in på rummet. Lite långtidsverkande morfin och sedan sov jag i 2,5 timme.

Smärtan efteråt har dock varit något utöver det vanliga. Tidigare plock har jag haft som lätt mensvärk resten av dagen men sedan har det varit bra. Men denna gång... igår gjorde det så ont så att jag knappt kunde ta mig ur sängen på hela dagen. Det kändes som tusen knivar i magen så fort jag försökte sitta eller stå. Imorse kom jag inte ur sängen utan fick sjukskriva mig idag också. Magen är som en ballong och värken sitter i både mage och ländrygg. Så nu är det inte bara befruktningen av äggen som avgör om det blir återföring imorn eller inte...

Urk!

2011-11-16T15:39:00.003+01:00

Det börjar närma sig slutet för den här gången. 12 dagar med Menopur avklarade. Igår ägglossningssprutan och imorn blir det äggplock.

Jag tycker att den här behandlingen har gått oväntat smärtfritt hittills. Har inte haft alls så mycket problem med biverkningar som de andra gångerna. Visst; värmevallningarna finns där som vanligt, huvudvärken har kommt och gått och jag har varit lipig och överkänslig... men ändå känns det inte alls lika jobbigt som tidigare. Förmodligen för att jag faktiskt tänker på annat än behandlingen också, och inte är helt uppslukad av den och allt den för med sig som jag alltid varit innan.

Men... sen i förrgår har det gått utför. Har ont som sjutton i äggstockstrakten och det är svårt att röra sig och att sitta. Sedan igår sitter smärtan rejält i ländryggen också, precis som mensvärk. Och idag kom illamåendet och yrseln. Det osar överstimulering lång väg. Urk... Hoppas verkligen inte att de lägger in mig imorn, det har jag varken tid eller lust med!

Äggplock imorn alltså... ska det bli fjärde gången gillt vad gäller smärtlindringen kanske? Förra gången gick ju själva plocket bra men smärtan efteråt var fruktansvärd. Nu gäller det verkligen att de gör som jag bett om och ger mig långtidsverkande morfin direkt efter plocket. Jag fattar inte att det ska vara så svårt att ge tillräckligt med smärtlindring. Försöker att inte stressa upp mig för mycket över detta, men samtidigt är jag hellre nervös inför smärtan än inför resultatet. Tänk om det inte blir något ET denna gång? Det har ju varit på håret förut...

ICSI nr 4

2011-11-02T18:28:00.002+01:00

14/10 började jag spraya för vår fjärde och sista landstingsfinansierade IVF. Kanske rent av vår sista IVF över huvud taget. Imorgon tar jag första sprutan. Äggplock (ve och fasa) v. 46...

Beslutet att genomföra behandlingen som planerat var allt annat än självklart men känns rätt. Framför allt känns det inte speciellt stort. Anledningen till det är egentligen ganska sorglig och den är att varken jag eller Älsklingen väntar oss någonting av den här behandlingen. Med åren har hysterin lagt sig - och det är riktigt skönt - men även hoppet och förväntan har blåsts bort. Det enda jag tänker på är beslutet vi måste ta efter den här behandlingen: fortsätta privat eller lägga ner? Adoption lär inte bli aktuellt.

Alla tidigare IVF:er har jag hoppats så otroligt mycket och hela tiden önskat att jag kunde låta bli att investera hela min själ i det, för det har ju ändå alltid slutat med sorg. Nu önskar jag istället att jag kunde tro på detta iaf lite grann.

Å andra sidan blir jag hellre positivt överraskad än besviken. Det har varit så otroligt mycket besvikelse i mitt liv de senaste åren. Kanske har jag byggt upp en så enorm mur runt barnlöshetssorgen (och alla andra känslor också för den delen) att jag tappat varje liten känsla av förväntan också. Förmodligen har jag en kraschlandning utan dess like att se fram emot(?) när jag står inför minuset igen om en månad.

Osäkerhet

2011-09-11T14:50:00.001+02:00

Så fort jag börjar känna minsta lilla trygghet in min tillvaro så händer något som får mitt liv att skaka i sina grundvalar. Man kan ju tro att jag skulle ha vant mig vid det här laget, men jag antar att jag till grunden törstar så efter trygghet att jag är snabb att inbilla mig den i minsta lilla tecken på normalitet.

Den här sommaren har varit bättre än på många år. Jag vill nästan sträcka mig till att kalla den underbar. Vädret sög i vanlig svensk anda, så jag och Älsklingen tog helt spontant bilen ner till Italien. Italien, Medelhavet och värmen... I Italien fick jag också frågan, löftet och ringen jag väntat på i så många år.

För en kort stund kände jag mig faktiskt... lycklig! Sen kom vi hem till vardagen igen och Älsklingen tog ett återfall. Nyförlovade och lyckliga, varför gör han då så här? Varken jag eller han själv förstår. Beroendesjukdomen är fruktansvärd och jag hatar den! Jag hatar att den klibbar sig fast i vårt liv som ett äckligt jävla tuggummi i håret! Jag hatar den till och med mer än barnlösheten.

Barnlösheten... Efter 2,5 års IVF-uppehåll har vi ju planerat in vår 4:e och sista "gratis"-IVF nu i höst och så händer detta. Så nu vet jag varken ut eller in. Genomföra behandlingen som planerat eller skjuta upp den igen? Gör vi fel om vi genomför behandlingen? Å andra sidan, hur länge kan vi gå och vänta på att gå vidare med våra liv? Kommer vi någonsin kunna känna oss säkra från de jävla drogerna, det gör man väl aldrig? Och om vi mot förmodan faktiskt skulle lyckas med denna IVF, ja då är det ju inte bara oss två det handlar om längre. Jag kan ju ge upp och lämna Älsklingen för gott om jag en dag känner att det är den enda utvägen, men vårt barn skulle ju för alltid vara hans barn.

Jag känner mig självisk som vill genomföra behandlingen iaf, samtidigt... visst är det av själviska anledningar som alla par vill ha barn? Och kanske kommer ett barn att göra Älsklingen gott och hjälpa honom att hålla sig ren och inte ta fler återfall? Det är iaf han själv övertygad om... Skulle han ens ha tagit det där stora återfallet för snart två år sedan om barnlösheten inte hade funnits i våra liv? Det får vi aldrig veta, men jag tror inte det.

Jag har så många frågor i mitt huvud just nu, men så få svar.

Vad fan ska man säga?

2011-07-11T15:40:00.003+02:00

I lördags var vi hos min närmaste vän för att fira hennes 30-årsdag. Vad som kunde ha blivit en riktigt trevlig kväll slutade med att jag grät mig till sömns och fortfarande i skrivande stund känner mig riktigt nedstämd.

Och varför? Även den utan infertilitetsproblem hade nog tagit illa vid sig av en tjej som skämtar om ett nytt liv med orden "lille Adolf som växte" och "jag sa till gynekologen: sug ut skiten bara", för att sedan riktad mot mig och Älsklingen (som inte kände till varken graviditet eller abort) tillägga: "ja, jag var med barn där en liten stund" och sedan flamsa vidare.

Att man kan ha en sådan vidrig syn på vad ett nytt liv är värt gör mig riktigt förbannad, illamående och rent ut sagt bedrövad. Att hon dessutom kläckte ur sig sådan skit inför oss, som kämpat i snart 5,5 år med ofrivillig barnlöshet (vilket denna gamla vän mycket väl känner till) det gjorde mig helt förstummad och sedan var den kvällen totalförstörd. Behövde vi verkligen informeras om hennes abort? Nej, inte jag iaf, jag hade hellre levt utan vetskapen att ett nytt liv, som hade betytt ALLT för oss, är lika med skit för henne och att det inte rörde henne i ryggen att göra sig av med det!

Denna totala brist på respekt för andra människor och deras sorg... Värdinnan själv som är gravid igen efter ett missfall och kämpar med sina egna rädslor uppskattade inte heller direkt dessa uttalanden, men inte heller detta fanns i åtanke antar jag.

Respektlöst, så jävla respektlöst!

Sommar och sol!

2011-06-29T19:17:00.000+02:00

Jag har noll inspiration för bloggen just nu, men det mesta är bra med mig i alla fall! Solen skiner, jag har ledigt ända till den 8:e augusti (då jag börjar på mitt nya jobb, fast anställd från scratch!) och det är bra mellan mig och Älsklingen.

Det mesta är bra med mig.

Men... lika barnlös som för 5 år sedan då hela den här skiten började. Och till hösten fyller jag 30, fy fan vilken ångest.

Back on track

2010-10-26T11:48:00.002+02:00

Tiden går och såren efter året som gått har så sakta börjat läka.

Jag har börjat i KBT och det känns suveränt! Tror det kommer att göra mig mycket gott.

Älsklingen tog sig själv i kragen när jag gjorde slut och en vecka senare var han ren. Vi har under sommaren hittat tilbaka till varandra och nu står hans namn på vår dörr igen precis som det ska.

Vägen tillbaka är inte spikrak, det som hänt har lärt oss att aldrig mer blunda för det faktum att han är och alltid kommer att vara en missbrukare. Livet kommer att föra med sig nya motgångar och kriser i framtiden, och utan tillräcklig vård, personlig utveckling och stöd så ökar risken att han ska trilla dit igen.

Just nu känns det som att vi äntligen är på rätt spår igen. Tillsammans. Vi. Med i bagaget har vi en större kännedom om oss själva och varandra; en nyvunnen ärlighet; och bättre kommunikation än vi någonsin haft.

Tillsammans. Vi.

Jag = medberoende

2010-06-12T14:08:00.005+02:00

Vill börja med att skriva ett stort TACK! Tack för alla era fina tröstande ord, de betyder så mycket!

Jag mår redan mycket bättre och är mer säker än någonsin på att mitt beslut var det enda rätta.

Hur det blev så här och varför är en oerhört lång historia, en historia som sträcker sig mer än 20 år tillbaka i tiden, långt innan jag och Älsklingen hade träffats. Av respekt för honom kommer jag aldrig att kunna berätta allt här på bloggen, men lite kort ligger det till så här:

Min älskling har ett mångårigt drogmissbruk bakom sig. Det började i nedre tonåren och ett antal år var han riktigt illa ute. Jag lärde känna honom när han var 23 år och då hade han lämnat det livet bakom sig för bara ett par år sedan.

Jag har hela tiden känt till hans bakgrund, men också varit överygad om att det varit just det: bakgrund. När det i vintras började bli klart för mig att jag inte längre levde med en exmissbrukare utan med en missbrukare, och ändå stannade kvar, det var då jag på riktigt började förlora mig själv.

Det var först när jag för bara ett par veckor sedan läste ett inlägg i Medberoendebloggen som jag såg mig själv för den jag blivit:

Vad är "möjliggörare"?

Som anhörig kan vi ibland gå hur långt som helst för att försöka rädda den vi älskar. Vi försöker hålla en annan person under vingarna, dag och natt, medan personen själv ofta inte verkar intresserad av att ta hand om sig själv. Då gör vi det.
Som anhörig dräneras jag på energi, ibland kan det kännas som att jag inte har ett eget liv, utan lever enbart för att rädda någon annans liv. I bland kan det leda till att jag blir "möjliggörare".
Har läst en bok som heter Botten upp av Lena Holfve, har ni inte läst den så rekommenderar jag den till er! Den handlar om att vi räddar människor från deras eget ansvar. Vi tar hand om saker som den andre vuxne personen borde ta hand om själva. Vi skyddar dem från konsekvenserna av deras eget missbruk. Och när vi skyddar dem från konsekvenserna av deras missbruk så underlättar vi missbruket. Genom att slippa ta konsekvenserna kan alkoholisten/narkomanen fortsätta dricka/ta droger utan att behöva ta itu med sina problem. Ofta är det vårat dåliga samvete och våra skuldkänslor som tar över handen och gör att vi rycker in och tar hand om missbrukarens liv. Det gör så ont att stå bredvid och vara maktlös.

Men att ta över en annan persons liv hindrar den personen från att ta eget ansvar och att växa. Ju tydligare konsekvenser missbruket får för missbrukaren, ju fortare behöver personen ta itu med problemet. Annars kan han/hon med lätthet hävda att det är inget problem. Maten står ju på bordet, hyran blir betald, huset städat, sociala kontakter skötta, ekonomin fungerar ändå och den beroendes tid och pengar kan gå raka vägen till mer alkohol eller droger.

Första gången jag läste inlägget grät jag hejdlöst. Det var som om någon iaktagit mig det senaste halvåret och skrivit om den person de såg. Andra gången jag läste bestämde jag mig för att göra det jag så länge känt att jag måste, men inte trott att jag kunnat. Samma dag bytte jag lås på dörren och gjorde slut.

Det var det absolut svåraste jag gjort i hela mitt liv. Att göra slut med den man älskar och vill leva med kändes så fel, fast mitt förstånd tillät inget annat. Men känslan av att ha svikit honom var i början enorm. När jag hade honom här hade jag ju i alla fall kontroll. Låg han i vår säng och var neddrogad så visste jag ju i alla fall att han levde - jag kunde ju sitta vaken hela natten och kolla att han andades... När han fortfarande var "min" kunde jag i alla fall kräva att han skulle meddela sig till mig när han var ute och festade.

Att allt han sa, alla hans löften om att han inte tagit något och kunde "pissa grönt utan problem", var lögner, det ville jag inte se. Att han gång på gång ignorerade mina oroliga samtal och sms när han var ute på krogen och valde att sova hos olika polare (som jag nu vet sitter i samma skit som han gjorde) istället för att komma hem, det sa han alltid berodde på mitt enorma kontrollbehov och till slut trodde en del av mig att det var så. Kanske var det p g a mig som han mådde så dåligt? Kanske skulle allt bli bra och han skulle finna motivation till att arbeta med sig själv om bara jag jobbade på mig själv och blev en bättre flickvän? För om jag var perfekt kanske han skulle komma ihåg varför han älskade mig?

Att jag blivit en typisk medberoende och att mitt kontrollbehov och mina skuldkänslor är en produkt av hans missbruk, det tog tid att inse. Att det jag försökt inbilla mig själv var kontroll var just motsatsen var svårt att erkänna. Först när jag äntligen insett och accepterat att den enda person som kan ändra på honom är han själv, och att den jag måste ta hand om och rädda innan det är för sent är mig själv - först då fick jag kraft att ta mig ur den onda cirkeln.

Att mitt beslut visade sig ha enorm kraft och att det redan burit med sig så mycket gott, det kommer i nästa inlägg.

Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Slut

2010-05-26T20:31:00.002+02:00

Det senaste halvåret har varit ett helvete. Jag har tappat bort mig själv. Glömt bort mig själv. Och till slut fått nog.

Så igår gjorde jag slut med den jag älskar mest.

Mitt hjärta blöder.

Knäckt

2009-11-07T17:52:00.001+01:00

Jag är helt knäckt. Avbruten på mitten och det enda som kan limma ihop mig igen är onåbart. Andra halkar in på bananskal. Det har inte varit många bananskal i mitt liv, jag kan faktiskt inte minnas några alls.

Jag dryper återigen av bitterhet. Badar i "synd-om-mig-tankar". Famlar efter något litet ljus i mörkaste mörkret. Tjippar efter luft.

Rock bottom

2009-11-06T23:55:00.000+01:00

Den här dagen har varit den jobbigaste dagen "barnlöshetsmässigt" sedan missfallet för 1 år sedan. Det har helt enkelt varit ett par jobbiga överraskningar för mycket och jag känner mig helt slut. Manglad.

Livet är för jävla orättvist och idag vill jag bara inte vara med. Jag orkar inte mer. Jag är trött på glada besked jag helst hade sluppit och svullna rödgråtna ögon.

Jag hatar att vara jag. Jag hatar mina känslor. Jag hatar min skitkropp. Jag hatar mig.

Infertilitetens värsta biverkningar

2009-10-31T16:15:00.001+01:00

Ingen berättar för en om de psykologiska och sociala biverkningar som infertiliteten för med sig. De många biverkningar som hormoner i spray- och sprutform för med sig är ingenting jämfört med sorgen, rädslan, maktlösheten och förlusten av vänner.

Jag är rädd att det är dit jag har kommit igen, till den punkt då barnlösheten slukat en vänskap.

För ganska exakt ett år sedan fick jag en ny vän. Hon började på mitt dåvarande jobb och vi fann varandra direkt. Vi blev oskiljaktiga på jobbet och hade otroligt roligt ihop. Jag slutade på jobbet vid årsskiftet men vi höll kontakten och det blev många luncher och fikor under våren. Vi lärde känna varandra bättre och jag trivdes verkligen i hennes sällskap. Vi har många gemensamma åsikter och intressen och är nog ganska lika. Hon är en fantastisk tjej som alltid fick mig att bli glad och må bra!

Jag kände mig trygg med henne och vi har pratat mycket om barnlösheten och våra behandlingar och även om föräldraskap och framtid. Jag trodde verkligen att hon förstod.

Under sommaren blev vår kontakt mer sporadisk och nu i höst har vi bara hörts av någon enstaka gång på facebook och sms. Vi har båda haft mycket på vårt eget håll och det har inte blivit av att träffas sedan i våras. Nu inser jag att det kanske inte bara varit en slump från hennes sida.

I förrgår gick jag in på hennes facebooksida och möttes av logginlägg från folk som gratulerade henne till graviditeten. Trots att min gravidradar är på topp och jag kände på mig att hon var gravid så slog chocken till stenhårt och jag blev alldeles kallsvettig. Jag känner mig oerhört sårad. Jag trodde verkligen att hon förstod och att hon inte ens hört av sig till mig och berättat visar ju tyvärr att det gjorde hon inte alls. Än en gång får jag det bekräftat att det finns inte någon i min närhet som förstår. Det kan bara den göra som själv gått eller går igenom den här jävla skiten.

Men jag trodde att hon i alla fall förstod hur övergiven och utanför man känner sig när alla andra omkring en bildar familj på löpande band, för just det har vi pratat om. Jag trodde att hon förstod att man vill vara bland de första som får veta, att det är det man behöver för att kunna tackla det och vänja sig vid tanken. För även det har vi pratat om. Vi har nämligen en gemensam vän i Mammavännen och vi har pratat mycket om hur jag hanterat hennes graviditet och att hon nu blivit mamma. Och jag vet att jag nämnt att det betydde oerhört mycket för mig att jag var en av de allra första som fick veta att hon var gravid.

Men nu kunde alltså min vän inte ens ta sig tiden, modet, eller vad det nu är som saknats, och berätta för mig. Ännu en gång har en vän smugit upp ur soffan och lämnat mig, sovande och lam, och sorgen tar över. Jag känner mig som världens mest ensamma människa och jag är rädd att infertiliteten inte kommer att vara nöjd förrän jag är helt utan vänner.

Dessutom känner jag mig dum som uppenbarligen värderat vår vänskap högre än vad vännen gjorde. Trots att vi inte känt varandra speciellt länge såg jag henne som en riktig vän och jag såg en lång vänskap framför mig. Men kanske gjorde aldrig hon det, och nu vet jag inte hur jag ska göra. Höra av mig till henne och säga vad jag känner? Låta det bero och vänta på att hon ska höra av sig? Hur som helst känns det som att detta förstört mina chanser till att uppriktigt glädjas med henne, för hur ska jag kunna det när hon inte ens varit intresserad av att dela glädjen med mig?

Den senaste tiden har jag mått ganska bra och lyckats leva med barnlösheten istället för att låta barnlösheten leva av mig. Men i och med detta påmindes jag om det som är min mörka verklighet och att tro att jag skulle kunna undvika den var idioti.

Jag är en blödig jävel

2009-10-08T18:50:00.001+02:00

Japp, jag erkänner. Blödigare jävel än jag är nog svårt att hitta faktiskt.

Jag lipar eller åtminstone blir tårögd flera flera ggr varje dag. Över småsaker, över världen, över orättvisor, över sådant som är vackert, över fina gester, över stora känslor - över alla mina känslor egentligen. Jag är helt enkelt blödig.

Jag har just lipat mig igenom en repris av Grey's anatomy. Avsnittet då Derek och Meredith ger bort sitt bröllop till Issie och Alex. Visst, det är ett lipigt och vackert avsnitt, men jag lipar mig igenom varje Grey's-avsnitt. Jag lipar mig igenom de flesta Vänner-avsnitt också (ja jag vet att det är en humorserie), för att inte tala om min favoritserie genom tiderna: Sex and the City. Japp, mycket tårar där också.

Jag lipar till och med till TV-reklam. Till reklamen för "Friends" (visst heter den så, antimobbningsföreningen?) till exempel. Den med den lille pojken som har ryggsäcken full med elaka ord som han har fått kastade över sig hela dagen. Den lille pojken som en dag äntligen får plocka upp ett "Hej" ur ryggsäcken. Jeeesus, vad jag kan lipa av den reklamen. Och den med barnen som bär på så tunga bördor att hela bussen tyngs ned, att billarmen sätter igång när de går förbi och att betongtrappan vittrar sönder under deras fötter.

När Älsklingen är med försöker jag oftast svälja och blinka bort tårarna. Jag känner mig fånig som sitter och lipar över den lilla hunden som har förlamade bakben och katten som föddes helt utan. Man kan ju inte lipa över allt!

Men när jag är själv, som idag, då är det fritt fram och jag bölar, snyftar och snörvlar till Issies och Alex bröllop. Och tanken slår mig: hur ska jag en vacker dag klara av mitt eget bröllop?! Hur vackert är det med en snorig brud som inte ens kan pressa fram ett "ja"?

Gräsänka

2009-10-08T13:38:00.001+02:00

14.40 lyfter Älsklingens plan mot London. Han åker med sin pappa och pappans polare och ska vara borta till på söndag. Ursprungsplanen var att det hela skulle vara en fotbollsresa, men Älsklingens klantiga pappa kollade inte upp om det gick någon match denna helg, innan han bokade resan i somras. De är alla tre Arsenal-fans och hoppades förstås på att få se en Arsenal-match, men någon sådan spelas inte i London denna helg. Det skulle visa sig att ingen Premier League-match spelas i London denna helg! Det spelas inga Premier League-matcher alls någonstans! Det är nämligen speluppehåll pga VM-kval. Karlar och planering...

Så nu vet de inte riktigt vad de ska göra i London över huvud taget. Även Sverige spelar ju VM-kval denna helg, t o m en "måstematch", så nu ska de försöka leta upp någon pub eller sportbar där det går att se Sverige-matchen. Man kan ju inte annat än skratta åt så klantiga karlar! Jämfört med sin pappa är Älsklingen faktiskt riktigt förutseende och även om äpplet inte har fallit jättelångt från trädet, så i alla fall en liten bit.

Stackars Älsklingen såg inte alls fram emot resan nu utan grämde sig mest över att han kommer att missa sin kickboxningsträning på söndag. Jag hoppas att han i alla fall får en rolig resa.

Jag önskar bara att vi hade haft lite trevligare vår sista dag och kväll ihop innan han åkte. Men gårdagen och förmiddagen idag ägnades mest åt bråk tyvärr. Om vad vill jag inte ens skriva, men som så många ggr förr handlar det om saker som får mig att känna att han inte är den jag en gång trodde och det gör mig så oerhört ledsen och besviken.

Därför kände jag att det skulle bli ganska skönt att han åkte, att jag skulle få tid för mig själv till att tänka. Men nu saknar jag honom redan och ångrar att jag varit så kall och avståndstagande det senaste dygnet. Men saknaden är ju nyttig den också och förmodligen precis vad jag behöver just nu. Hade han varit kvar hemma hade jag fortfarande varit förbannad och avståndstagande, men nu får jag istället chansen att tänka igenom det hela i lugn och ro. Och dessutom chansen att sova ordentligt några nätter utan snarkmonster!

Nix nej, no IVF

2009-10-07T01:54:00.000+02:00

Idag (tisdag) blev samtalet med Älsklingen äntligen av. Och resultatet? Uppskjuten IVF... igen. Han vill inte innan jag har fått nytt jobb, men jag är övertygad om att det inte är hela sanningen. Själv ser jag det dessutom bara som en fördel att få chansen att göra denna IVF utan att behöva tajma in det med jobb, utan att behöva ljuga. Dessutom skulle jag vara hemskt förvånad om jag inte har nytt jobb innan årets slut.

Men, vill han inte så vill han inte och det är ju inte bara mig det handlar om. Jag är besviken, förstås. Jag var helt inställd på att göra behandlingen nu. Inställd på att få den överstökad och börja nästa år med nya fräscha tag. Ja, jag räknade i första hand med att behöva fortsätta IVF:andet, på privatklinik. Men om vi trots allt skulle ha lyckats så hade det ju varit ett ännu bättre sätt att påbörja det nya året. Nu blir det väl till att påbörja även 2010 med en ny IVF på SU. Inte precis vad jag hade tänkt mig.

Ännu en jul som ofrivilligt barnlös med andra ord. Inte ens ett litet myrsteg närmare målet. Trött trött trött.

IVF-funderingar

2009-10-04T00:32:00.001+02:00

Ännu en kväll med laptopen i knäet och snarkande älskling bredvid. Denna kväll har jag visserligen tro på att även jag ska kunna somna i hyfsad tid eftersom jag vaknade samtidigt som Älsklingen i morse. Men först ska jag kolla klart på "Bourne"-filmen som går på tv.

Funderar över vår sista IVF (sista på SU). Som jag skrev i augusti så har vi vår sista IVF inbokad nu i oktober/november, men jag har varit fullt inställd på att skjuta upp den ytterligare. Jag har varit inställd på att detta år skulle få bli helt IVF-fritt och att vi skulle börja på nytt efter nyår. Men efter mitt besök hos mammavännen och underbara Guldklimpen så har jag vacklat i min beslutsamhet. Så pass så att jag den senaste månaden helt har lutat åt att faktiskt genomföra den nu i höst.

Eftersom jag inte själv riktigt vetat vad jag vill så har jag inte tagit upp frågan med Älsklingen, förrän i förra veckan. Jag hade väntat mig att han skulle ha samma inställning som han alltid haft, dvs att lämna alla beslut till mig. Men denna gång möttes jag av en helt annan reaktion än väntat. Han tycker absolut att vi ska vänta till efter nyår. Och jag som just insett att det vill jag inte alls! Har försökt ta upp frågan igen ett par ggr men inte mötts av någon vidare vilja att prata om det, tvärt om.

Vi har haft en minst sagt stormig sommar vad gäller vår relation och på ett sätt förstår jag om han vill vara lite försiktig och avvakta till vi är mer stabila. Själv känner jag att vår stormiga sommar lämnat efter sig ett lugn och en säkerhet som jag saknat tidigare i vår relation; en säkerhet om att vi kan ta oss igenom vad som helst och att vårt förhållande faktiskt är starkare än någonsin. Vår stora kris fick mig att vakna upp och inse en hel del om mig själv och sedan dess har jag också jobbat mycket med min egen utveckling och har nu en helt ny syn på livet och relationen. Just därför känner jag mig säkrare än någonsin vad gäller oss, för den jag är idag skulle aldrig reagera som jag gjorde i somras (lång historia) och jag tror verkligen att vi aldrig kommer att hamna i en liknande kris igen. Andra kriser, ja självklart, men inte baserade på skitsaker, som det faktiskt rörde sig om i somras. Jag kommer aldrig att reagera så starkt som jag gjorde över skitsaker igen, det är ett som är jävligt säkert! Därför ser jag ingen anledning att skjuta upp IVF:n pga relationen.

Min orsak har varit att jag inte känt mig mogen igen, varken fysiskt eller psykiskt. Men eftersom jag inte känner så längre så blev jag i ärlighetens namn ganska paff när Älsklingen sa att han vill vänta.

Jag tror att oron över vår relation inte är hela sanningen. Jag tror att han är rädd. Rädd att jag ska bli den hysteriska, desperata kvinna som jag varit under våra tidigare behandlingar. Då allt kretsade kring IVF och jag var ett riktigt nervvrak. Det är precis den rädslan som ju har stoppat mig från att vilja ge mig in i skiten igen. Men jag är inte rädd längre. Även inför IVF känner jag ett lugn just nu. Det blir som det blir. Självklart kommer jag känna en enorm sorg om det misslyckas igen - det ska jag inte sticka under stol med - men jag är också helt inställd på att så kan bli fallet. Jag känner mig mer förberedd än tidigare. Jag känner inte samma behov av att ställa världens högsta krav på Älsklingen - och mig själv - inför behandlingen, som jag gjort tidigare. Jag tror att jag under denna behandling för första gången kommer att lyckas med att just "slappna av och leva som vanligt" som det ständigt tjatas om på kliniken. För jag har äntligen insett att den lilla lilla fördel som alla mina idéer kring hur man bör leva inför och under IVF (Inte äta ditt, inte äta datt. Inte dricka en droppe. Inte basta. Äta 7327 olika vitaminer osv.) kanske för med sig, den kan aldrig mäta sig med den psykiska press, den psykiska terror, som man utsätter sig själv - och sin partner - för. Det är helt enkelt inte värt det! Går det så går det! Och gör det inte det... ja då har vi förbrukat våra landstingsförsök och får börja gräva djupt i plånböckerna om vi vill fortsätta och först då kanske det kan finnas idé att experimentera lite mer med hälsokostpreparat, akupunktur, homeopati m.m. Men just nu varken orkar jag, eller har någon lust och jag är övertygad om att det i alla fall inte kan skada om jag är lite mer lugn och harmonisk och lite mindre hysterisk under nästa behandling. Om inte annat så kommer i alla fall både jag och Älsklingen må tusen ggr bättre av det. Så Älsklingen behöver inte vara rädd, inte för det här i alla fall!

Förmodligen ligger det fler saker bakom hans ovilja också, sådant som han inte vågar tänka på. Samma oro som självklart finns kvar hos mig, samma rädsla för att misslyckas, för att alltid misslyckas. Men jag är i alla fall inte längre rädd för att försöka!

Dessutom inser jag att det rent praktiskt vore ganska lämpligt att genomföra behandlingen nu. Jag har ju för tillfället inget jobb och just i IVF-sammanhang känns det faktiskt som en fördel. Jag behöver inte ljuga och sjukskriva mig för maginfluensa eller liknande när det är dags för ÄP och ET. Jag har en helt annan möjlighet att ta det lite extra lugnt under sprutperioden om det skulle behövas, och det känns skönt.

Får jag sedan jobbet som jag hoppas på så börjar jag inte förrän 1:e december och då är vi klara med skiten och jag kan koncentrera mig på att göra ett bra jobb. Med eller utan bebis i magen.

Imorgon ska jag se till att ta upp ämnet till diskussion och så får vi se vad vi kommer överens om. För hur gärna jag än hade velat ge Älsklingen lite mer tid att fundera över vad det är han egentligen känner och en möjlighet att överväga alternativen, så måste beslutet tas för om vi kör nu så ska jag börja spraya på onsdag! Jesus, vad tiden springer iväg!

Nattugglan rapporterar

2009-10-03T02:19:00.000+02:00

Sömnlös igen, förstås. Älsklingen snarkar som en gris och jag sitter bredvid i sängen med laptopen i knäet.

Vakenheten är totalt meningslös. Jag surfar lite på Tradera, slöläser bloggar. Håller för näsan på Älsklingen för att se om det biter på snarkningarna. Zappar mellan våra 78 kanaler bara för att finna att alla filmkanaler visar porr så här dags. Fastnar med ett halvt öga på "Gifta på låtsas" - tråkfilm. Håller för munnen på Älsklingen för att se om det ger bättre resultat. Funderar lite över vad jag ska hitta på imorn, men det är omöjligt att planera eftersom jag inte vet hur död jag kommer att vara. Död? Ja, men en 4:a eller en 8:a på dödskalan? Klarsynta tankar inte fullt så klarsynta när klockan närmar sig 2. Håller för näsan och munnen på Älsklingen och han blir äntligen tyst i några sekunder, bara för att snarka ännu värre när jag släpper. Räknas det som självförsvar om man mördar någon som snarkar sönder ens öron?

Note to self: ring fastighetsbolaget på måndag för att tjata om större lägenhet!

Avundsjuk på Andie MacDowells hår. Vackra mörkbruna lockar. Vill också ha lockar! Mitt tjocka tagelhår är bara (litelite) lockigt om jag låter det självtorka när jag sover. Men efter någon timme i lodrät position har det tunga jävla håret hängt ut sig och lockarna är ett minne blott. Blä.

Klockan har passerat 2 och nu måste jag sova! Vare sig min hjärna är med på noterna eller ej... Förra natten var fylld med obehagliga drömmar och jag vaknade snyftande och med en känsla av total ensamhet. Hela jag tycks vara i obalans just nu. Ser inte direkt fram emot sömnen och det underlättar ju förstås inte.

"Gifta på låtsas" är faktiskt lite underhållande ändå. 30 min återstår av filmen och sen kan väl ändå John Blund komma och hälsa på? Snälla snälla John, har du tid med mig?

Sleepless in Götet

2009-10-02T00:54:00.000+02:00

Jag kan inte sova.

En sysslolös vecka räcker för att vända upp-och-ned på min dygnsrytm. Jag är en äkta nattuggla och har varit det så länge jag själv kan minnas. Dödstrött på mornarna och klarvaken och som mest klartänkt runt midnatt.

Imorse skulle jag ju dock upp på jobbintervju så för säkerhets skull tog jag en insomningstablett igår kväll för att inte ligga vaken till kl 3 som natten innan, och jag somnade som en stock. Trots det var jag i morse lika morgontrött som alltid, det ligger väl helt enkelt i mina gener. Dessutom kände jag mig småfull av tabletten och hade ännu svårare än vanligt att masa mig ur sängen.

Då kan man kanske tro att det skulle leda till att jag enkelt kunde somna ikväll, men icke sa Nicke. Jag var dödstrött vid 20-tiden, men det kändes ju lite väl tidigt att gå och lägga sig redan då. Så nu när jag borde sova är jag förstås pigg igen. Och imorn kommer jag väl att sova bort halva dagen igen. Usch, ibland blir jag så trött på mig själv.

Älsklingen ligger ett par meter bort och snarkar så att rutorna skallrar, och jag är avundsjuk på honom. Han hör till den där bortskämda sorten som kan somna var och när som helst, bara han blundar några sekunder.

Inte nog med att det är allmänt orättvist, hans snarkningar à la grizzlybjörn underlättar ju inte direkt för en sömnlös jävel som jag...

Så, här sitter jag och kollar på kassa b-filmer på filmkanalerna och bloggar om ingenting alls.

Intervjun avklarad

2009-10-01T23:10:00.002+02:00

Jaha, då är det bara att vänta... Var på jobbintervjun idag och nu måste jag vänta i tre veckor på att få besked.

Av oss tre som var där var jag helt klart högst kvalificerad och när vi pratade lite medan arbetsgivaren inte var i rummet, så visade det sig att jag hade blivit erbjuden en högre lön än de andra två. Men det är ju för den sakens skull ingen garanti.

Kan varken säga bu eller bä om själva intervjun. Det där är så himla svårt! Jag hatar jobbintervjuer, man vet aldrig vad de vill höra och jag får alltid blackout när jag ska svara på deras frågor.

Det värsta jag vet är när de frågar vad man har för dåliga egenskaper. Jag kan komma på ett helt gäng, men de har alltid bara med relationer och privatliv att göra och därför sitter jag alltid som ett frågetecken och kan inte komma på något. Hur ödmjukt verkar det? Men ärligt talat, vad vill de egentligen att man ska säga?! De vill väl knappast höra att man är en lat jävel, aldrig kommer i tid, inte kan ta kritik, är långsam, eller någon annan skit? Så varför frågar de egentligen?

Jag drog till med att jag är pedant (vilket det i och för sig ligger något bakom) och har svårt att släppa ifrån mig saker innan jag är helt nöjd. Får väl hoppas att det svaret gick hem... Tjejen var ett riktigt stone face.

Vänta vänta vänta... Jag är duktig på att vänta. Är vi inte alla det, vi ofrivilligt barnlösa?

Liten självförtroendeboost

2009-09-29T21:58:00.002+02:00

Bara 30 min efter att jag postat mitt inlägg igår så ringde min mobil. Det var en rekryterare från Uniflex som ringde om ett jobb som ambulerande receptionist, som jag sökte bara 45 min tidigare. Så på torsdag ska jag dit på infomöte och intervju!

Precis vad mitt jobbsökarsjälvförtroende behövde! :-)

Trött, trött, trött...

2009-09-28T18:00:00.003+02:00

Jag är helt slut. Jag har återigen hamnat i en riktig trötthetsperiod.

Det tar så oerhört på krafterna att vara arbetslös igen. Man känner sig så usel och totalt värdelös av att söka jobb efter jobb efter jävla jobb men aldrig få något! Det spelar ingen roll att jag innerst inne vet att jag är kompetent och att den arbetsgivare som väl anställer mig i framtiden kan skatta sig lycklig, när man bara är ett CV i mängden bland hundratals och aldrig ens får komma på intervju.

Jag har ett starkt CV och är duktig på att formulera mig i personliga brev, men när man hela tiden slåss med sökanden som har några fler års erfarenhet så hjälper inte det alls. I de fall där jag faktiskt har gott om erfarenhet är det istället just det som ställer till det - att jag snarare är överkvalificerad och arbetsgivaren inte vill anställa mig för att de undrar varför i hela världen jag söker ett sådant jobb!

Att jag bara vill ha ett enkelt jobb med hyfsad lön och hyfsade tider; ett jobb som jag kan lämna bakom mig när jag går hem för dagen; ett jobb som betalar räkningarna medan vi gör IVF:er och som kan ge mig en okej mammapeng om det någon gång i framtiden kommer att bli aktuellt - det kan man ju inte säga!

Så jag fortsätter att ägna timmar och åter timmar åt att skicka ansökningar och se mailboxen fyllas med "tjänsten tillsatt av annan sökande"-mail. Och jag blir bara tröttare och tröttare...

Gubbstrutt!

2009-09-23T11:58:00.001+02:00

Besiktigade min lilla bil idag, och för första gången sedan vi köpte den för drygt 3 år sedan så gick han (japp, min bil är en han, som heter Hulken) inte igenom!

Bältet till mittplatsen i baksätet har en liten skada, som om en hund har tuggat lite på det. Denna skada fanns där när vi köpte bilen och har inte varit några som helst problem vid tidigare besiktningar.

Men tror ni inte att jag just idag åkte på besiktingsgubben from hell, mr Gnällspikgubbstrutt himself?

Så nu måste jag byta ut bältet (som aldrig ens använts eftersom jag aldrig haft 4 passagerare i bilen och förmodligen aldrig kommer att ha), och sedan ombesiktiga bilen inom 1 månad! Grrrr!!!

Jobbsökeri

2009-09-14T19:58:00.001+02:00

Dagen efter mitt förra inlägg om jobbet blev jag uppsagd.

Psykopaten (chefen) kom till butiken och efter att ha stått och skrikit på mig och en kollega i över 1 h om hur värdelösa vi var och att det var "fel" på oss, så avslutade han min anställning.

Jag var provanställd så han behövde ju egentligen inte ge några särskilda skäl, men det faktum att de skäl han faktiskt gav var ren bullshit (som t ex att jag sålde för dåligt, när sanningen var den att jag föregående vecka sålde bäst i Sverige...) förstärkte bara min tidigare övertygelse om att han faktiskt är sjuk.

Sanningen: jag accepterade inte hans vidriga stil mot oss anställda (och hans ständiga brott mot kollektivavtalet) och sa därför emot och det kunde inte han tåla och därför blev jag uppsagd.

Jag har ärligt talat aldrig varit så lättad att slippa ett jobb i hela mitt liv, å andra sidan hade det känts såå mycket bättre om jag hade hittat ett nytt jobb först och fått säga upp mig själv. Men med tanke på hur dåligt min kollega mår av att gå till jobbet varje dag nu så var det nog min vinst iaf, så att säga.

Enda nackdelen är förstås ekonomin, som riskerar att få sig en rejäl smäll av detta. Det är verkligen ingen rolig arbetsmarknad just nu och jag vill ju inte ta vilket jobb som helst. Ska jag inte förlora några pengar på detta så måste jag ha ett nytt jobb till den 1:e oktober... inte helt enkelt! Jag har redan några olika tillfälliga och deltidsjobb på gång, men jag kommer ändå vara tvungen att fortsätta söka efter något fast och på heltid.

Jag har dessa dagar märkt att det inte bara är arbetsmarknaden som har blivit svårare utan även själva jobbsökningsprocessen. Varenda j-vla företag har ju egna databaser där man måste registrera sin CV för att kunna ansöka! Så vad hjälper det att man har en färdig CV när man ändå måste ägna 1 h per jobb åt att fylla i alla sina anställningar, utbildningar och erfarenheter på respektive arbetsgivares hemsida? Vilket hästjobb!! Jag har ägnat hela dagen idag åt att söka jobb och allt som allt fått iväg ca. 10 ansökningar... puh. Varför kan man inte få välja om man vill ladda upp färdigt CV eller fylla i hela skiten igen?! Hur svårt kan det vara när man ändå söker en specifik tjänst? Jag förstår ju grejen om man gör en spontanansökan, men varför ska man behöva ägna all den tiden för att söka en utannonserad tjänst? Jag blir riktigt frustrerad. Tror jag skjuter mig själv om jag ska behöva läsa meningen: "ansökan via extern webbplats" igen...

Lille Guldklimpen

2009-09-08T22:29:00.001+02:00

Gravida vännen födde sin förste son den 25:e februari i år och fövandlades därmed till "Mammavännen".

25:e februari blev hon mamma och igår träffade jag för första gången hennes lille son. Ja och träffade henne för första gången sedan hon blev mamma dessutom!

De har flyttat till radhus en bit utanför stan och igår var jag i deras område för att träffa min revisor och passade på att åka och hälsa på.

Min första tanke när jag kom dit var "varför har jag inte gjort det här tidigare?". Och även om det faktiskt känns avlägset just nu så vet jag svaret: för att jag har mått för dåligt. Tack och lov, så känns det faktiskt avlägset just nu! Jag skulle ljuga om jag sa att det var helt utan sorg jag beundrade deras lille guldklimp, men mest av allt gjorde han mig faktiskt glad! För hur kan man inte bli glad av att ha en skrattande, gurglande liten halvårsklump med glittrande ögon studsande i knäet? Barn är verkligen helt fantastiska!

Jag tror också att psykologens råd faktiskt var helt klockrent för min del. Hon sa: "Du behöver faktiskt inte vara den första som är där och grattar och gullar med hennes bebis. Vänta tills barnet är 3-6 månader, då är det en egen person och det brukar vara väldigt tydligt att barnet inte har någonting med dig att göra och då blir man inte avundsjuk på samma sätt. Ett litet spädbarn är jobbigare för någon i din situation, för det är så lätt att tänka att 'det kunde lika gärna varit mitt barn'. Din vän kommer att ha fullt upp med att hitta sin mammaroll och lära känna sitt barn de första månaderna ändå, så hon kommer inte att ta illa upp. Hon vet ju din sits och kommer att förstå." Jag hoppas och tror att Mammavännen förstår.

Jag hade kunnat tvinga mig själv att hälsa på tidigare, i somras, men jag är glad att jag inte gjorde det. Hade jag åkt dit då, när jag var deppad och bitter, så hade det bara varit av pliktkänsla och förmodligen inte blivit ett speciellt trevligt besök. Jag behövde helt enkelt de här månaderna för att bli redo. Och nu kan jag knappt vänta tills jag får träffa Guldklimpen igen - och Mammavännen förstås, min fina vän!

Jag har på sistone inte ens velat tänka på IVF-helvetet och att det återigen ska göra inträde i mitt liv. Att det måste göra det om jag någonsin ska få bära titeln "mamma". Men efter igår känner jag för första gången på månader - många månader - en liten gnutta motivation. Hoppet har ännu inte lyckats leta sig tillbaka till mig, men efter att ha fått ta del av Guldklimpen och Mammavännens underbart vanliga Svenssonliv, så har jag iaf blivit påmind om varför jag någonsin skulle vilja utsätta mig för hela skiten igen. Och faktiskt kan jag för första gången på länge till och med tillåta mig själv att tänka om. Tänk om jag faktiskt blir överraskad och skiten funkar denna gång och det är jag som har en guldklimp om ett år!

Tänk om...

Storm

2009-09-01T22:59:00.004+02:00

Det stormar återigen i mitt liv.

Det är aldrig stiltje speciellt länge mellan stormbyarna och jag börjar bli fruktansvärt trött på det.

Denna gång är det på jobbet det stormar. Mitt nya jobb sedan 4 månader tillbaka. Ett jobb som jag tycker är roligt och trivs med. Jag har jättekul med mina kollegor och på själva arbetsplatsen, men det har mer och mer gått upp för mig att vår chef är en psykopat, och igår fick vi detta bekräftat med dunder och brak.

Nu är världens process igång med facket inblandat och jag letar med ljus och lykta efter ett nytt jobb igen - allt för att komma ifrån dårhuset så snart som möjligt.

Fan fan fan... vad trött jag är på detta!

Just som jag började tro att tillvaron var på väg att ordna upp sig, just som jag började känna mig nöjd med iaf en del av mitt liv igen... då ska självklart hela helvetet braka löst.

För så är det att vara "Lilla J": stormar, höga vågor som hotar att kantra båten, sjösjuka och endast ngn enstaka lugn natt då och då i en gästhamn... ett ständigt sökande efter den trygga hemmahamnen som aldrig går att finna.

Paus från bloggen, paus från barnlösheten?

2009-08-17T22:52:00.000+02:00

Går det att ta en paus från att vara barnlös? Knappast.

Hur mkt jag än försöker intala mig själv att jag inte bryr mig så mkt just nu, att det faktum att jag fokuserar på annat i livet innebär att jag inte känner så mkt just nu, att jag inte sörjer så mkt, så vet jag ändå att det bara rör sig om ett klassiskt fall av förträngning.

Jag är fortfarande i allra högsta grad barnlösare än barnlösast. Ofrivilligt barnlös. Av alla titlar jag burit genom åren så är denna titel den jag avskyr mest. Den jag helst av allt bara vill skaka av mig. Rycka på axlarna: "Äh, jag bryr mig inte. Jag tar inte åt mig." Som jag gjort så många ggr förr då folk (eller jag själv) satt namn på mig som jag inte trivts med. Men det är inte så lätt nu. Längtan finns där vare sig jag vill eller inte. Sorgen finns. Instinkten... Den går inte att bara skaka av sig och lämna bakom sig.

Optimisten inom mig inbillar mig att jag mår bättre nu. Jag fokuserar ju faktiskt på annat, gör annat. Mår inte riktigt lika dåligt av bebisar, gravidmagar och barnvagnar. Realisten vet att tiden rullar på ändå, månader läggs till åren som barnlös och gör mig ännu mer barnlös och när vi väl ger oss in i försöken igen, när jag väl börjar känna igen... då kommer det kännas så mkt värre.

Men just nu orkar jag inte. Vi orkar inte. Jag låtsas som att det regnar! Vi har vår fjärde och sista "gratis-IVF" inbokad med ÄP vecka 44 men jag är inte alls inställd på att genomföra den. Orkar inte! Vill inte misslyckas igen... och jag är säker på att det är så det kommer att gå. Förmodligen är det därför jag inte orkar gå igenom skiten. Jag har inget hopp just nu. Måste ju iaf ringa SU och avboka snart. Orkar inte ens det.

Nej, jag fortsätter att låtsas som att det regnar istället! Jag vill väl inte ha barn? Jag är inte ledsen. Jag har ju annat för mig just nu!

Lillgrodans dag

2009-07-02T23:41:00.002+02:00

Idag är det vår Lillgrodas dag. Eller rättare sagt skulle ha varit. Om min enda graviditet inte hade gått åt helvete så skulle vår Lillgroda alltså ha kommit till världen idag (nåja, beräknat till idag iaf).

Vad kan man skriva egentligen? Det känns inte direkt toppen...

Har iaf sysselsatt mig genom jobb hela dagen, stress stress hem för att äta och sedan konsert med moster Pipperoni. Freddie Wadling, Anna Ternheim och Thåström. Grymt bra, framför allt Anna Terheim som är en av mina stora favoriter.

Nu ska jag krypa ner i sängen och lämna denna dag bakom mig. Äntligen! Som jag har fasat för denna dag sedan den började närma sig. Men nu är den iaf över.

Menopur bortskänkes!

2009-04-17T20:52:00.002+02:00

Japp, bor du i Göteborgstrakten så är det bara att komma och hämta!

Vi har beslutat att skjuta upp vår fjärde ICSI till efter sommaren och det känns faktiskt nästan bara skönt (okej, en liiiten gnutta stress bor kvar i mig, det måste jag erkänna).

Jag är igång ordentligt med träningen igen och mår redan SÅ mycket bättre. Denna vecka har jag varit ute i skogen och sprungit 3 ggr och imorn har jag ett gympass inplanerat. Hade jag inte haft vett att bromsa mig själv lite så här i början hade det nog blivit träning varje dag, för det är ju så otroligt kul! Som jag har saknat den underbara känslan att ta ut sig, svettas, bli mör i kroppen. För att inte nämna känslan efteråt! I'm back!! Och denna vår och sommar ska inga jävla hormoner stoppa mig...

Men, all medicin till fjärde försöket är alltså redan uthämtad och när jag igår gick igenom påsen såg jag att två av Menopurkartongerna går ut i juli. Det är ju synd att att så dyra mediciner ska gå till spillo, så om det finns ngn där ute som vill ha dem så är det bara att skriva en kommentar.

Nu blir det helg!

3 år

2009-04-09T12:13:00.002+02:00

Mitt liv rullar på utan större förändringar. Träningsmotivationen går upp och ner men jag har iaf lyckats få till ngn sorts regelbundenhet. Nu när våren är på G på riktigt kommer det nog bli lättare att ge sig ut och springa också.

Denna vecka har jag dock varit dödligt trött och inte haft ngn energi till ngt. Jag misstänker att det är just våren som ställer till det. För vår = pollen. Jag är visserligen först och främst björkallergiker, men när det är höga halter al och hassel så reagerar jag på det också. Så nu blir det pollenmedicin ngr månader framöver. Snark.

Jag har ingen direkt inspiration till bloggen just nu, antar att den kommer tillbaka när vi ger oss in i det fjärde ICSI-försöket om ungefär en månad.

För övrigt "firar" vi nu i april 3 år som ofrivilligt barnlösa. Det är ju ett roligt jubileum. Trodde verkligen aldrig att vi skulle hamna här. Men det är det ju ingen som tror och ändå händer det 10% av alla par. Ja, kanske inte att man får kämpa i 3 år eller fler, men att man får kämpa.

Jag längtar efter ett enklare liv, ett liv som inte ständigt innebär en kamp för ngt, mot ngt. Det har varit så alldeles för många av mina levnadsår. Lite lycka hade inte suttit fel.

Omtumlande veckor och nystart

2009-03-26T16:21:00.000+01:00

Jag har inte skrivit på ett tag nu. Vanligtvis när jag har ett blogguppehåll så är det för att livet varit händelselöst, men denna gång är det just motsatsen. De senaste veckorna har varit oerhört omtumlande, med mkt tårar, tankar och en del överraskningar som jag hade kunnat vara utan.

För att inte hänga ut min älskling och mig själv, så kommer jag inte att gå in på ngr detaljer. Men vi har haft ngr rejäla duster sedan han kom hem från Falun. Istället för att komma hem och be om ursäkt för sitt beteende de senaste veckorna - som jag var övertygad om att han skulle göra - så kom han hem och anklagade mig för att vara för manisk kring barnlösheten. Jag, som hade väntat mig en ursäkt, slog bakut rejält och kunde inte ta till mig hans åsikter alls. Efter 3 dagar med kylig stämning där hemma, gick Älsklingen ut genom dörren och bestämde sig för att inte komma tillbaka. Det är inte första gången detta händer, men iaf över ett år sedan senast. Återigen blev det tydligt vilka enorma problem han har med att kommunicera och berätta vad han känner. Istället väljer han den enkla vägen och ger upp. För första gången tror jag dock att hans uppbrott var precis vad vi behövde, vad jag behövde.

Det fick mig nämligen att stanna upp och tänka efter. Vad är viktigast för mig här i livet? Vad fick honom att resa sig och gå just nu? Ligger det ngt i hans anklagelser (som jag först såg dem som) om att jag är manisk? Hur kan vi reparera alla de skador åren av sorg åsamkat vårt förhållande?

Svaren är enkla:

Älsklingen är självklart viktigast, Älsklingen och mitt eget välmående: två saker som drunknat totalt i IVF-helvetet. Jag har varit så totalt uppslukad av barnlösheten och IVF:andet att det inte funnits ngt utrymme kvar till ngt annat. När jag ställdes inför risken att förlora Älsklingen så gick det upp för mig, det som borde ha varit självklart hela tiden: ett barn är inte värt det om vi ska förlora varandra på vägen! Jag lever hellre ett barnlöst liv med Älsklingen än ett liv utan honom. För den sakens skull inte sagt att jag/vi vill lägga ned försöken, men jag har äntligen fått lite distans till dem. För första gången på över ett år kan jag ärligt säga att IVF inte styr mitt liv, utan jag styr IVF-processen. Vilken befrielse!
Jag har varit manisk kring barnlösheten (den har som sagt totalt styrt mitt liv) och när han väl vågade få ur sig att han kände så (även om det kom ut på fel sätt), så kunde jag inte ta det till mig och det var därför han fick nog och gav upp. Han orkade inte med min mani och han såg inte hur det någonsin skulle kunna bli annorlunda.
Enbart den sista frågan är svår att besvara: hur kan vi reparera alla skador åren av sorg åsamkat vårt förhållande? Jag vet inte riktigt, men jag vet att jag verkligen vill försöka. Tack och lov har även Älsklingen bestämt sig för att han vill detsamma.

Det första vi gjorde för att bryta oss ur den onda cirkel vi hamnat i var att bestämma oss för att skjuta upp vår sista landstingsfinansierade IVF. Ett beslut taget på mitt initiativ! Jag som kastat mig på telefonen till SU så fort en behandling har misslyckats, för att kunna planera in nästa. Jag som ägnade hela förra sommaren åt att räkna ned dagarna till nästa IVF, istället för att njuta av semestern. Jag som ständigt jämfört mig med andra omkring mig och "tävlat" om att bli förälder först. Jag som såg varje ny graviditet i bekantskapskretsen som ett svek mot mig. Jag skulle ljuga om jag skrev att stressen inte finns kvar, det är klart att den gör, men den är iaf just nu en mkt mindre del av mitt liv än den har varit. Den styr mig inte längre. Jag styr den.

Så, den nya tidsplanen ser ut som följer:
Nästa mens beräknas till 18 april
Spraystart dag 21 ~8 maj
Prel. ÄP vecka 24

Vecka 24 är sista inplanerade ÄP-vecka innan SU stänger för sommaren. Så vad händer om mensen blir försenad? Antingen får jag börja spraya på dag 1 istället och spraya ett par extra veckor eller så skjuter vi upp det hela till efter sommaren. Och det känns faktiskt helt ok. Det skulle innebära ett antal månader ytterligare att komma i form på, att må bra igen. En sommar att njuta av varandra och kanske den sista sommaren att göra just det: njuta av bara varandra. Självklart skulle jag helst vara gravid, men en sommar utan illamående och andra krämpor känns faktiskt också ganska lockande.

Gräsänka

2009-03-06T19:30:00.001+01:00

Jag sitter i min soffa med laptopen i knäet och en snusande (ja som i ljudet alltså, inte tobak) underbar liten vovveklump bredvid mig i soffan. Jag är ikväll hundvakt till moster Pipperonis underbara lilla Elsa Pälsa. Jag har nyss ätit en god middag (rotfrukter och grönsaker i ugn med vitlök, rosmarin, timjan och mängder med olivolja; och till det en laxfilé) och sitter och njuter av ett glas gott rött vin för första gången på mkt länge. Jag slutade mer eller mindre helt med alkohol då vi började försöka bli med barn - för snart 3 år sedan - men idag tyckte jag att jag var värd ett glas rött.

Mkt i mitt liv känns just nu bättre än på länge. Igår började jag ett nytt jobb, på gymmet i huset bredvid vårt. Nu i början gäller det enbart gyminstruktioner och det blir bara ngr timmar per vecka, men jag älskar att vara tillbaka i gymmiljön - min hemmiljö! Igår höll jag i två instruktioner och idag har det blivit tre. Jag hade nästan glömt hur roligt det är att instruera folk i gymmet, att hjälpa dem att känna sig trygga med utrustningen och övningarna, att ge dem inspiration och motivation att ta sig till gymmet och därmed få ett bättre och längre liv. Det är en underbar känsla av bekräftelse när de efteråt tackar och säger att det var en jättebra instruktion. Bekräftelse som jag inser att jag fått väldigt lite av det senaste året.

Redan för en dryg vecka sedan fann jag även min egen motivation igen och tog tag i kost och träning, för första gången sedan jag fick min hypotyreosdiagnos - och det är längesedan nu! Jag har hittills bara kört hemträning i form av yoga och coreträning, samt en och annan långpromenad, men det känns härligt att vara igång. Efter de senaste två dagarna i gymmet känner jag nu också ett oerhört sug efter styrketräningen, så imorn blir det premiärpasset i gymmet! I samband med min nystart för en dryg vecka sedan, tog jag mitt midjemått för att kunna sätta upp ett tydligt mål. Hemska fakta: det var på 81 cm, så stor har jag aldrig varit. Hade det inte varit för den kommande IVF:en så hade jag satt mitt mål till 70 cm om 2 månader (kanske låter tufft men jag vet att jag hade klarat det), men eftersom jag om ca 1-1,5 månad kommer att börja med hemskesprayen igen så blir det omöjligt och jag satte därför målet till 75 cm istället. Men tro det eller ej: när jag mätte mig igår lydde måttet 78 cm! Fantastiskt! Så att komma under 75 cm innan det är dags för nästa IVF känns faktiskt inte omöjligt. Nu gäller det bara att få med Älsklingen i min nya livsstil, för han behöver den bra mkt mer än jag...

Tillsammans med min nyfunna motivation till hälsa har jag också funnit motivationen att på riktigt ta itu med det spektakel som vi kallar hem. För den som inte redan vet, så bor vi alltså i en 1:a (med sovalkov) på 40 kvm och det är katastrofalt för litet! Det är bokstavligen grejer ÖVERALLT! Jag har länge hävdat att det går att iaf hålla bättre ordning än den vi har nu och att det förstås aldrig kan bli bra eftersom vi har mer grejer än plats, men iaf bättre. Men Älsklingen hävdar bestämt att det inte är ngn idé. Nu har iaf jag bestämt mig för att inte leva så här längre och redan idag har jag börjat ta itu med köket. Nu jävlar!

Den del i mitt liv som tyvärr inte känns så bra just nu är relationen med Älsklingen som har blivit rejält sarjad under detta års första två månader. Den känns faktiskt inte bra alls. Mina klagomål förrförra helgen kunde ju ha efterföljts av mer umgänge och uppmärksamhet från hans sida, men har tyvärr efterföljts av ingenting annat än motsatsen. Förra helgen såg jag knappt röken av honom och pricken över i: igår beslutade han sig för att packa sin väska och sticka till Falun över helgen. Han vet hur besviken jag är på honom efter förra och förrförra helgen, men väljer alltså ändå att åka på nöjesresa. Hur jag än vrider och vänder på det hela så kan jag inte förstå hans prioriteringar och jag känner mig oerhört sårad och övergiven.
Till högen av olösta problem oss emellan lägges ännu ett problem och jag orkar inte ens skriva om det just nu.
Som om inte detta var nog har jag den senaste veckan gjort vissa upptäckter som får mig att starkt tvivla på att han ens är den jag trodde att han var.
Jag önskar av hela mitt hjärta att vi ska kunna lösa all skit som ligger och ruttnar mellan oss, men i dagsläget vet jag ärligt talat inte hur det ska gå till. Jag har tappat mitt förtroende för honom och det kommer att ta tid att bygga upp det igen. Jag hoppas bara att han ger mig verktygen att göra det...

Griper efter halmstrån igen

2009-02-26T11:07:00.002+01:00

Jag klarar inte av att vara maktlös. Det är helt enkelt inte min grej. Jag är och har alltid varit en kontrollmänniska. På gott och ont förstås. Jag har oerhört svårt för att slappna av och låta det som händer hända. Jag kan inte lägga mitt liv i ngn annans händer och fullt ut lita på den människan. Jag är inte sådan. Speciellt inte när det kommer till så livsavgörande frågor som mitt föräldraskaps vara eller icke vara. Jag får ingen ro i kroppen. Läkarna (och ödet) har all kontroll och det passar inte mig. Så nu gör jag ytterligare ett försök att ta saken i egna händer. Jag griper på nytt efter halmstrån.

Sedan ca en vecka tillbaka proppar jag i Älsklingen följande (och han sväljer snällt):

2 tabletter Mitt val man
1 tablett zink 60 mg
2 tabletter folsyra 500 µg
1 kapsel bidrottninggelé 1000 mg

Folsyran och zinket ger vi en ny chans baserat på dels studien jag skrivit om tidigare och dels preparatet Menevit som har tagits fram av en australiensisk läkare.

Bidrottninggelé har jag blivit tipsad om både via FL och hälsokosten, och jag vet egentligen inte om jag tror så mkt på dess effekt. Men vi har inte testat det innan och det kan ju inte skada att göra ett försök.

Igår hittade jag även en tråd på FL om ett mkt intressant ämne: effekten av l-arginin på kassa ägg. I tråden finns ett gäng kvinnor som fått sina bästa IVF-resultat någonsin när de ätit l-arginin. Det finns även studier gjorda kring detta ämne och efter att ha läst denna, så bestämde jag mig för att testa det också. Jag hittade även information som visade att l-arginin dessutom kan förbättra spermiekvaliteten så nu ska det testas på oss båda! Vi borde ju egentligen börjat med tillskottet för en månad sedan för att få full effekt, men jag hoppas att det iaf ska kunna göra ngn nytta. Preparatet säljs för övrigt egentligen som lusthöjande och det kan ju inte heller skada... Ja ja, ytterligare 500 kr fattigare per månad, men vad gör man inte? Här ska testas ALLT!

Glädjeämnen = sorgeämnen

2009-02-25T22:38:00.002+01:00

Den här dagen verkar ha bestämt sig för att vända allt roligt i mitt liv till sorg.

Jag lyckades på ngt sätt samla ihop spillrorna av mig själv ikväll och åkte till veckans körövning. Jag vet att även om jag är låg och inte alls känner för att sjunga, så brukar det ändå kännas skönt när jag väl är där. Man får tänka på ngt annat ett tag, koncentrera sig på sången. Och jag älskar ju att sjunga!

Förra våren förvandlades min älskade kör, mitt glädjeämne, tyvärr till ytterligare ett sorgeämne i mitt liv. En körmedlem väntade barn. Jag orkade inte se hennes mage växa från vecka till vecka och mitt deltagande i kören blev ganska sporadiskt. Inte förrän under hösten, när hon gått på mammaledighet, kunde jag njuta av kören igen.

Och idag var det alltså dags igen. Där var den helt plötsligt: en misstänkt rund mage. Mitt framför ögonen på mig var den, när jag just kommit in i körsalen, och därefter följde en körövning med noll fokus på sången. Luften gick ur mig för andra gången idag.

Jag älskar min kör, jag älskar att sjunga. Varför kan jag inte åtminstone få behålla detta glädjeämne nu när jag verligen behöver det?

Ett år har gått sedan förra gravidmagen förstörde mitt nöje, och nu när det är dags för nästa så påminns jag om att jag inte har rört mig ur fläcken sedan dess. Återigen kommer jag att få iaktta en mage växa från vecka till vecka medan min egen förblir tom (men visserligen fet ändå). Hur ska jag orka?

Glädjebesked = sorgebesked

2009-02-25T17:00:00.001+01:00

Den här veckan har börjat iaf lite bättre än den förra slutade, men idag nådde jag rock bottom igen.

Förmiddagen började med att det väntade och fruktade mms:et dök upp: Gravida vännen är inte längre Gravida vännen utan Mammavännen. Hon har fått en son. BF var imorgon så det var fullt väntat att det kunde hända när som helst. Jag var beredd, men vad fan hjälpte det?

Första reaktionen när jag fick mms:et var trots allt glädje, så en del av mig lyckas iaf vara glad för hennes skull. Men samtidigt är det med en enorm sorg som jag tittar på mobilkamerabilden av deras lille son. Den påminner mig om det vi själva saknar, det vi själva inte är ens i närheten av, det vi själva knappt ens vågar drömma om längre. Deras lille son, deras första barn skulle ha varit 4 månader när vårt första barn skulle ha kommit till världen. Men vårt första barn kommer inte till världen om 4 månader, Lillgrodan kommer inte att komma till världen alls och deras sons ankomst är en påminnelse.

Bara ngr minuter efter mms:ets ankomst var det dags för mig att ge mig ut genom dörren för ett besök på SU. Planeringsbesök med dr Lars. Planering av vår 4:e och allra sista ICSI på SU. Min vana trogen hade jag en lång lista med frågor och funderingar att ta upp, förslag på vad vi skulle kunna ändra denna sista behandling. Men dr Lars avfärdade alla mina idéer (förmodligen helt korrekt) och behandling nr 4 blir så gott som identisk med behandling nr 3. Jag får starta på 225 IE Menopur precis som förra gången, enda skillnaden blir att vi inte sänker dosen dag 4 utan fortsätter med 225 IE till första blodprovet. Jag hade känt mig iaf lite hoppfull om han hade bestämt att dosen skulle höjas denna gång, men icke.

Hans svar på mina frågor kring immunförsvaret gjorde mig inte mkt klokare. Det finns inga direkta belägg för att ett förhöjt TNF-alfa ställer till det, enligt dr Lars, så ngt sådant prov blir inte aktuellt att ta. Forskningen som finns är fortfarande inte speciellt omfattande och ngr experiment räcker helt enkelt inte SU:s resurser till så därför testas inga preparat mot överaktivt immunförsvar alls just nu. Kortison var fortfarande för nytt och oforskat omkring och inte ngt de erbjuder på SU - precis som jag visste att han skulle svara. Och angående Trombyl så är det inte alls helt utan risker, som jag uppfattat det, utan tvärt om: det finns en liten risk att man istället får motsatt effekt av detta preparat och var gränsen går i dos är olika från individ till individ. De hade experimenterat en del med Trombyl tidigare år på SU men inte fått ngr positiva resultat och i dagsläget är det inte heller ngt de skriver ut. Han sa att risken att det bir omvänd effekt är så liten så att om vi ville experimentera med det på eget bevåg så var det fritt fram, men han kunde inte stå för det och ville därför inte skriva ut det. Helt rätt från hans sida, men med dödandet av alla mina teorier dog också hoppet.

Samma behandling igen känns nästan meningslöst. Samma behandling kommer ju säkert att resultera i samma skruttiga ägg och samma kassa befruktning. Jag vill hoppas, men just nu gör jag inte det.

Efter läkarbesöket begav jag mig ner till stan för att uträtta ett par ärenden. Jag fixade det jag skulle och traskade slutligen in på Lindex för att se om jag kunde hitta ngt fint att ge Mammavännens nya lilla son i present, men det borde jag inte ha gjort. När jag gick omkring där inne bland alla miniplagg och mammor med barnvagnar så kom den stora sorgen över mig. Tårarna svämmade upp i ögonen och jag stapplade ut ur affären, satte ipoden på högsta volym och gick med radiostyrda steg hemåt. Väl hemma kastade jag av mig kläderna, stupade i sängen, drog täcket över huvudet och bölade.

Jag känner mig som att jag sprungit ett maratonlopp. Helt jävla slut.

Deppig tråksöndag

2009-02-22T19:23:00.001+01:00

Usch, idag är jag deppig.

Dagen började väl okej egentligen, men nu ett antal timmar senare känns det bara skit. Gråten sitter som en klump i halsen och jag vet egentligen inte varför. Eller jo, egentligen har jag ju många anledningar att vara deppig, det är ju bara att välja en... Men varför jag helt plötsligt fick denna superdipp i humöret, just nu, vet jag faktiskt inte själv. Jag känner mig bara så ensam. Övergiven och utanför. Värdelös. Meningslös.

Älsklingen har inte varit hemma på hela dagen. Han har åkt iväg med halva släkten för att kolla på bandy i Vänersborg. Jag är verkligen totalt ointresserad av bandy och ville absolut inte följa med, men att jag inte ens fick frågan sårar mig lite. Ytterligare en helg har gått och vi har knappt umgåtts. Var på bio igår kväll visserligen, men då har man ju inte direkt uppmärksamheten riktad mot varann och gå på bio är typ det enda vi gör nu för tiden, om vi inte ligger hemma i soffan och kollar film... Jag ser alltid fram emot helgerna och tid för varann, tid att åka på utflykt (vart är inte så viktigt), hitta på ngt roligt för en gångs skull, men det blir aldrig så. Inte denna helg heller. Vi sitter stenhårt fast i gamla trista vanor och handlingsförlamning. Det tråkigaste är att det tycks bara vara jag som besväras av det. Är alla karlar så här tråkiga? =(

Tillbaka på ruta 1

2009-02-20T16:47:00.003+01:00

En vecka har nu passerat sedan dagen M. M som i mens, m som i minus. S som i Sorg.

Om det är ngt jag iaf blivit bra på under detta år av behandlingar, så är det att gå vidare. Nåja, bra och bra... bättre iaf. Redan samma dag som misslyckandet var ett faktum ringde jag till SU för att diskutera nästa behandling. Jag behöver ett nytt mål, nya datum att räkna ned till för att orka. Och nu har jag det. Skönt.

Tyvärr kan min kropp aldrig samarbeta och låta mig gå vidare eftersom den tycks ha bestämt sig för att inte bete sig normalt. Även misslyckandet, mensen och kroppen, har betett sig underligt denna vecka. Och vips, så är oron där igen. Hur känns egentligen ett utomkveds? Kan jag ha sådan otur? I helgen var jag helt säker på att ngt var fel. Oron finns där fortfarande, men jag har iaf lugnat ner mig lite. Och orsaken? Jo:

Mensen - Denna mens har varit allt annat än normal. En normal mens för mig är riklig, med mkt levrat blod och en hel del mensvärk i 2 dagar och sedan trappas den snabbt ner och är borta inom ytterligare 3-4 dagar. Det naturliga vore att - som de flesta andra - blöda lite extra efter stimuleringen, men så har det alltså inte varit för mig. Denna mens har från första stund enbart varit röd, färskt blod alltså, inget levrat alls. Det har aldrig tidigare hänt mig, under alla år av menscykler! Istället har denna mens varit mer utdragen, och även idag, dag 7 måste jag använda skydd. Visserligen bara trosskydd, men det är ändå inte som det brukar vara.
Smärtan - Trots mindre mens har mensvärken varit värre än vanligt. I helgen var den näst intill outhärdlig och det enda tillfälle då jag fick lite lugn och ro var efter morfintabletten i lördags. Jag har haft ovanligt mkt värk i ländryggen dessutom. Nu är den molande värken så gott som borta sedan ngr dagar, men det hugger fortfarande till i livmodertrakten ngr ggr per dag: när jag skrattar, hostar, sträcker mig osv. Det oroar mig och jag tycker inte alls om det!
Huvudvärken - Jag har fortfarande huvudvärk varje jävla dag, och jag känner mig helt slut vid det här laget! Sist jag hade så här var för 6-7 år sedan när jag var deprimerad och gick med huvudvärk varje dag i 3-4 månader (fråga mig inte hur jag stod ut). Nu hoppades jag ju förstår att huvudvärken var hormonell, men uppenbarligen inte, så jag förstår inte varför den envist hänger kvar.
Tempen - Detta är det som jag tycker har varit konstigast. Jag har fortsatt ta min temp varje morgon eftersom jag fortfarande dras med de jobbiga svettningarna, och den har inte sjunkit förrän idag! Imorse visade den 36,6, vilket är ungefär som vanligt. Men hela veckan har den pendlat mellan 36,8 och 37,0 och det är helt klart högre än min vanliga temp. Jag tycker att det är helskumt! Det finns ju ingen som helst anledning till högre kroppstemp längre, eller? Det är en vecka sedan jag slutade med vaggisarna och så länge sitter de väl inte i?

Den futtiga mensen tillsammans med de andra knepiga symptomen har resulterat i stora utomkvedsoron denna vecka. Jag tog ett nytt gravtest igår och det var precis lika mkt minus som de tidigare, så nu börjar jag kunna släppa det lite. För visst borde det vara plus vid det här laget om det var utomkveds?

Usch, vad jag grubblar över allt. På onsdag nästa vecka ska jag iaf till dr Lars och planera vår nästa - sista - behandling, så oroar jag mig fortfarande då så får jag väl be honom ta en titt.

Annars är det nu bara ny väntan som gäller. Läkarbesök på onsdag alltså, sedan ny mens om ca 3 veckor (om kroppen samarbetar) och spraystart på dag 21 i den cykeln. Vi är redan preliminärbokade för ÄP vecka 18 eller 19, för att ha en garanterad plats. ÄP i vår allra första IVF gjordes vecka 19, 2008. Vi är alltså tillbaka där vi började den här IVF-resan, om man bortser ifrån "den lilla detaljen" att ett år har gått. Blä!

Alla smärtans dag

2009-02-14T22:03:00.000+01:00

Det är i allra högsta grad en alla smärtans dag och inte hjärtans. Blödningen satte igång ordentligt igår kväll, ingen liten futtflytning längre utan the real deal. Och med det: värken. Den fruktansvärda värken!

Jag har ofta mensvärk dag 1, men den går alltid att stå ut med och blir den för jobbig så kan jag mota tillbaka den med värktabletter. Men detta, detta är inte vanlig mensvärk. Det enda jag har att jämföra med är missfallet, när vi förlorade Lillgrodan, och smärtan är definitivt i samma klass. Hela fm idag har jag bara legat och skruvat mig i sängen och gnytt. Värken är hemsk! Den sitter runt hela bäckenet och inte minst i ländryggen, som jag tror går av snart. Smärtan strålar ner i låren och ut mot höfterna. Över ett dygn har gått och det har inte blivit bättre, jag känner mig illamående, knäsvag och stundtals även svimfärdig. Högsta dos Panodil + Diklofenak gav mig iaf lite lindring under ett par timmar, men nu är smärtan tillbaka i full styrka igen och jag resignerade till slut och svalde en av morfintabletterna som Älsklingen fått av en (halvskum) vän. Förhoppningsvis kommer iaf det att hjälpa och jag kan däcka för natten snart.

Jag förstår mig inte på den här konstiga värken faktiskt. Efter vårt första försök var mensen som vilken mens som helst. Jag har faktiskt aldrig någonsin varit med om sådan här mensvärk. Men om det nu rör sig om ett andra missfall så borde väl testen iaf visa svaga plus? Förra gången testade jag visserligen på dag 13, men plusset var starkare på dag 15 även om det var då missfallet satte fart. Jag hade gärna velat veta om det rör sig om ett missfall igen, men det kommer jag väl aldrig att få nu.

Jag ringde SU igår och BM tyckte att jag skulle fortsätta med vaggisarna och testa igen på måndag. Jag tänkte först göra som hon sagt men efter vaggisen imorse fick det vara, det känns bara som att det kommer att dra ut på skiten. Fortsätter jag med progesteron så kanske det håller tillbaka mensen till en viss del och tanken på att smärtan då skulle sitta i längre än nödvändigt är outhärdlig. Så nu accepterar jag faktum, dissar vaggisarna och blöder ut skiten så fort som möjligt. Det finns ju faktiskt ingen som helst möjlighet att det finns ngt levande kvar i mig, det är bara att inse.

Eländet fortsätter och lagom till 1-årsdagen i vår "IVF-karriär" kommer det att bli dags att sätta igång med försök nr 4. Pest!

Och så rasar världen sönder (ET+15)

2009-02-13T15:12:00.002+01:00

Det är bara att inse sig besegrad. Jag är inte gravid.

Kl. 13 var det dags... ljusbrunt på papperet förbyttes mot mörkbrunt i trosskyddet och på papperet och mensvärken satte igång. Ordentligt!

Väl hemma igen testade jag, för att få veta om det är mens eller nytt missfall. Mens. Minus på CB och minus på ännu känsligare sjukvårdsstickan.

Det har inte kommit ngt mer än, men mensvärken blir värre och värre så det är bara en tidsfråga. Trazan och Banarne hamnar på samma ställe som Lillgrodan och Knubben: i toaletten.

Det är väl bara att tillskriva progesteronet alla symptom, och min dumma jävla ärthjärna som tycks njuta av att spela min kropp spratt efter spratt. Det konstiga är att jag inte hade dessa symptom vid försök nr 1. Men men, de flesta av symptomen var iaf som bortblåsta redan när jag vaknade imorse, innan jag ens upptäckt det bruna. Ingen huvudvärk, inget illamående. Men iof svettningarna, men det är väl progesteronet då.

Pga alla symptom kände jag mig nästa övertygad om ett plus och att detta inte var mens utan missfall nr 2. Men vad spelar det för roll egentligen? Misslyckande som misslyckande.

Stressnivå 110% (ET+15)

2009-02-13T10:29:00.001+01:00

Lite ljusbrunt på toapapperet imorse = panik!

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!

Stora tålamodspokalen (ET+14)

2009-02-12T10:38:00.000+01:00

Japp, den förtjänar jag big time! Jag har inte tjuvtestat idag. =) Det trodde jag aldrig att jag skulle klara. Min gamla disciplin börjar komma tillbaka!

Älsklingen tyckte att jag skulle hålla mig till lördag så nu blir det så. Då är han dessutom hemma och kan vara med. Jag har alltid testat ensam tidigare, men det känns bra att göra det tillsammans denna gång. Jag har byggt upp ett så stort hopp kring detta nu så att jag vet inte hur jag kommer att ta det om det blir ett jävla minus, och tanken på att ha Älsklingen där då känns bra.

Nu till dagens analys:

Illamåendet: Igår höll det i sig in på eftermiddagen. Ena frukostmackan åkte i papperskorgen och jag konstaterade att keso och ägg inte var aktuellt som pålägg. När det var dags för lunch hade jag ingen matlust och det blev en tallrik Cultura-fil istället. När det var dags för middag kl 18 var jag vrålhungrig och aptiten var tillbaka. Imorse vaknade jag med samma lätta illamående igen, men fil och macka med ost, skinka och grönsaker gick iaf ner utan problem. Känner mig dock lite småuschlig nu efteråt.
Molvärken: Den har helt klart avtagit nu och värkarna av missfallsklass är borta, skönt! Igår fick jag bara ngr småattacker med molande då jag stressade och åt för snabbt och på kvällen när jag var på körövning och sjöng "med magen", vilket inte var helt oväntat. En ny sorts värk har dock dykt upp och den oroar mig lite. Två kvällar i rad nu har den dykt upp när jag gått och lagt mig: en stickande känsla ganska långt till vänster i magen. Det är inte en tarmvärk som jag känner igen och därför börjar jag genast nojja och oron nu är för utomkveds. Det känns liksom som att värken sitter alldeles för långt åt sidan för att vara bra värk. Aldrig är man nöjd...
Huvudvärken: Det här är nog det tydligaste symptomet eftersom det är en värk som inte är vanlig för mig. Jag har sällan huvudvärk nu för tiden och när jag har det är det alltid migrän (och det är en helt annan värk, ni som har det vet vad jag menar). Igår hängde den med under fm och kom tillbaka på kvällen och imorse vaknade jag med den. Oskönt men skönt!
Yrsel, darrighet: Känner mig svagare idag och darret i händerna sitter kvar.
Svettningarna: Puh! Det är verkligen som att vara tillbaka i nedregleringsklimakteriet! Det är fortfarande värst när jag ligger i sängen och försöker sova, men också på morgonen. Igår kväll på kören fick jag värsta svettattacken! Fläktade och fläktade med noterna och kände hur det hettade galet mkt under huden i ansiktet och på bröstet. Blurk!

Jag ber till alla tänkbara gudar och gudinnor där ute att allt detta är goda tecken och att lördag blir en Alla hjärtans dag och inte Alla smärtans dag!

Berg-och-dal-bana (ET+13)

2009-02-11T10:40:00.001+01:00

Och som i en berg-och-dal-bana vänder det upp igen. Strax efter att jag skrivit mitt förra inlägg så lade sig värken igen och resten av kvällen höll den sig borta så när som på en liten lätt värk då och då. Puh!

När vi gick och lade oss så var förstås svettningarna tillbaka och jag fick för mig att kolla min temp. Döm om min förvåning då den visar 37,4! Kvällstempen är visserligen alltid högre än morgontempen, men min brukar alltid ligga under 37. Och genast steg hoppet igen! Nu imorse tog jag om den och mkt riktigt: 37,0. Min normala morgontemp ligger snarare kring 36,5, så nog har jag förhöjd temp allt. Men jag känner mig inte det minsta sjuk eller febrig. Hoppas hoppas hoppas att det är min nya graviditetstemp! =)

Nu ligger jag i sängen och låter vaggisen smälta ett tag innan jag ska äta en sen frukost. Mår lite småilla och är påtagligt darrig i händerna och känner mig tung och svag i armarna. De knepiga symptomen blir alltså fler och fler, härligt!

Drömde en mardröm inatt igen. Denna gång blev jag knivstucken av en kollega från Åhléns. Ha ha, vilka grejer man drömmer!

Idag ska jag traska till Apoteket och inhandla CB-test inför mitt ev. tjuvtestande imorn. Jag har redan en hög gravstickor från sjukvården, liggandes i badrumsskåpet men det känns mer på riktigt med CB på ngt sätt och lite lyxigare. Älsklingen tycker absolut inte att jag ska testa före testdag, dvs på måndag, men sorry dude... never gonna happen ;) Jag är stolt över mig själv att jag hållit mig så här länge och inte svikit min egen deal med mig själv om att första tjuvtest är tillåtet först imorn. Nu får vi se om jag t o m lyckas hålla mig ett par dagar till, ett plus på Alla hjärtans dag hade ju varit kanon!

Nåja, nu ska jag kolla mina favorittrådar på FL och sedan försöka få i mig lite frukostgröt.

Jag lär väl återkomma ikväll med uppdatering...

Tillägg 11.30: Jaha, då smög sig huvudvärken på igen då. Första gången någonsin som jag faktiskt blivit lite glad av huvudvärk!

Nervvrak (ET+12)

2009-02-10T19:16:00.003+01:00

Usch, nu är jag ett äkta nervvrak igen! Molvärken har tagit fart som sjutton nu ikväll. I klass med missfallsvärken, helt klart. Buhu buhu, jag vill inte...

Jag önskar så att jag inte hade missfallet att jämföra med, för känslan är alltför lik tyvärr.

Ett litet hopp börjar tändas (ET+12)

2009-02-10T11:34:00.001+01:00

Analys, analys, analys...

Jag tog mig igenom dag 11 utan katastrofer! Blev ju lite trött på mig själv efter att ha kollat trosorna var 5-30 minut hela dagen, men det var det värt. Inte ett spår av mens än så länge och fast jag vet att det inte betyder någonting - den kan ju t o m komma idag - så börjar jag våga hoppas nu. Jag känner mig ju faktiskt lite annorlunda, ngt annat vore lögn.

Symptomen jag har påminner ju mer om förra gången - då jag blev gravid men fick missfall - än om den första. Molvärken är nog ngt mildare än vad jag kommer ihåg den och det försöker jag se som ett gott tecken. Jag vet ju faktiskt inte hur tidigt missfallet satte igång, jag hade ju ljusrosa flytningar redan dagen då jag testade positivt men då såg jag det inte som ngt konstigt. Nu är det fortfarande oftast en mildare molvärk av mer stickande karaktär än mesvärk. Enda undantaget är när jag sträcker på mig, som igår när jag skulle ta en tallrik från översta hyllan i skåpet, då började det mola utav bara helvete så att jag var tvungen att vika mig dubbel. Livrädd kollade jag trosorna 100 ggr den närmaste timmen, men inte ett spår tack och lov.

Inatt drömde jag världens mardröm. Det var fruktansvärt obehagligt och som alltid när jag drömmer mardrömmar drömde jag att jag skrek och skrek men det kom bara ett klent hest litet ljud. Förmodligen det ljud som jag också gjorde, som brukar väcka mig ur mardrömmarna, men som denna gång var så lågt att varken jag själv eller Älsklingen vaknade av det. Jag hatar mardrömmar, jag blir så oerhört skräckslagen i drömmarna och känslorna kan sitta i länge efter att jag har vaknat. Även denna gång får jag obehagskänslor nu efteråt då jag tänker på det. Men så kom jag på det: mardrömmar är ju vanliga när man är gravid! Det kan ju precis lika gärna vara en slump, men nu är jag iaf inte arg på mardrömmen längre. =)

Och svettningarna! Gud, dessa svettningar! De känns verkligen precis som nedregleringsvallningarna. Det riktigt hettar under huden, i ansiktet, på låren, på bröstet. Sitter i ngn minut och sedan är det borta igen. Hade riktigt svårt att somna igår kväll pga detta. Det var täcke av, täcke på, täcke av, täcke på, svett, svett, svett...

I övrigt kände jag imorse en liten gnutta illamående och det sitter fortfarande i. Jag försöker hålla mig på jorden och påminna mig själv om att det ju faktiskt kan vara nervositet lika gärna som gravidillamående. Men även detta bidrar till det där lilla hoppet som börjat spira.

Låt det nu inte grusas igen, snälla fertilitetsgudar!

Känner mig sviken och övergiven

2009-02-09T14:54:00.003+01:00

Så var det då dags igen. Fick idag bekräftat min misstanke om att ytterligare en vän ska bli förälder.

Denna gång är det min fd killbästis som ska bli pappa. Jag skriver fd eftersom det är så det är och har varit länge nu. Det var evigheter sedan vi sågs och även evigheter sedan vi ens pratade i telefon. Han har som så många andra långsamt glidit ur mitt liv i och med barnlösheten.

Och nu fick jag alltså idag bekräftat att han ska bli pappa.... genom Facebook! Återigen får jag bekräftat att ingen förstår vilken kris det är vi är mitt uppe i, och att ingen faktiskt orkar fråga hur de bäst kan stötta.

Istället blir man sist med att få veta. Man får t o m inte ens höra det personligen, utan genom ett gästboksinlägg från en vän till en annan. Det är väl jobbigt att berätta för mig, det förstår jag. Men jag var också så naiv att jag trodde att man därför förstod att det skulle kännas ännu jobbigare att bli sist med att få veta. Och att man känner sig rätt sviken när en vän inte ens kan övervinna det jobbiga för sig själv och berätta personligen.

Hade han varit en engagerad vän och stöttat mig under barnlöshetskrisen hade han också vetat hur man tänker. Att man mår bäst av att vara först med att veta. Att man inte vill bli ignorerad - men det kanske man kan räkna ut? Att ngn annans glädje faktiskt kan spä på ens egen sorg och känslan av utanförskap. Men, jag inser att ingen av mina vänner kan hantera min livskris, och tyvärr är de inte många som ens orkar försöka. (Den som förtjänar en eloge är Gravida vännen. Hon är den enda som verkligen försöker förstå och riktigt engagerar sig) Jag faller i glömska och får klara mig själv. Det är som när man förlorat en närstående och folk inte klarar av att se en i ögonen. Jag känner mig som en spetälsk.

Det känns som att jag är förlamad. Som att jag varit förlamad sedan hela det här barnlöshetshelvetet gjorde intåg i mitt liv. Och de vänner som tidigare suttit bredvid mig i soffan - många inte ens intresserade av sina egna ben den dagen då jag började gråta över mina - börjar nu helt plötsligt en efter en att resa sig, springa iväg och lämna mig ensam kvar. De flesta vänder sig inte ens om för att ta farväl. Om de inte ser mina odugliga ben kan de springa med lättare steg på sina egna...

Om de bara hade tagit sig tiden att sätta sig in i min situation. Att om så bara för en dag låtsas att de själva hade odugliga ben och testa hur det skulle kännas att leva mitt liv. Då kanske de hade kunnat förstå en gnutta. De kanske hade kunnat ta sig lite extra tid med just mig, där i soffan och förvarna. Informera mig om att de nu själva tröttnat på soffan och börjat fundera på att testa sina ben. De hade kunnat vända sig till mig som första person och sagt: "Nu reser jag mig och går". Istället för att smyga upp och tassa därifrån när jag sover.

Jag tillskriver barnlöshetshelvetet ytterligare en förlorad vänskap, ett förlorat förtroende och konstaterar att det snart inte finns ngr kvar att förlora...

Farliga dag 11 (ET+11)

2009-02-09T11:58:00.005+01:00

Så är den alltså här. Farliga dag 11. Dagen då drömmarna grusades första gången. Nåja, definitivt inte första gången egentligen, om man räknar de otaliga ggr mensen gjort mig ledsen innan vi började med IVF. Men iaf första gången då vi verkligen byggt upp hoppet om att det äntligen var vår tur.

Dag 11. Den har på något sätt blivit milstolpen i denna behandling. Förra gången hade jag inte alls sjåsat upp den så och jag har ingen aning om varför jag gjort det denna gång. Jag vet ju egentligen att bara för att mensen inte kommer idag så betyder inte det att den inte kan göra det imorn istället. Men ändå är det idag som jag har fasat så för. Knepigt.

Jag har bara varit vaken sedan 9.45 och ändå har jag redan hunnit kolla trosorna 30 ggr. Utan överdrift! Jag tycker hela tiden att det känns som att det börjar sippra och får panik, men hittills: ingenting. Jag kommer att vara galen innan denna dag är slut om jag ska fortsätta så här... Kommer mensen så kommer den och det finns ju ingenting jag kan göra åt det. Men ändå blir jag sådan här. Hur störd är man inte?

Magen känns konstig dessutom och jag tycker inte om det. Jag vill inte känna ngt alls. Så länge inget känns är det iaf inte mens, för den känns. Nu molar det på ett konstigt ovanligt sätt. Det känns på båda sidorna men inget i mitten. Wierd. Har också haft lite värk i ländryggen, som jag brukar få vid mens. Men alla dessa konstiga symptom är ju omöjliga att tolka och jag borde sluta analysera ihjäl det. Men hur gör man?

Snälla, söv mig ngn och väck mig om en vecka när jag vet säkert! Varför ingår inte ett treveckors IVF-koma i behandlingen?

Tillägg: Glömde dokumentera två symptom: huvudvärk hela dagen igår och i förrgår. Sedan igår har jag också börjat få värmevallningar igen, precis som de man har under nedreglering. Detta är ngt helt nytt som jag inte känt tidigare försök och jag tycker att det är helskumt, men hoppas att det är positivt.

Rädslan växer (ET+10)

2009-02-08T13:02:00.002+01:00

Bara för att jag igår skrev att jag inte kände så mkt molvärk längre så började det förstås att mola som sjutton igen sent igår kväll. Precis som mensvärk känns det och det skrämmer livet ur mig. Nu när jag tänker efter så föredrar jag helt klart ingen molvärk framför den mensvärksliknande skrämselsmärtan. Den stickande känslan är den enda som jag ser som positiv, men den har jag inte känt av på ett tag, när jag tänker efter. Typiskt!

Bröstvårtorna är förresten inte alls ömma längre, det försvann för ngr dagar sedan.

Just nu har jag inte alls ngn positiv känsla. Klart att jag hoppas, men jag börjar bli mer och mer övertygad om att det blir mens och inte plus om ngr dagar. Skulle mensen hålla sig borta imorn - den kritiska 11:e dagen då mensen gjorde sitt intåg efter första IVF:n - så kanske jag vågar tro lite på det igen. Men idag är en dålig dag, en dag med rädsla och ont om tro.

Halvvägs (ET+9)

2009-02-07T21:24:00.004+01:00

Sitter i soffan och plågas av den alltid lika värdelösa Melodifestivalen som Älsklingen envisas med att titta på. Jag förundras varje år över att det skrivs så många menlösa låtar och att det varje år tycks gå hem hos folk ändå. Ge mig en melodifestival med t ex Kent, Robyn, Anna Ternheim och Laleh och det hade varit en fröjd att titta/lyssna. Men det kommer ju aldrig att hända. Vi lär få dras med töntiga Alcazar, överspelande Caroline af Ugglas och menlösa Shirley Clamp i ngr år till, tills det dyker upp nya menlösa artister redo att anta scenen. Suck! Nästa lördag är det jag som bestämmer kvällsaktivitet...

Dag 9 sedan ET idag och 9 dagar kvar till officiell testdag. Jag är alltså halvvägs! =) Men det är nu de svåra dagarna börjar. Det är nu mensen kan dyka upp när som helst och rasera allt för femtielfte gången. Första försöket kom mensen på dag 11. Jag hoppas slippa uppleva det igen.

Molvärken har helt klart avtagit sedan i onsdags. Jag antar att det är sviterna efter ÄP som nu helt ebbat ut. Kvar nu är en lättare molvärk som inte kommer lika ofta, men ändå till och från varje dag och jag hoppas så att det är ett gott tecken! Den stickande känslan kommer också då och då och ibland sticker det också lite i ljumskarna. Jag vill så gärna att det ska vara bra symptom!

Förra gången hade jag kraftig mensvärk dagarna innan plusset, men jag vet ju inte om det var positivt av graviditeten eller ngt som tydde på missfallet som skulle komma. Så jag önskar att det kommer att kännas annorlunda denna gång. Mensvärkskänslan skrämmer mig och är inget positivt i mitt minne från min korta graviditet. Tredje gången gillt och jag önskar mig ngt nytt som jag inte har känt förut!

Analys och ilska (ET+6)

2009-02-04T14:35:00.002+01:00

Analysfreaket är tillbaka. Om jag inte får utlopp för analysfreaket i mig åtminstone en gång om dagen så blir jag koko, så det kommer nog bli ett sådant här inlägg per dag.

Igår tilltog molvärken rejält på em. Typisk mensvärkssmärta fast kortare "intervaller" eller vad man ska kalla det. Det molar till ordentligt i ngr sekunder - stundtals riktigt kraftigt, i klass med smärtorna jag hade vid missfallet - och sedan sjunker det undan igen. Jag har märkt ett tydligt samband mellan smärtorna och rörelse. Om jag t ex suttit ett tag och reser mig kommer molvärken. Eller när jag vänder mig i sängen. Jag har t o m vaknat ett par ggr inatt när jag vänt mig i sömnen och molvärken tagit fart.

Utöver den vanliga molvärken har jag också känt en mer stickande känsla till och från. Först och främst på ett och samma ställe, lite till höger i magen där jag kände av de kraftigare sticken i förrgår kväll. Jag vill så gärna tro att det är ett av mina små embryon som håller på att borra sig in, men jag vet att det lika gärna kan vara ngt helt annat.

Det är ju det som är så jobbigt med symptom man kan få så här tidigt, de kan lika gärna vara tecken på att det inte lyckats, det är omöjligt att veta. Jag har haft liknande symptom efter alla 3 ET och första gången blev det ju ingen graviditet, men den andra blev det just det. Vilket det blir denna gång är ju alltså helt omöjligt att säga. Kan inte tiden bara gå FORT så att jag får veta?!

Bröstvårtorna är småömma som de varit ända sedan ET. Innan ÄP var de ju rejält ömma men ömheten avtog och har varit konstant sedan ET. Verkan av progesteronet förmodligen.

Det enda symptom som jag inte riktigt kan minnas om jag känt efter tidigare ET är stickningar i själva underlivet. Jag har främst märkt dem när jag ligger och ska sova. Det känns nästan som små små muskelryckningar.

Nåja, 6 dagar sedan ET idag, 8 dagar kvar till ev. tjuvtest...

Nu till ngt helt annat: igår skickade jag ett mkt arg mail till min mamma. Jag har varit arg och besviken länge och kände nu att jag var tvungen att sätta stopp för henne. Jag och Älsklingen har valt att berätta om det vi går igenom för ngr utvalda personer i vår omgivning. Dessa personer har alla förstått att detta är oerhört privat och - iaf så vitt jag vet - inte skvallrat till höger och vänster om vårt privatliv. Alla utom min mamma!

Det började under första IVF:n då jag blev totalt tagen på sängen vid en middag hemma hos mamma då mina bröder var och hälsade på från Sthlm, där de bor. Hux flux pratade mamma om vår IVF och det blev tydligt att mina bröder redan kände till det! Antingen mamma eller hennes man (mina bröders pappa) hade alltså berättat. Fy så sviken jag kände mig! Jag ville ju inte att de skulle veta!

Jag borde väl ha tagit upp det med henne redan då och ångrar verkligen att jag inte gjorde det. Men jag orkade väl helt enkelt inte med en jobbig grej till mitt i IVF:n och valde väl att fria hellre än att fälla denna gång och tog för givet att det inte skulle hända igen.

Men, nu har det blivit uppenbart att hela jävla släkten är väl insatt i vår barnlöshet och våra behandlingar!! I söndags var det mormor som kom fram och frågade om behandlingen och gjorde mig helt ställd! Jag vill inte få frågor från höger och vänster från folk som jag inte ens vill ska veta. Och hur lätt är det att försöka tänka på annat och släppa oron om så bara för ngr timmar på ett släktkalas om alla ska fråga om det hela jävla tiden?

Dessutom ska man nu vara ett samtalsämne mellan släktingarna när man själv inte är med. Man är helt plötsligt den alla pratar om och tycker synd om och jag hatar att vara den människan!

Jag har alltså inte själv fått välja vilka som ska få ta del av mitt privataste privatliv! Jag känner mig kränkt och är så jävla förbannad!!

Att min mamma är så jävla trög att hon inte fattar hur privat detta är, det hade jag aldrig kunnat tro och jag ångrar nu bittert att jag ens berättat för henne. Jag har aldrig haft ngn toppenrelation med min mamma och nu är det lilla förtoende jag hade som bortblåst...

Tillägg: Lillasyster Square, detta gäller inte dig även om jag antar att det var mamma som berättade för dig också. Inte heller dig, moster Pipperoni, det var ju jag själv som "bjöd in" dig till min blogg genom att skriva i din.
Om du hör till min släkt/bekantskapskrets IRL och INTE är ngn JAG berättat för så kan du räkna med att du hör till dem som jag inte vill ska veta. Läser du detta så är du också på min ANONYMA blogg oinbjuden och jag vill att du respekterar min vilja och slutar att läsa!

Stick? (ET+5)

2009-02-03T11:47:00.002+01:00

Jag vet att jag har hakat upp mig på det här med sticken, och jag är tacksam för att ni påmint mig om att det faktiskt inte måste sticka till. Jag har blivit så insnöad på att det ska kännas eftersom det gjorde det så tydligt förra gången. Men å andra sidan finns det ju inget som säger att det absolut var "fäststick" jag kände den gången, det är ju min amatöranalys. Jag är duktig på att analysera, som vi kommit fram till tidigare.

Hursomhelst, här kommer dagens analys:
Igår kväll när jag låg och försökte sova trots Älsklingens snarkmaraton så kände jag det jag hade väntat på - tror jag, det var svårare att definiera känslan i liggande position. Men det jag tror att jag kände var iaf stick. Först ett ganska kraftigt, som var det som fick mig att bli klarvaken och börja fundera. Därefter ngr småstick under ca 15 min. Det kraftiga sticket kändes lite åt höger sida till och de små sticken satt på samma ställe, förutom ett par st som kändes mer till vänster. Jag vill så gärna tro att det var Trazan och/eller Banarne som boade in sig! Men om jag ska vara realistisk så vet jag ju att det lika gärna kan ha varit den sedvanliga gasbollen som är min mage varje kväll, som spökade. Det enda som talar emot det är att det kändes på höger sida och tarmbråket brukar kännas mer åt vänster.
I övrigt så har molvärken tilltagit idag. Hittills iaf.
Slut analys.

Inga stick idag (ET+4)

2009-02-02T20:29:00.001+01:00

Bläää, livmodern har varit helt stickfri hela dagen! Molvärken kommer och går som den har gjort sedan ÄP, men har börjat avta lite. Svullnaden är oförändrad sedan igår och jag kan fortfarande inte ha ngt annat på mig än mina baggyjeans och en jeanskjol som hänger på höften. Men mestadels blir det mjukisar så att inget klämmer obekvämt på magen.

Idag var jag hos Stina igen. Både hon och jag märkte att min sinnesstämning inte var så i botten som förra gången jag var där. Jag kunde t o m skratta litegrand när vi kom in på t ex stereotypa könsroller som jag och Älsklingen lyckats hamna i. Det var ett bra samtal och för första gången kände jag mig gladare när jag gick därifrån och inte deppigare som jag brukar. Jag traskade hem i lagom takt och njöt av solen som sken.

Jag fick en hel del tänkvärt att ta med mig och arbeta med denna gång. T ex föreslog hon att jag skulle försöka att inte grubbla för mkt över framtiden just nu utan istället lägga upp en plan enbart för de här två jobbiga veckorna av ovisshet som jag är mitt uppe i. Det är ett gott råd för jag är ett riktigt analysfreak och tenderar att alltid tänka ut olika scenarier av varje situation redan innan man har någon som helst möjlighet att veta åt vilket höll situationen kommer att gå. Jag grubblar redan över allt man kan tänka sig att grubbla över om vi skulle lyckas nu, och likaså över allt man kan tänka sig att grubbla över om vi inte lyckas nu, och om vi skulle lyckas men få mf igen osv. osv. Och man behöver ju inte ha ngn examen i psykologi för att fatta att det inte är speciellt hälsosamt. Så nu ska jag iaf försöka följa Stinas råd och inte planera längre fram än till testdag.

ET+3

2009-02-01T12:49:00.001+01:00

Tre dagar sedan ET nu och magen har så sakteliga börjat anta normal form igen. Den är fortfarande svullen som en boll, men iaf inte som en badboll längre! Men ont gör den fortfarande. Det är svårt att gå på toa och nysningar försöker jag undvika till varje pris. Aj! Jag tycker att det är konstigt att jag alltid får dessa överstimuleringssymptom trots att jag uppenbarligen INTE är det minsta överstimulerad. 5 ägg kan ju definitivt inte räknas som överstimulering - snarare lite understimulering. Jag fattar inte varför min kropp beter sig så konstigt. De har ju inte hittat ngt fel på mig så jag borde ju kunna producera massor med fina ägg. Jag är så jävla besviken på min kropp, den är fullkomligt oduglig! Att den dessutom blivit ful som fan under åren med hypotyreos och barnlöshet gör ju inte saken bättre. Usch! Jag vill byta mot en ny.

Dag 3 idag alltså och om Trazan och/eller Banarne vill stanna i mig så borde de fästa imorn eller på tisdag. Förra gången kände jag tydligt ett par kraftiga stick i livmodern när Lillgrodan fäste, de gick inte att ta miste på. Jag kommer med andra ord att vara en hysterisk "stickletare" imorn och på tisdag. Och känner jag ingenting så vet jag inte vad jag gör, då kommer jag nog räkna med att det gått åt helvete.

Den 16:e har jag testdag om jag ska lyda SU och vänta i 18 dagar, men det kommer aldrig att hända. Så väl känner jag mig själv att jag vet att jag aldrig kan hålla mig i 18 dagar, det har ju bara gått 3! Nä, jag har iaf lovat mig själv att inte tjuvtesta före den 12:e, men jag ska försöka hålla mig till den 14:e. Ett plus på alla hjärtans dag vore härligt!

Imorn ska jag till Stina - psykologen på SU - igen. Det ska bli skönt, det är alltid skönt att prata med henne. Även om jag oftast är mer ledsen när jag går där ifrån än när jag går dit. Men det är ju inte så konstigt när man medvetet drar fram alla de känslor som man annars dagligen kämpar för att undertrycka. Det borde man inte - jag vet! Men hur ska man annars ta sig igenom dagarna?

Nu ska jag åka på släktkalas och fira kusin E. Moster Skräppans dotter, som fyllde 18 år igår. Jag kan bara föreställa mig hur det måste kännas att fira 18-årsdagen när ens mamma dött två veckor tidigare =( Jag hoppas att vi ska kunna ha ett trevligt och positivt kalas iaf. Och jag hoppas att ingen frågar mig om behandlingen, jag vill verkligen inte prata om det med hela släkten! Om jag hade fått välja hade de inte ens känt till våra försök, det är för privat...

Trazan och Banarne (ET)

2009-01-29T18:24:00.001+01:00

Nu dansar äntligen Banarne, det fyrcelliga praktexemplaret, omkring inne i min livmoder tillsammans med sitt lite trasigare syskon Trazan, som hade lite bråttom och delade sig till sex celler redan nu på dag 2.

Resultatet blev alltså inte bättre denna gång trots Menopur. 5 ägg ut, 2 befruktade, 1 "good quality embryo" - precis som vid IVF nr 1 med andra ord. Förmodligen är detta så bra resultat som vi kan få, det finns ju inte så mkt mer att ändra på nu, om ngt alls? Flera embryon av samma kvalité som lilla Trazan har vid tidigare försök åkt i papperskorgen och detta skulle också ha blivit Trazans öde om det inte var för att detta är vårt tredje försök. Skulle detta nu gå åt skogen även denna gång så blir det alltså hela hormonskiten från början igen. Usch, jag orkar inte ens tänka på det!

Så, nu har jag gnällt av mig för denna gång och ska försöka hålla humöret uppe under de många långa dagarna fram till testdag. 16 februari om jag håller mig till SU:s direktiv och väntar 18 dagar, men jag är nöjd om jag lyckas hålla mig till den 12:e, det är 14 dagar efter ET och ska vara helt säkert! Nedräkningen kan börja...

Älskade små embryon, stanna hos mamma!

Lättnadens suck

2009-01-29T11:42:00.003+01:00

Telefonen har varit tyst! Njae, nu ljög jag. Det har ringt tre ggr och jag trodde jag skulle skita ner mig varje gång, men det var inte SU ngn av gångerna. Det betyder att vi åtminstone har ett dugligt embryo som väntar på oss! Jag kan andas ut. Skulle ett under ha skett och två embryon har delat sig som de ska så är vi lovade båda tillbaka. I så fall vågar jag kanske t o m hoppas lite på att ngt av dem ska fästa. Men det där känns avlägset. Ett steg i taget...

Äggplock igår

2009-01-28T22:43:00.001+01:00

Nu är det överstökat! Igår gjordes äggplock nr 3 på 9 månader. Det känns konstigt att tänka att jag hade kunnat bli mamma om ngr veckor om det första försöket hade lyckats. Men, istället har vi alltså hunnit genomföra 2 hela försök ytterligare under denna tid.

Men igår var det iaf dags för helvetesingreppet en tredje gång och jag var förstås jätterädd innan. Tack och lov togs min smärta på allvar denna gång och de snålade inte med medicinerna, iaf inte under själva operationen. Synd bara att man ska behöva gå igenom ett helvete två ggr för att bli tagen på allvar...

När vi kom till SU 7.30 fick jag utöver de två obligatoriska Pamol-tabletterna också en lugnande och sövande tablett, Flunitrazepam. Den hade uppenbarligen sin verkan, för när BM kom för att hämta in oss till ÄP:t hade jag somnat.

Väl inne på operationsrummet fick jag klättra upp i hemska stolen som vanligt och därefter sattes arsenalen in! Jag fick först av allt lustgasmasken och tydliga instruktioner hur jag skulle andas. När jag tagit ngr djupa andetag förstärktes min redan dåsiga känsla. Därefter fick jag i kanylen utöver det sedvanliga morfinet, Rapifen, också Dormicum, som är ett lugnande/sövande preparat. När det väl var dags för lokalbedövningen var jag redan så borta så jag minns inte ens att de satte den. Jag minns inte mkt från själva äggplocket alls faktiskt, bara små lösryckta fragment. Jag minns att det gjorde lite ont när läkaren började med äggstock nr 2, den högra som har varit ömmast de tidigare gångerna också, och att jag då fick mer morfin och dåsade bort. Vid ett tillfälle försökte jag titta på monitorn men allt var suddigt så jag blundade instinktivt med ena ögat och kisade för att se bättre, varpå hela rummet skrattade lite åt mig. Jag minns också att embryologen sa "ägg" när hon hittat det första ägget. För övrigt minns jag ingenting förrän det var dags att klättra ner ur stolen och stappla in till vårdrummet igen.

Tyvärr blev det lika illa som tidigare ÄP efter ingreppet när smärtlindringen släppte. Jag hade inte mer än lagt mig i sängen innan smärtan i magen blev olidlig. Älsklingen hämtade BM och jag fick en tablett Diklofenak. Efter en halvtimme hade jag fortfarande lika ont och då kom BM äntligen in med det som jag bett om flera veckor tidigare inför ÄP:t - långtidsverkande morfin. På ngr sekunder var smärtan som bortblåst! Enda problemet efter det var för Älsklingen att få mig att vakna till liv, äta ett par mackor och åka hem, när han efter ngn timme var så uttråkad så att han höll på att få spader. Men, hem kom vi och sedan sov jag som en stock till kl sju på kvällen och idag har jag sovit så gott som hela dagen. Välbehövt!

Och resultatet... fem ägg. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte är besviken. Vid vul:et i söndags syntes åtminstone 9 äggblåsor varav 7 var i lagom storlek, och så blev det bara 5. Det är lika få som första gången och hälften så många som förra... och det som oroar mig är att jag vet hur det slutade de gångerna. Med bara ett dugligt embryo. Imorn får vi veta om det slutar likadant denna gång, eller rent av sämre. Mellan 9 och 10 imorn ska de ringa om det inte blir ngn ET. Jag kommer att gå som på nålar hela förmiddagen. Förhoppningsvis håller telefonen tyst och vi kan åka till SU kl 14 som planerat och jag kan få tillbaka ett eller två embryon. Ngt annat orkar jag inte ens föreställa mig just nu.

Det närmar sig och rädslan ökar (Injektionsdag 9, spraydag 29)

2009-01-22T18:05:00.000+01:00

Blodprov och vul idag. Östradiolvärdet hade stigit som det skulle, men vul:et gick sådär. Dr Lars hittade bara 4 äggblåsor som var lite större, mellan 11 och 15 mm. Där fanns också en del små, under 10 mm, men de räknade han inte. Så nu blir det höjd Menopur-dos igen, till 225 IE som jag hade från början, och nytt vul på söndag. ÄP tisdag eller onsdag.

Jag börjar bli riktigt nervös nu. Det finns så mkt som kan gå fel och så liten chans att allt går rätt. Vi lyckades ju trots allt förra gången, så chansen att jag ska bli gravid denna gång också är ju statistiskt sett ganska liten. Befruktningen har vid de båda tidigare försöken gått riktigt dåligt, så chansen att den helt plötsligt skulle gå bra är också ganska liten. Problemet har (förmodligen) varit för omogna ägg, och att de idag var mindre än de borde så här dags i behandlingen bådar ju inte direkt gott för mognaden denna gång. Det finns så mkt som kan gå fel och så liten chans att allt går rätt.

Största skräcken är ändå att vi ska lyckas, att jag ska bli gravid igen... och att det ska sluta som förra gången. Jag är så fruktansvärt rädd för att få missfall igen, jag vet inte om jag skulle klara det. Men ju mer jag tänker på det som hände, desto mer övertygad blir jag att det inte var fel på embryot utan att det är hos mig problemet ligger. Mitt superimmunförsvar som redan givit sig på sköldkörteln och håller mig så gott som helt frisk från förkylningar, maginfluensor och annat, gav sig säkert på embryot också... och gör det i så fall garanterat igen. En del av mig önskar faktiskt att det inte ska lyckas nu, det är tryggare så. Jag kan den här grejen nu, IVF:andet har blivit vardag. Jag är inte rädd för det längre. Det är bekant och tryggt.

Med en graviditet kommer nya rädslor att tackla. Förra gången var jag inte gravid länge nog för att hinna bli rädd, jag hann inte ens greppa att jag var gravid innan jag helt plötsligt inte var det längre. Och ändå blev sorgen så stor - är sorgen så stor. Om det skulle hända igen så skulle jag gå under.

En vän råkade idag ut för en av IVF:ns många skräckscenarion: när det nu var dags för ÄP av deras första IVF så fanns där inga ägg kvar. De hade lossat i förtid och allt de fick ut var ett litet omoget ägg. Jag var med henne på vul:et i måndags, eftersom hennes man jobbade, och då fanns 9-10 äggblåsor i nästan färdig storlek. Men idag - tomma. Jag tycker så oerhört synd om dem, vilken mardröm! Det lilla ägg de fick ut var omoget och har tyvärr små chanser att ens bli befruktat. Hela skiten i onödan med andra ord, precis som vid vår första IVF. Det är en fruktansvärd känsla. Jag hade inte velat vara i hennes skor nu, stackaren!

I mina skor just nu är det helt ok. Vallningarna är så gott som borta och likaså huvudvärken. Magen är svullen och ömmar, men jag känner tydligt att det inte är lika mkt aktivitet där inne som förra gången, då kunde jag knappt böja mig vid det här laget och hade rejält ont. Det är visserligen skönt att slippa, men oroar också en del. Jag vill ju inte få ett sämre resultat denna gång. Ikväll sprutar jag iaf åter igen med 225 IE och hoppas innerligt att det ska ge ett bra resultat till på söndag.

Imorn har jag en riktigt svår grej på schemat. Jag ska till Onsala och se moster, eller rättare sagt se kroppen som inte längre är moster. Jag har aldrig sett en död människa, så jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig. Men jag känner att jag behöver det, för att förstå. För att se att hon faktiskt inte är där längre. Kanske kan jag greppa det då.

En sista sång

2009-01-18T21:38:00.001+01:00

Älskade moster somnade in i natt. Strax före midnatt drog hon sitt sista andetag. Hon kom till ro innan hon dog och hennes bortgång var stilla och fridfull.

Moster älskade att höra mig sjunga, så den här sången är tillägnad henne.

Vila i frid, älskade moster.

"The rose"

share your files at box.net

Käre gamle Gyn (Injektionsdag 3, spraydag 23)

2009-01-16T22:16:00.001+01:00

Allt gick bra hos Gyn igår. Han hittade (troligtvis) knölen. Svårt att säga med 100% säkerhet eftersom jag omöjligt kunde känna på den och visa samtidigt som han kände. Men han är skicklig min gynekolog, så jag litar på att det var den han kände.

Det känns så skönt att ha varit där och kollat den! Precis som Emma skrev i sin kommentar, så var det inget annat än en svullen körtel och helt ofarligt. Gud så skönt! Nu kan jag släppa det orosmomentet helt och hållet.

Det kändes bra att träffa min gamla Gyn. Jag har gått igenom mkt hos honom under åren. Han var min ständiga räddning under de jobbiga år då jag av ngn anledning fick svampinfektion på svampinfektion på ännu jobbigare svampinfektion (hur orkade jag?). Han var den som tog hand om mig när en svampinfektion visade sig vara herpes och inte alls svampinfektion. Han tog sig tid långt efter mottagningens stängningstid för att trösta mig och ge mig så mkt information som möjligt. Han stöttade mig och tog mig på allvar när jag hade haft samlagssmärtor och oroade mig för endometrios (om jag inte minns fel så sa han efteråt att han skulle äta upp sin sko om jag hade endometrios). Han var den som satte in mig på Levaxin efter att noggrannt ha utrett allt annat som kan ha orsakat mitt mensbortfall. Han stöttade mig och höll tummarna för att vi skulle lyckas bli med barn när mensen väl kommit tillbaka. Och han var den som slutligen remitterade oss vidare till SU, och beklagade att han inte kunde göra ngt mer för oss.

Och nu när jag kom dit så frågade han nästan omedelbart hur det hade gått för oss. Jag berättade om IVF:erna och han antecknade och frågade. Gjorde ett vul, när han ändå var "där nere" och kollade, och sa att allt såg bra ut. Han fick mig att lova att höra av mig och berätta hur det går för oss denna gång, eftersom SU Repro tydligen inte skickar ngr remissvar (konstigt). När jag skulle gå klappade han mig på kinden, tog min hand i sina händer och önskade lycka till och sa att han verkligen höll tummarna för oss.

Käre gamle Gyn. Han är verkligen kanon!

Menopur-meckandet gick bättre igår, eller iaf mindre nervöst. Men jag lyckas fortfarande inte få upp den där sista minidroppen ur ampullerna. Men efter era kommentarer (tack Tingeling och Saga för era tips och råd) så har jag insett att det förmodligen inte är hela världen. Hur jag än vrider och vänder på den där nålen (har även testat det som minivfsaga tipsade om att tömma sprutan på luft och testa igen) så blir det en minimal droppe kvar, och nu får det bli det!

Igår hade jag dock problem med själva injektionsnålen som jag lyckades sticka i fingret! (Ja, jag vet, den ska vara i magen.) Jag hade satt nålen på kanylen och skulle ta av nålskyddet, men det satt som berget och när jag ryckte så lyckades jag på ngt sätt sticka mig i tummen och blodade ner mig själv på magen när jag skulle "klämma fettet" för att ta sprutan. Vilket trassel =) Ikväll gick det trasselfritt, tredje gången gillt! Träffade lite halvilla dock och det kändes en del, men det har man ju lärt sig att stå ut med.

Moster, lilla moster... ännu hänger hon kvar, men det är bara en tidsfråga. Hon har mkt svårt att andas nu och kroppen kommer att ge upp inom de närmaste dagarna. Det finns inga ord.

Slutet är nära

2009-01-16T14:15:00.002+01:00

Fick sms av min mamma. Hon är på väg till moster Skräppan på sjukhuset. Moster är nära slutet nu. Hon har ångest och andnöd.

Jag får ångest och andnöd.

Krångliga Menopur (Injektionsdag 1, spraydag 21)

2009-01-14T22:49:00.000+01:00

Första Menopur-injektionen idag. Eftersom jag tidigare haft en simpel Gonal-F-penna var jag lite nojjig att det skulle trassla sig med blandandet, och förstås blev mina farhågor besannade. När jag provblandade på SU med BM så gick det utan problem, men då var det inte heller the real thing och en process som skulle avgöra vår bebis blivande eller icke blivande. Så, nu var det förstås lite mer som stod på spel.

Ok, här kommer det jag nojjar över: hur jag än bar mig åt när jag skulle dra upp lösningen tillbaka i sprutan efter att ha blandat, så kunde jag inte få med mig allt! Precis samma sak med alla tre ampuller (en ampull med vätska skulle blandas med tre ampuller Menopur). Det blev en liten liten minidroppe kvar i botten på ampullerna som inte ville upp i sprutan hur mkt jag än vred och vände på den. Istället fylldes sprutan bara med massa luft hela tiden. Tänk om jag inte fått i mig tillräcklig dos nu? Vad gör jag för fel? Jag minns inte att det blev ngt alls kvar när jag testblandade på SU. Förmodligen granskade jag inte ampullen så oerhört noga som jag gjorde nu, men ändå. Det kommer ju garanterat att bli samma sak imorn kväll och varje kväll efter det och jag kommer att nojja lika mkt varje gång. Fy fan vad jag är trött på det här nu!

Till slut fick jag iaf blandat och tagit den eländiga sprutan, men nu kommer jag ju oroa mig över detta hela behandlingen. Och blir det kasst med ägg och/eller kass befruktning även denna gång så kommer jag undra om det var mitt fel för att jag missade en droppe varje gång. Oron tar aldrig slut...

Imorn ska jag för övrigt till min vanliga gynekolog med en annan oro. Under förra behandlingen hittade jag en liten knöl i underlivet, ett orosmoment till - precis vad jag behövde! Den är väldigt liten och förmodligen ofarlig, men det som skrämmer mig är att jag aldrig känt den förut. Nu har kanske inte alla kvinnor stenkoll på sitt underliv (ibland är det rent av skrämmande hur nollkoll vissa har), men det har jag! Redan innan vi började med IVF och det blev vardagsmat att kladda runt därnere med diverse vagitorier, hade jag det eftersom jag har aktiv herpes (som tack och lov hållit sig borta i snart ett år, när jag väl kommer att tänka på det) och ofta har varit där nere och känt efter blåsor och kladdat salvor och annat kul. (Ursäkta detaljerna.) Hursomhelst så sitter den lilla knölen där och oroar mig.

I december när jag var hos dr Lars på SU för att planera denna IVF så bad jag honom kolla den, men han kunde inte hitta den! Situationen blev faktiskt smått pinsam och t o m lite obehaglig. Jag fick själv känna efter den för att kunna visa honom var den satt, men jag kunde inte känna den själv heller! När jag kom hem efteråt och kände efter så hittade jag den förstås med en gång... typiskt! Så inte nog med att jag oroar mig över knölen i sig, så finns där också en liten oro att samma scenario ska utspela sig imorn hos gyn.

Men jag försöker tänka att dr Lars ju faktiskt inte är "den sortens" gynekolog utan mer van vid fertilitetsbiten som ju är hans expertis, och att min gyn förmodligen är mer van vid den här sortens problem. Imorn ska jag iaf dit och jag hoppas verkligen att han hittar den utan problem och lätt kan avfärda den som en ofarlig broskknöl eller liknande.

Nu ska jag iaf hoppa i säng och hoppas att min ljudbok lyckas överrösta Älsklingens snarkningar så att jag kan lyssna en liten stund innan jag försöker sova.

Skitdag (Spraydag 20)

2009-01-13T22:24:00.000+01:00

Gnäll gnäll gnäll.

Idag är inte en bra dag, så här kommer gnäll:

Jag mår apa av sprayen just nu. Tröttheten är förlamande och huvudvärken konstant sedan i förrgår. Svettningarna ska vi inte tala om.

Är sur på SU för att jag behöver gå igenom detta en vecka extra helt i onödan! När vi planerade detta försök visste vi att jul och nyår skulle komma emellan och jag var beredd på att få spraya extra länge. Jag började ju spraya på juldagen och om jag skulle följa samma schema som förra gången skulle jag alltså ta blodprov 8/1, i torsdags, på spraydag 15. Förra försöket var jag ordentligt nedreglerad vid det laget. Men, denna gång var jag tvungen att vänta till den 12/1, i måndags, eftersom de enligt BM inte öppnade för provtagning förrän då. Men nu har jag fått höra av andra på FL att de öppnade redan förra måndagen! Och mkt riktigt - igår när jag tog blodprov bekräftade sköterskan att de hade haft öppet för provtagning sedan förra måndagen. Så varför fick då inte jag ta blodprov förra veckan?!

Min gissning är att vecka 4 redan var fullbokad vad gäller ÄP, när vi planerade min behandling. Och det kan jag ta. Är det fullt så är det och då är det ju bara att finna sig i att det blir vecka 5. Men ljug för i h-lvete då inte för mig!! Jag blir så jävla irriterad på BM, varför kunde hon inte bara vara ärlig?

Som om inte detta räcker, så gjorde hon samma sak igår. Jag var alltså och tog blodprov och var mkt riktigt nedreglerad och trodde förstås att jag skulle få börja med sprutorna igår. Men nähä, det blir först imorn. "Varför får jag inte börja redan ikväll?" frågade jag. "Vi vill undvika att det blir ÄP på helgen" svarade BM (samma BM) och jag fick snällt godta det och lägga på. Bara för att en timme senare gå in på FL och SU-tråden (en tråd med kvinnor som alla genomgår IVF på SU) och läsa om en kvinna som också tagit blodprov igår men fått börja med sprutorna idag? What?! Varför är det alltid jag som ska få vänta och ska få allt uppskjutet? Och varför kan denna BM inte hålla sig till sanningen utan ska dra massa valser hela tiden? Fan vad irriterad jag blir... Känner mig som världens gnälligaste patient som klagar över ngt efter/under varje behandling, men jag kan inte hålla tyst när de behandlar oss patienter så här. Det finns verkligen nackdelar med deras löpande-band-klinik. Det känns ofta som att man bara är ett "fall" och inte individer med olika behov av information och tillvägagångssätt. Jag önskar att vi haft råd att gå privat i stället.

Usch, vad jag är less på allting idag. Tvättade en maskin nere i tvättstugan tidigare ikväll. När jag skulle ner och hämta tvätten ur torkrummet möts jag förstås av en stor rund gravidmage som sitter där och väntar på att få hänga upp sin tvätt. Återigen känner jag mig förföljd. Blev ledsen och dök djupt ner i glasspaketet när jag kom upp igen, och nu mår jag illa.

Blä för den här dagen!

Deppad (Spraydag 15)

2009-01-08T13:43:00.001+01:00

Jag är nere. Jävligt nere. Djupt nere.

Det är för mkt just nu. Jag vill orka, men jag orkar inte. Jag har ingen energi. Noll. Nada. Ingen lust till någonting. Jag vill bara sova. Glömma allt jobbigt som är just nu. Allt jobbigt som varit och det jobbigaste som ännu inte har hänt.

Jag mår skit fysiskt. Jag är tröttare än tröttast. Har ont i höger axel, kan inte ligga på den alls just nu. Ont i ryggen. Ständigt ont i magen. Ont i huvudet. Men mest ont i hjärtat.

Det är så mkt på en gång och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Så mkt som jag borde ta tag i, mitt i allt det svarta. Men jag orkar inte, så jag förtränger i stället. Sover återigen till 10-11 på dagarna, kollar på tv, sitter vid datorn. Räknar ut vilken vecka jag nu skulle ha varit i om inte Lillgrodan hade dött (vecka 16 idag).

Jag gör ingenting vettigt, alls.

Skäms när Älsklingen kommer hem från jobbet. "Har du inte gjort någonting idag?!"

"Nej, Älskling, jag har inte gjort någonting idag... heller."

Förlåt!

Aimee Mann - Save me

share your files at box.net

Älskade moster

2009-01-07T15:45:00.001+01:00

Igår var jag alltså på sjukhuset och hälsade på min älskade moster. Det var jobbigt att se henne så sjuk, men jag är glad att jag fått träffa henne igen, prata lite med henne och berätta att jag tänker på henne. Älskade lilla moster...

När vi kom in på rummet satt hon i en vilstol iförd enbart en liten klänning - blommor på blå botten - trots svalkan inne på sjukhuset, men hon var varm, alltid varm numera. Hon såg ut att ha åldrats 10 år sedan jag träffade henne sist. Sist var hon hyfsat pigg. För bara 2 månader sedan. Hon satt med på släktkalaset och pratade och umgicks som vanligt. Det enda som avslöjade sjukdomen var det kala huvudet och de svullna hamsterliknande kinderna.

Nu. Så mkt sjukare. Armarna och axlarna magra och torra, huden såg ut som på en gammal kvinna, inte som den borde på ngn som fyllt 52 år för ett par veckor sedan. Magen svullen, ungefär som jag brukar se ut under och efter stimulering. Benen och fötterna svullna till tusen. Alla levermetastaser gör att hon samlar på sig vatten och fötterna såg ut som små knubbiga klumpar, benen som på en tjock människa. Ansiktet och kinderna fortfarande svullna som när jag sist såg henne. Hon får inte längre cellgifter - det är ingen idé - och hade börjat få hår på huvudet igen, lite stubb.

Hon satt i sin vilstol med stöd för benen och en kudde bakom huvudet. Såg oändligt trött ut. I handen en sådan där sjukhusspypåse, med en ring att hålla i och en korvliknande påse under. Kan varken äta eller dricka, allt kommer upp igen. Hon har inte kunnat äta på veckor. En liten klick risgrynsgröt på julafton och en köttbulle på juldagen, i övrigt bara fullnäringsdropp på natten. Nu, sedan hon kom till sjukhuset, enbart glukosdropp. Vatten enbart att skölja munnen med. Senaste veckorna har hon bara kräkts och kräkts, även om det inte funnits ngt att kräkas upp. Metastaserna finns överallt. Trycker på magsäck och matstrupe. Smärtar i nacken. Överallt.

Jävla helvetes skit! Jag vill bara skrika. JÄVLA HELVETES SKIT!!!!!! Var finns rättvisan egentligen?! Varför just hon? Varför just min underbara, omtänksamma, fantastiska, innerligt älskade moster?! Varför nu? Varför så tidigt? Varför skulle just hon drabbas av detta, av en cancersort så ovanlig att det inte finns ngn forskning kring den i hela världen. Varför? Jag finner inga ord, det finns inga ord. Bara ilska, sorg och maktlöshet.

Igår mådde hon bättre än de senaste dagarna, sa hon. Tänkte inte bara på att dö utan faktiskt lite på att leva också. Orkade prata med oss, även fast jag märkte att det var jobbigt. Jag sa till henne att hon inte behövde prata, men hon ville. Hon frågade hur jag mådde, hur det gick med behandlingen, sa att "Nu får vi hoppas igen då". Underbara moster! Även nu, när hon väntar på sitt eget slut, så har hon så mkt omtanke kvar. Trots den stora ansträngningen det är för henne att prata, så frågar hon om mig och önskar lycka till. Hälsar till Älsklingen. Min moster med världens största hjärta. "I ditt stora hjärta börjar slagen bli små."

Jag satt själv med henne en stund. Pratade om hennes barn, mina kusiner, om hur olika de tar hennes sjukdom. Höll hennes lilla hand i min, sa att jag tänker mkt på henne. Hjälpte henne att luta stolen. Gav henne vaseline till läpparna, vatten att skölja munnen med. Försökte få in i huvudet att det kanske var sista gången jag såg henne. Det gick inte. Det går fortfarande inte. Det kändes så konstigt att säga "hej då" och veta att det förmodligen är ett sista "hej då". Det känns som att det inte räcker till, som att man måste säga ngt mer, mkt mer. Men vad? Vad finns det mer att säga?

När vi kommit ner till bilen så kom min kusin E, moster Skräppans 17-åriga dotter, nedspringande och hämtade upp mamma igen. Moster ville ge henne någonting. Vi väntade i entrén och efter en stund kom mamma ned igen. Hon hade fått en ängel, en liten korsstygnsängel som rara moster hade broderat och ramat in. Hon hade broderat en till var och en av sina fyra systrar. De kommer att sitta i mammas och mina tre övriga mostrars hem och på så sätt kommer moster Skräppan alltid att vara med oss. På varje kalas och släktträff kommer jag att kunna titta på änglarna och minnas henne, ha henne där. Det är en fin tanke, men en klen tröst just nu.

2009 börjar med sorg

2009-01-06T13:58:00.001+01:00

2008 har varit det värsta året i mitt liv, utan tvekan. Visst fanns det goda stunder, men de förmörkas tyvärr totalt av allt elände, all den klibbiga svarta sorgen som lägger sig som en hinna över hela ens tillvaro. När jag orkar ska jag skriva en utvärdering av året som gick, jag behöver det.

Jag har varit fast besluten om att 2009 ska bli ett bättre år, det måste bli det. Men jag har naivt förträngt vetskapen om att det tyvärr kommer att börja så mkt värre än förra året. Det som har nalkats under 2008 ramlar nu över oss med ett brak. Min älskade moster Skräppan har inte långt kvar. Cancern har till slut vunnit, hoppet är ute. Jag har inte velat, inte kunnat, acceptera det tidigare. Jag har klamrat mig stenhårt fast vid hoppet, men nu är det dags att släppa taget. Nu ligger hon på Kungsbacka sjukhus och väntar in det oundvikliga. Kanske tar det ngr veckor, kanske bara ngr dagar, men det är slutet som nalkas. Slutet på denna underbara människas liv. Alldeles för tidigt.

Efter sig lämnar hon tre barn, en ung vuxen och två tonåringar. Och en hel släkt i sorg.

Idag ska jag åka till sjukhuset och ta farväl. Hur gör man det?

Dröm

2009-01-05T13:18:00.005+01:00

Minnet av nattens dröm kom just till mig: jag drömde att jag ammade mitt barn. Jag minns inte om det var en pojke eller en flicka, bara känslan av att det var mitt barn, mitt vackra barn. Jag drömde att det var lite krångel i början - som det ju ofta är vad jag förstått - och att jag fick hjälpa den lill* att få i sig mjölken genom att själv mjölka ur bröstet. Det fullkomligt sprutade i stora strålar rätt in i mitt barns mun (bisarrt, men i drömmen kändes det fullt normalt förstås) och jag minns känslan av glädje över att mjölken iaf räckte och blev över. Efter lite hjälp på traven funkade amningen perfekt, förutom att den lill* bet mig så hårt i bröstvårtan att jag skrek.

Drömmen var så verklig. Jag kunde känna lyckan i drömmen. Lyckan över mitt barn! Jag undrar om den drömmen någonsin blir sann?

Back in town (Spraydag 12)

2009-01-05T13:08:00.000+01:00

Hemma igen efter nyårsveckan i Lindvallen, Sälen. Jag, Älsklingen och halva hans släkt... kul, men ansträngande. Det är ju inte detsamma som ens egen släkt om man säger så... speciellt inte under sprayperioden.

Jag har aldrig varit ngn skidåkare, det var så gott som helt nytt för mig när vi var i Sälen för ett år sedan och pga dåligt väder och dålig utrustning blev det bara ngn timmes åkning på hela veckan (förutom på längden). Så det var bara att börja från scratch denna vecka. Första dagen hankade jag mig fram i de gröna backarna men efter en privatlektion med en av de duktiga skidlärarna på dag två, så lossnade det ordentligt och jag upptäckte hur kul det faktiskt var! På lördagen började det gå riktigt bra och jag vågade t o m ta en sväng i en röd backe, så det var allt lite synd att det bar av hemåt nästa dag. Men nog är det skönt att vara hemma! "Borta bra, men hemma bäst."

Sprayningen rullar på, dag 12 idag och förutom äckelpäckelsmaken är den enda biverkningen trötthet. Jag började märka av det ordentligt efter ngr dagar i Sälen då jag var tvungen att pausa två ggr i backen på väg upp till vår stuga. Tyvärr gick det ju ut en hel del över skidåkningen också och det blev inte många åk i backarna innan jag var i behov av en paus för att orka fortsätta igen. Trist. Jag hatar att känna mig begränsad! Jag är van att ha fullt av energi och känna mig stark och frisk. Nu när de senaste årens helvete med hypotyreosen äntligen är på väg bort så ska man proppa sig full med en massa hormoner som gör en lika trött ändå. Suck!

Mensen dök iaf upp igår, med dunder och brak och världens mensvärk. Mindre kul när hela dagen spenderades i bilen. Jag hatar mensvärk! Jag tycker dessutom att den varit värre under IVF:erna, så här ont brukar jag iaf inte ha och aldrig på dag 2. Jävla skitmens!

Dags att spraya igen...

Sjuklingen rapporterar (Spraydag 2)

2008-12-26T13:52:00.000+01:00

Julen har genomlidits återigen. Denna gång med slemhosta, dunkande huvudvärk och 39° feber i mammas soffhörn. Bortsett från de små detaljerna så var det riktigt trevligt.

Men usch, jag hatar att vara sjuk. Hatar att känna mig ynklig och inte ens orka gå ur sängen. Två dagar före julafton låg jag och huttrade som bäst under täcket med 39,7° och kände att Älsklingens uttalande "Men, du är ju nästan död", inte var helt fel.

Nu är jag äntligen feberfri men hostan och huvudvärken har inte tänkt ge med sig i första taget verkar det som, blöök...

Började alltså spraya igår, tredje gången gillt får vi hoppas. Känns som en halv evighet kvar till 12 januari då jag ska ta blodprov. Hade det inte varit för julen så hade jag kunnat ta det en vecka tidigare, men det är bara att bita ihop och spraya en vecka extra.

Nä, nu ska jag lägga in låtar på min nya Ipod som jag fått av Älsklingen! =) Tack!

Väntan

2008-12-09T22:43:00.000+01:00

Idag har jag spenderat 3,5 h på SU. Först var jag hos Stina, psykologen, och trots att jag innan besöket grubblade över vad vi egentligen skulle prata om - det hade ju inte hänt ngt nytt sedan senast - så fyllde vi timmen utan problem. Det kändes skönt. Hon är verkligen kanon och kommer med många tänkvärda tankar och konkreta tips på hur jag kan handskas med olika situationer. Gick därifrån med samma positiva känsla som förra gången. I januari ska jag tillbaka igen, denna gång med Älsklingen, eftersom den mesta tiden hos Stina har gått åt till att prata om vår relation och vilka olika behov vi har, för att kunna tackla krisen vi går igenom. Det känns bra, jag tror det kan vara bra för oss båda att få prata om det med ngn utomstående närvarande, ngn som förstår.

Efter psykologbesöket var det dags för samtalsbesök hos dr Lars. Jag hade skrivit en lång lista med frågor och han tog sig tid att svara på alla. Nästa behandling planerades, vår tredje ivf/icsi. Pga det kassa befruktningsresultatet testar vi denna gång ett annat preparat, inte helt oväntat. Istället för 150 IE Gonal-F blir det denna gång 225 IE Menopur. Förhoppningsvis är detta vad mina ägg behöver och vi slipper höra en tredje gång att det inte blir ngr till frysen. Samtidigt oroar det mig att ändra i behandlingen. Läkarna kallade ju trots allt den förra stimuleringen för "perfekt" och hur stor är egentligen chansen att det då går ännu bättre denna gång? Tänk om Menopur inte alls funkar på mig och resultatet blir sämre! Jag kommer aldrig att kunna slappna av i detta och låta läkarna sköta sitt, så är det helt enkelt. Jag har blivit felbehandlad och inte tagen på allvar för många ggr för att jag ska kunna lita på läkarna helt och hållet. Jag kommer alltid att oroa mig. Det är nog bara att acceptera.

Det känns iaf skönt att äntligen vara på väg igen, att ha en plan. En tidsplan att luta sig emot:

Spraystart 25/12 (juldagen). Suprecur 2x4
Blodprov 12/1
Sprutstart?? Menopur 225 IE
Prel. ÄP v. 5

Vecka 5... 6,5 vecka kvar. Tid: gå fort!! Jag är trött på att vänta nu! Jag gör inte annat än väntar. Tålamodet börjar ta slut... Livet måste bestå av mer än väntan.

Jaha

2008-12-06T14:45:00.000+01:00

You Are 36% Girly

You are a pretty hardcore tomboy, and a very free spirit.

Gender roles be dammed, you like to do things your way.

How Girly Are You?

Ledig helg och dejt

2008-12-06T13:18:00.005+01:00

Idag är jag ledig. Hela helgen faktiskt! Efter att ha jobbat 10-timmarsdagar hela veckan och dessutom börjat 7.15 (låt mig påminna om att jag alltså jobbar inom handels och vi öppnar kl 10.00) så känns det helt underbart att vara ledig två härliga dagar i rad!

Vi vaknade av oss själva runt halv 10 och har tvättat 4 maskiner tvätt som nu hänger på tork nere i tvättstugan. Älsklingen är i garaget och meckar med ena bilen tillsammans med en kompis och jag sitter här och uppdaterar mig om vad som hänt mina bloggvänner i veckan, och njuter av Titiyos nya album som jag lånat hem av en patient till mig. Det är en kanonskiva kan tilläggas, rekommenderas varmt!

Igår kom mensen, nästan exakt en månad efter att vul:et bekräftat att alla spår av vår älskade Lillgroda var borta. Kroppen har återställt sig. Det är som om det aldrig hade hänt. Att jag varit gravid känns som ett skämt, som en dröm. En jävligt kort dröm. Kanske inbillade jag mig alltihop? Ibland undrar jag nästan det, om jag är ett psykfall som inbillat mig alltihop. Det känns ju som att hela den här skiten är en dröm - en mardröm - och jag ska vakna upp och upptäcka att de senast 2,5 åren aldrig har hänt och vi kan bli med barn lätt som en plätt som "alla andra". Önsketänkande...

Dag 2 idag alltså, och dag 21 infaller med andra ord på juldagen. Spray hela jul och nyår alltså, men vad gör man inte? ÄP var satt till vecka 5, men nu blir det väl förmodligen vecka 4 istället. Förutsatt att SU öppnar labbet i tid för att jag ska kunna ta nedregleringsprov efter två veckor. Annars får jag spraya extra länge, ve och fasa! Ska till läkaren på tisdag och planera allt i detalj. Blir ett rejält projekt denna gång eftersom jag ska läggas in för ÄP och ev. sövas. Ser verkligen inte fram emot det, men det är enda alternativet om jag ska kunna ta mig igenom ett ÄP fler ggr. Vaken och borta eller sövd, annars gör jag det bara inte fler ggr, aldrig!

Ska även till Stina, klinikens psykolog, på tisdag, före läkarbesöket. Jag var hos henne för ett par veckor sedan och det kändes bra. Hon var vettig och verkade verkligen förstå hur det är. Lyssnade och kom med många bra idéer och fick mig faktiskt att må lite bättre, om än bara för stunden. Så nu ska jag alltså tillbaka på tisdag. Vet inte riktigt vad vi ska prata om egentligen, men det kommer nog naturligt när jag väl sitter där, som det gjorde förra gången. Det känns verkligen betydelsefullt att ha ngn som verkligen lyssnar och försöker förstå, ngn som bara finns där för att lyssna på mig. Just nu är det precis vad jag behöver, och ngn sådan person finns tyvärr inte i min omgivning. Ingen som faktiskt förstår, som vet vad det är vi går igenom. Det är väl också därför jag bloggar, för förståelsen och samhörigheten med andra som faktiskt vet hur det känns. Tack underbara bloggsystrar, för att ni finns där ute!

Ikväll ska jag på dejt med Älsklingen. Det är inte ofta nu för tiden som vi faktiskt går på dejt. Det är väl som för de flesta att vardagen tagit över och när helgen kommer så vill man helst ligga och slöa hemma framför en film. Inte för att det är ngt fel med det, det kan vara väldigt skönt att bara slappa, men romantiken får ju inte mkt utrymme direkt. Speciellt inte mitt i barnlösheten, sorgen och förtvivlan. Men ikväll ska vi alltså ut. Underbara svärmor bjuder oss på julbord (utan henne alltså) på sitt jobb (ett av stans finaste julbord kan tilläggas). Rara svärmor tyckte nog att vi behövde det, och hon har så rätt. Så kl 18.00 sätter vi oss till bords och mumsar julmat - vilket jag ju kan göra utan att oroa mig för vad det är jag äter nu när mensen kommit - och efter det ska vi gå på bio och se "Låt den rätte komma in". Och imorn får jag sova ut igen, underbart!

"Titiyo - If only your bed could cry"

share your files at box.net

Händelselöst

2008-12-02T21:25:00.001+01:00

Mitt liv är händelselöst just nu. Det består, som så många ggr förr, bara av väntan, nedräkning. Denna gång är det mensen jag väntar på. Det är nu en månad sedan missfallet, sedan Lillgrodan dog. Det känns som en evighet sedan, det känns som igår.

Hursomhelst så borde mensen dyka upp snart. I min planering med SU har vi räknat på att den ska dyka upp i slutet av denna vecka. Jag hoppas verkligen att den gör det också. Det sista jag behöver nu är en krånglande kropp. Jag vill att mensen ska komma så att jag kan börja spraya efter jul som planerat.

Kommer den inom en vecka som väntat så innebär det bästa tänkbara senario med tanke på jul- och nyårsstängningen på SU. Då kommer jag få börja spraya så snart som möjligt utan att vara tvungen att spraya extra länge pga att mottagningen är stängd. 2 veckors spray och ca 10 dagars sprutor och ÄP v. 5. Enda nackdelen med den planen är att jag kommer spraya över nyår och hela vår semestervecka i Sälen. Men vad gör man inte?

Igår var jag på biblioteket och lånade böcker för första gången på ett par år. Kom hem med nio böcker. Under hela året som gått, med utredningen, IVF:erna och missfallet, har jag faktiskt varken köpt eller lånat en enda bok om ämnet. Jag har visserligen plöjt all information jag hittat på nätet och skaffat mig ett stort nätverk av kvinnor i samma sits, här på bloggen och på Familjeliv. Men alltså inte en enda bok... vilket är väldigt ovanligt för mig. Så, nu blev det alltså nio stycken, om barnlöshet, provrörsbefruktning och adoption.

Idag har jag börjat läsa den bok som jag faktiskt gick till biblioteket för att leta efter: "Den lilla sorgen - En bok om missfall" av Olle Bergman och Anna Normelli. I förordet står att läsa:

"Inget missfall är det andra likt. Det låter som en floskel, men så är det. Framför allt är det viktigt att känna till att de kvinnor som drabbas kan reagera helt olika. För några är det en obehaglig motgång, men ingenting som de upplever som en smärta på djupet eller ett angrepp på självtilliten. Det kan de inte klandras för. Vi tror knappast att de behöver en bok som denna för att ta sig vidare.
Nej, vi räknar med att de kvinnor som köper eller lånar den här boken hör till den andra gruppen: de som tar det hårdare. Vi hoppas att vi ska kunna förmedla en insikt till dig: att du har rätt att sörja det barn du aldrig fick. Det handlar inte om egoism, utan om att ingen annan kan mäta din sorg eller dina problem, ingen utom du själv. Upplever du en känsla av djup sorg, så är den störst i världen för dig."

Och redan efter att ha läst detta vet jag att boken är bra för mig att läsa.

Adoptionstankar

2008-11-27T15:02:00.000+01:00

Idag slutade jag kl 12 och har massor av saker att göra. Men istället har jag ägnat den senaste timmen åt att surfa runt på AC:s hemsida och gråtit gråtit gråtit. Jag vill inte!

Jag vill vara gravid och känna mitt barn sprattla runt i min mage. Jag vill ha stor rund mage och känna mig otymplig. Jag vill gå igenom en förlossning - hur ont det än gör - och få mitt eget barn lagt på mitt bröst. Jag vill amma. Jag vill gå med barnvagn. Jag vill gå på babysim. Jag vill ha sömnlösa nätter och gå runt som en zombie - precis som nu, fast inte pga av ångest över framtiden och det jag saknar. Jag vill se mina och Älsklingens drag i mitt barns ansikte. Jag vill inte missa en minut av mitt barns uppväxt (okej, det kommer man ju göra oavsett, men inte månader, kanske år av barnets första tid). Jag vill helt enkelt ha ett (nåja, egentligen fler men den drömmen är för avlägsen för att jag ens ska våga tro på den längre) biologiskt barn!

Jag vill inte bli adoptivförälder. Jag vill inte! För mig är det fortfarande en plan C, en nödlösning. Jag har alltid sett det så. Jag önskar att jag såg annorlunda på det, men det är så jag känner. Adoption är inte för mig. Älsklingen är ännu mer negativ än jag. I präktiga Sverige mer eller mindre förbjudna åsikter, men man känner ju det man känner. Och när jag tänker adoption känner jag bara "NEJ!". Vill inte vill inte vill inte.

Och ändå, en del av mig, realisten, kan inte låta bli att tänka framåt, långt framåt. Tänka "om". Om vi misslyckas med våra två resterande försök på SU. Om vi misslyckas med det trepack vi planerar att köpa privat efter ev. misslyckade landstingsförsök. Tänk om. Då kanske vi känner helt annorlunda? Jag med min självanalytiska förmåga tror att iaf jag kommer att göra det. Om.

Vi har genomgått två hela IVF:er, har två kvar på SU (eftersom den första inte räknades pga felbehandlingen), och planerar alltså ett trepack privat efter det. Det blir sju IVF:er... SJU! Jag har hittills känt att jag kommer att utstå så många IVF:er som det bara behövs, men någonstans inom mig vet jag att även jag - den mest envisa människa du kan träffa på - har en gräns. När den gränsen är nådd är livet ett annat, förmodligen är också jag en annan eller iaf rejält förändrad. Om. Om om blir verklighet kommer förmodligen plan C se ljusare ut.

Och därför planerar jag framåt redan nu. Älsklingen vill inte ens veta av ngn planering, han lever till hundra procent på hoppet. Vi är olika, mkt olika, han och jag. Men jag planerar. Efter årsskiftet blir vi sökandemedlemmar hos AC - det är inte förhandlingsbart. Om om blir verklighet vill jag ligga steget före. Jag vill inte behöva börja från början i oändligt långa adoptionskön. Om vår otur vänder och vi slipper verkställa plan C så har vi förlorat ngr tusenlappar i sökandeavgift, men det är det värt. Då har ju iaf pengarna gått till en organisation som hjälper andra barnlösa att bli föräldrar, på ett sätt som de valt och är positiva till, och det känns helt ok att "kasta bort" pengar på.

Ngt annat som slog mig, och gjorde mig fruktansvärt rädd för en framtid med plan C är: vilka otroliga krav det ställs för att få bli adoptivföräldrar!! Det är ju så att man blir mörkrädd... och förmodligen innebär dessa krav dessutom att vi aldrig kommer att bli godkända iaf. Så nu har jag ytterligare en anledning att hoppas och be för allt vad jag är värd att vi slipper plan C.

Mitt liv kan inte vara mitt

2008-11-24T21:44:00.001+01:00

Sitter i soffan iklädd mjukisar och raggsockar. 14 levande ljus brinner runt omkring i rummet, men mina fingrar är ändå iskalla och stela som pinnar. Nästippen är som en liten isbit. Hyresvärden lovar 20° men precis som alla tidigare vintrar sitter jag här och huttrar i 17°... brrrr, jag gillar inte vinter!

Livet rullar på utan mig. Jag går till jobbet på mornarna, jobbar och sliter dag efter dag. Säljer kaffebryggare, brödrostar, espressomaskiner, våffeljärn... ler och är trevlig mot kunderna, skämtar med kollegorna. Men jag är inte närvarande. Tankarna, känslorna är någon annanstans. Jag är någon annanstans. Tittar ner från ovan på personen som föreställer jag. "Hur blev hon så olycklig? När ska hon braka ihop?"

Alla går vidare med sina liv, utom jag. Jag står och trampar på samma ställe, halkar tillbaka. Ett steg framåt och två steg bakåt. Orkar ingenting, har ingen lust med någonting. Orkar inte umgås med folk, orkar inte hålla kontakten med mina vänner - tur att de flesta gör det åt mig. Vill bara ligga i sängen, sova, drömma, glömma...

Omkring mig lever alla andra det liv som borde vara mitt. Gravida vännens mage växer så det knakar, likaså tjejen på jobbets mage... och ett par kvinnor till på jobbet, kvinnor som jag inte känner alls - en av dem ser dessutom ut att vara i 40-årsåldern, men gravid är hon, sin biologiska klocka till trots. Droppen var när Älsklingens kompis ringde härom veckan och meddelade att de väntar barn till våren. Jag minns att jag för ngt år sedan sa att om de blir med barn före oss, då ska jag skjuta den jävlen. Han som sprutat sig full med anabola i över 15 års tid, han som är den hetsigaste person jag någonsin träffat, han som är öppet rasist och den värsta besserwisser man kan tänka sig. Om jag hade svårt att tåla honom innan, så är det ingenting mot vad jag känner nu. Det finns ingen rättvisa i världen när någon som bokstavligen sprutat kroppen full av infertilitet lyckas göra frugan på smällen utan problem, medan vi får kämpa och kämpa. Det kanske inte är rationellt och definitivt inte fint, men jag hatar honom för det. Jag har sedan Älsklingen och jag blev tillsammans lovat att ge kompisen en chans, för Älsklingens skull, men nu vill jag aldrig mer se honom och helst slippa höra hans namn.

Hur blev det så här? Det liv jag lever kan inte vara mitt! Det var ju inte så här det skulle vara. Det skulle ju bli annorlunda när jag och Älsklingen fann varandra, jag skulle bli lycklig för första gången i mitt liv. Naivt trodde jag att mitt liv äntligen skulle bli som jag drömt om. Men jag hade fel igen. Livet prövar mig som alltid och jag har tröttnat för längesedan. Jag vill byta.

...och tillbaka till vardagen

2008-11-12T17:53:00.001+01:00

De senaste fyra dagarna har jag fått världens mest välbehövda flykt från vardagen och den överjävliga sorg som är min tillvaro. Nu är jag hemma i verkligheten igen och ångesten gnager återigen på mina inälvor.

Jag känner mig som en bräcklig glasfigur vingligt balanserande på hyllkanten, på vippen att trilla ner och gå i tusen bitar vid minsta knuff. Klumpen i halsen finns där hela tiden och det räcker med minsta lilla grej för att den ska klättra upp och ta sig ut genom tårkanalerna; en sång, en kommentar, en barnvagn... Jag är som en tickande bomb som när som helst kan explodera i tårar.

Vul:et förra tisdagen gick bra, så bra det kunde... slemhinnan var tunn och visade inga rester av ngn graviditet, inga spår efter Lillgrodan. Hormonerna är borta ur kroppen och sedan i förrgår har det inte heller kommit ngr bruna flytningar. Alla spår efter Lillgrodan är som bortblåsta. Det enda den korta graviditeten lämnade efter sig är ett stort hål i mitt hjärta, och en enorm rädsla inför framtiden. Tänk om detta var vår chans...

Vårt tredje försök står för dörren (nåja, först kommer ju den obligatoriska väntan förstås: ny mens och sedan julstängning på SU...) och jag är livrädd att det ska gå lika illa som denna gång eller rent av sämre. Av tio kanonägg blev det bara ett dugligt embryo... och uppenbarligen var det ngt fel på det trots allt. Oddsen talar inte direkt för oss inför detta tredje försök.

Läkaren sa att de skulle ta upp vårt fall i teamet och diskutera om de skulle ändra ngt inför nästa gång, de gör tydligen alltid så när ett par står inför sitt tredje försök. Men troligtvis blir det samma protokoll som förra gången, behandlingen av mig var ju enligt dem perfekt, det är inte det som är problemet... Problemet - befruktningen - går det ju inte att göra ngt åt. Och jag ser inte positivt alls på framtiden, jag har ingen tro på detta alls just nu.

Att det dessutom kommer att bli världens projekt kring ÄP denna gång gör ju inte saken bättre. Läggas in och förmodligen sövas är inget jag direkt ser fram emot. Men vad gör man inte?

Verklighetsflykt

2008-11-12T17:02:00.008+01:00

I lördags lyfte planet mot Stansted och därefter brummade vi iväg i hyrbilen mot Cardiff, Wales. Vi installerade oss hos Syster Yster och hennes soon to be husband och deras två kissekatter. 2,5 dygn och ett bröllop senare satte vi oss återigen i hyrbilen för att bege oss hemåt.

Allt som allt en lyckad och välbehövd semester.

Farväl Lillgrodan!

2008-11-03T15:13:00.002+01:00

Sitter här med tårarna forsande.

HCG:t hade sjunkit rejält över helgen, till 11,74 och Lillgrodan är definitivt död. Ska på vul imorn för att se om ngt sitter kvar - eller rent av i ngn av äggledarna.

Jävla elaka bebisgudar!! Varför skulle ni ge mig den här lyckan om ni ändå tänkte rycka bort den med en gång igen?!!

Dags att börja inse (5+0)

2008-10-31T15:41:00.002+01:00

HCG-provet visade bara 81... det är "lite lågt" för att citera BM som jag pratade med, men vad jag har förstått är det faktiskt ordentlig lågt! Vid det här laget borde det ligga på minst 1000. Så det är nog dags att börja inse att allt inte står rätt till. Det blir nog ingen julibebis för oss nästa år. Det blir nog ett 2009 som börjar med vår tredje IVF istället.

Jag ska tillbaka till SU på måndag och ta nytt prov att jämföra dagens med, men jag vet redan att det inte kommer ha stigit som det borde. Jag känner att detta inte kommer att gå vägen.

Hur ska jag kunna ta farväl av Lillgrodan? Mitt livs första graviditet och jag hann knappt börja glädjas innan paniken tog över.

Idag tycker jag synd om mig själv.

Förvirrad över räkningen

2008-10-31T11:54:00.003+01:00

Pratade med SU igen precis och de hade inte alls räknat som jag vad gäller graviditetsveckor. Jag utgick ifrån att man såg ÄP-dagen som ÄL, men BM sa att man räknar ET + 14. Alltså ET-dagen som ÄL då?

Gör jag det så får jag istället BF den 2 juli och 5+0 idag. Men BM sa att det stod i deras papper att jag hade BF den 4 juli... men det kan ju inte vara ET + 14? Eller? Usch så förvirrande det blev. Jag kommer iaf räkna ET som ÄL i mina uträkningar från och med nu, och skulle nu Lillgrodan leva där inne (jag ber, jag ber, jag ber) så blir jag säkert flyttad längre fram ändå så skit samma.

Nu ska jag iaf knalla upp till SU för att ta ett hCG-prov eftersom jag fortfarande är så fruktansvärt orolig och iaf vill ha ngt gjort innan vul:et på torsdag.

Blödningen börjar avta (5+1)

2008-10-30T21:17:00.000+01:00

Äntligen verkar det som att blödningen börjar avta ngt.

Redan imorse kom det mindre än det gjort tisdag och onsdag morgon och under dagen har det avtagit ytterligare. Jag springer fortfarande på toa stup i kvarten och idag har faktiskt tre toabesök varit droppfria, inte helt blodfria, det har kommit lite på papperet, men iaf inte så mkt så att det droppat i toan. Det känns bra att det iaf går åt rätt håll.

Mensvärken har också minskat betydligt. Jag har egentligen bara haft lite ont imorse, knappt ngt alls sedan dess. Jag hoppas att även detta är ett gott tecken.

Jag hoppas.... Ja, jag gör ju faktiskt det. Jag surfar runt som en galning på FL och läser i olika trådar om blödningar som inte lett till missfall - och om de som gjort det. Jag slukar historia efter historia även om jag inser att det är helt meningslöst. Hälften av historierna är ju positiv och hälften negativa och det är omöjligt att gissa sig till vad som är fallet just med Lillgrodan. Hur jobbigt det än är så kan vi inte göra ntg annat än vänta och se... och det SUGER!!

Idag är det en vecka till vul:et på SU, en hel vecka... och inte är det säkert att det ens går att se ngt då heller. Fast ser de inget då så är det nog bara att inse att det är kört. Att man kanske inte ser hjärtslagen, det är jag inställd på, men vid det laget borde det verkligen synas hinnsäck och gulesäck och så iaf. Så även om vi kanske inte kommer att få ett klart besked, så kommer vi iaf få ngt att ställa in oss på, och det är det jag saknar mest just nu. En aning. En liten aning om hur det står till med Lillgrodan. Snälla vecka, gå fort!

Fin ordning på SU!!

2008-10-29T16:10:00.001+01:00

Hur i helvete ska man känna sig trygg på SU i fortsättningen?!?!

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=454666

Lika osäkert som igår (5+0)

2008-10-29T13:29:00.000+01:00

Min enda önskan just nu, att kroppen ska vara tydligare, har inte slagit in. Blödningen fortsätter som igår, varken mer eller mindre. Fortfarande mörkrött blod utan levrade klumpar, bara en enda som kom igår em. Ingen tydlighet här alltså.

Febern är så gott som borta också, 36,9 när jag vaknade och det är ju fortfarande lite högre än min vanliga temp, men jag känner mig inte det minsta febrig längre.

Med gravsymtomen är det precis som innan: yrseln hänger kvar och imorse kände jag ett lätt illamående, men det gör jag ofta när jag är hungrig så det har säkert inget med Lillgrodan att göra.

Jag vill bara veta! NU! Jag hatar den här ovissheten. Att ena stunden vara säker på att det är kört och planera för nästa IVF, bara för att nästa stund luras av den där lilla smulan hopp som grävt in sig i hjärtat. Jag vill bara veta...

Menssmärtan har helt klart avtagit. Redan igår kväll noterade jag att det inte gjort ont på ett tag. Så länge jag ligger ner så håller den sig borta men när jag är uppe och går molar det till litegrand ibland, men inte alls som i måndags. Den där lilla smulan dyker genast upp och försöker intala mig att det borde göra mer ont om det var missfall på gång... men så här tidigt i graviditeten kanske det inte gör det? Eller - hemska tanke - så kanske det faktiskt rör sig om ett ofullständigt missfall eller min största skräck: utomkveds!

Hur jag än vrider och vänder på det hela - i tanken, inte i hjärtat - så har jag hemskt svårt att tro att Lillgrodan kan ha överlevt där inne. Lillgrodan mindre än en myra som fightas med livmoderkramper och blod.... hur kan det sluta väl? Min lilla lilla Lillgroda...

Den 6:e, nästa torsdag fick vi vul-tid på SU. Vi åker utomlands den 8:e, till min systers bröllop och jag vill inget hellre än att få besked innan dess. Så även om jag bara kommer vara på dag 6+1 och det finns en risk att det fortfarande är för tidigt för att se ngt, så gav den snälla BM mig tiden för att jag iaf ska få en chans att slippa oroa mig hela resan. Men det är mer än en hel vecka kvar till den 6:e och jag vägrar tro att tillståndet ska vara oförändrat tills dess, det får det bara inte. Nu måste det snart ta fart ordentligt eller - snälla snälla bebis-Gud - avta och sluta blöda. Jag måste få veta!

Tvära kast mellan hopp och förtvivlan (4+6)

2008-10-28T15:12:00.000+01:00

Hoppet är det sista som lämnar människan, sägs det. Och trots att jag försöker intala mig själv att det inte är ngn idé så finns det där långt långt inne i bakhuvudet, i hjärtat: en liten smula hopp. Jag vill inte att den ska finnas där. Jag vill - som läkaren igår sa - förbereda mig mentalt på missfall, men jag vet inte hur man gör.

Jag önskar att min kropp kunde vara tydlig. Ska jag få missfall så kan det väl sätta ordentlig fart nu? Jag har ju aldrig fått missfall så jag vet visserligen inte hur det "ska" vara, men det jag läst och hört (senast av BM på SU imorse) är att det ska märkas bra mkt mer än så här. Speciellt efter en IVF och all stimulering. Det borde komma mkt blod och klumpar, eller hur? Enligt BM som en kraftig mens. (Efter förra IVF:n hade jag verkligen det, mkt mer än vanligt) Inte lite småsipprande som nu. Det har varken avtagit eller ökat sedan igår och jag håller på att bli tokig!

De få gravsymtom jag haft vågar jag inte heller lita på längre. Eftersom jag har feber så kan yrseln ju lika gärna bero på det. 37,1 imorse så den har iaf sjunkit ganska fort, även om den fortfarande är långt ifrån min vanliga temp.

Dagen har jag spenderat i sängen. Jag har ingen matlust men lyckades iaf trycka i mig en skål yoghurt vid 11-tiden. Har legat och kollat på "Allt om min mamma" och precis som varje gång jag ser den filmen blivit påmind om varför den är en av mina absoluta favoriter. För första gången noterade jag dock att hela filmen handlar om barn och graviditet... eller är det bara jag som är IVF-skadad?

Försöker ställa in mig på att börja från början igen. Från början med spray, sprutor, biverkningar, undersökningar, oro, ÄGGPLOCK och all annan skit... Dessutom nu också en gigantisk oro över utebliven befruktning, med tanke på hur det gick denna gång! Hur fan ska jag orka? Hur ska vi orka?

Älsklingen, min älskade älskling... han är tapper och positiv och ägnar all sin energi åt att trösta och lugna mig. Jag har svårt att tro att han innerst inne är så positiv och så säker på att vi kommer att få bli föräldrar en dag, som han visar. Jag undrar vad han känner långt där inne under all tapperhet. Min fina älskade Groda, du är det bästa jag har!

Barnlöshet och IVF är inte enkelt för förhållandet, och många är de som går skilda vägar pga påfrestningen. Men om det kommer ngt positivt ur allt det här så är det att iaf jag känner att vi kommer varandra närmare och närmare för varje motgång. Varje gång du finns där och stöttar mig genom jobbiga äggplock, oro och undersökningar, så blir jag mer och mer säker på att det är dig jag vill dela resten av mitt liv med. Och all ömhet och omtanke jag får från dig visar mig bara återigen det jag redan vet - att du skulle bli världens bästa pappa! Jag önskar så att du ska få chansen att bli det!

Gynakuten (4+5)

2008-10-27T19:46:00.004+01:00

Vid lunchtid idag hände det som inte får hända: det bruna förbyttes till rött, klarrött! Rött äckligt elakt blod som droppade ner i toaletten! Och jag frös till is...

Ngr timmar senare när jag dessutom fick huggsmärta i bröstkorgen i höjd med underdelen av bröstbenet, då åkte vi upp till gynakuten. Jag minns att ngn sagt att smärta just där förknippas med utomkveds så jag vågade inte chansa.

Väl där fick vi vänta i två timmar ungefär, och efter ca en timme fick jag svimningskänsla och blev tilldelad en bår - i korridoren, mysigt! Hade dessutom ordentlig frossa och låg med jacka och halsduk på och huttrade. En sköterska kom och tog tempen i örat på mig och mkt riktigt visade den feber, 38,2 till skillnad från mina vanliga ~36,5.

Strax efter fick vi komma in till läkaren. Blev nog upprioriterad en del, så Gud vet hur länge vi hade fått vänta annars...

Hursomhelst blev vi inte det minsta klokare av läkarbesöket. Precis som jag redan visste sa han att det var alldeles för tidigt att se ngt och han kunde varken säga bu eller bä. Undersökningen visade inte helt överraskande på en "mensliknande blödning från livmodern" men vul:et visade inte ett smack. Han klämde och kände också på livmodern och tack och lov var den iaf inte öm.

Men som väntat sa han att vi skulle förbereda oss mentalt på missfall (hur gör man det?!) och boka ett återbesök på IVF-mottagningen om två veckor och skulle det då visa ngt annat så vore ju det en positiv överraskning. Två veckor... hur ska jag överleva i två veckor?!! Det ingick tyvärr inte i informationen.

Nu ligger jag nedbäddad i min säng och svettas efter 2 Panodil och känner mig som att jag ska dö av sorg vilken sekund som helst!

Varför? Varför? Varför?

Lycka bytt till skräck (4+5)

2008-10-27T10:24:00.004+01:00

Hade inte tänkt publicera de här inläggen riktigt än, men nu har allt tagit en annan vändning tyvärr, så här kommer inläggen under datumen jag skrev dem. Utgår givetvis ifrån att du som läser här och känner mig IRL, håller allt för dig själv!!

Min rädsla för missfall är nu tiodubblad!

Igår tilltog de bruna flytningarna ordentligt, från att i förrgår bara varit lite rostbrunt i trosorna till att igår komma komma större mängder på papperet när jag torkade mig. På em började jag dessutom få rejäla kramper i livmodertrakten, som rejäl mensvärk! Typiskt molande som höll i sig 5-15 sekunder för att sedan försvinna och återkomma efter ngn minut. Smärtan blev värre och värre och på kvällen var det så illa så jag fick andas mig igenom kramperna.

Tog ett nytt gravtest imorse kl 7 och det var ngr starkare än det förra, men det vet man ju att även om det skulle vara missfall på gång så sitter gravhormonerna kvar ändå, så inte blev jag tryggare för det.

En timme senare när jag gick på toa kom det mer brunt på papperet och denna gång lite "trådigt". Inga klumpar, men ändå...

Ringde SU och pratade med en BM, men hon kunde ju inte göra mig lugnare - precis som jag redan visste. Det kunde vara fullt normalt och ingen fara, men det kunde också vara början på ett missfall. Det enda jag kunde göra var att avvakta och hoppas på det bästa... Än så länge är det för tidigt att se ngt på varken vul eller blodprov.

Inga direkta symtom har jag heller. Inget illamående, inte minsta lilla ömhet i brösten. Det enda är yrsel.

Jag är så jävla rädd nu så jag vet inte vad jag ska ta mig till! Funderade starkt på att stanna hemma från jobbet idag, för om det börjar komma färskt blod när jag är på jobbet så vet jag inte vad jag ska göra! Men om jag stannar hemma så kommer jag bara kolla trosorna en gång var femte minut och vara ett vrak när Älsklingen kommer hem. Så det blir nog jobbet ändå...

Snälla, ni som läser: berätta hur det var för er!! Hade ni så här i början? Hade ni också ont om symtom i vecka 5? Hur gick det sedan? Om det så slutade i missfall så berätta ändå! Jag vill veta ALLT!!

Oro (4+3)

2008-10-25T22:01:00.003+02:00

Hade inte tänkt publicera de här inläggen riktigt än, men nu har allt tagit en annan vändning tyvärr, så här kommer inläggen under datumen jag skrev dem. Utgår givetvis ifrån att du som läser här och känner mig IRL, håller allt för dig själv!!

Tog ett nytt test imorse, med morgonurin! Använde CB precis som vid första testet i förrgår och denna gång var det ett mkt tydligt plus, definitivt starkare än det första. Och min oro släppte taget för ett tag...

...bara för att återkomma under dagen då jag upptäckte brunt i trosorna. Fan vad man kastas mellan hopp och förtvivlan, ska det vara så här i 9 månader nu??

Försökte intala mig själv att det var fullt normalt och inget att nojja över och lyckades ganska bra faktiskt. Tills nu ikväll. Det har kommit mer brunt och jag har ont i magen, det sticker och har sig. Varför kan det inte vara tydligt vilken sorts ont som är bra och vilken sort som är dålig? Jag tycker kroppen är elak som inte ger en minsta lilla ledtråd...

Nu ska jag gå och lägga mig och sova så att jag slipper grubbla mer. Sänder en bön till Gudarna igen om att låta Lillgrodan stanna kvar!!

Jävla dr Idiot!!!

2008-10-24T23:32:00.006+02:00

Alltså, nu får det räcka!! Jag trodde inte att jag kunde bli mer förbannad på den jävla dr Idiot, men tji fick jag!

Fick idag hem min journal som jag beställt från SU. Ville ha hem den först och främst för att vi ska anmäla just denne dr Idiot till patientnämnden pga hans felbehandling som jag skrivit om tidigare, men också för att jag vill ha koll på vad som skrivs om mig....

Och uppenbarligen skrivs det ofta sådant man inte får veta!!

I just samme dr Idiots anteckning finns att läsa:

"Båda ovarierna med PCO-utseende"

Say what?!! Varför, varför har jag aldrig fått höra detta?! Anser läkarkåren inte att det är av intresse för mig att veta att jag har PCO?! Eller är detta ytterligare en felbedömning av dr Idiot, eftersom jag aldrig fått höra det av ngn annan läkare och inte heller kan läsa det ngn annanstans i min journal?

Jag blir så jävla trött nu....

Hur kan man tycka att det inte är relevant för en ofrivilligt barnlös att veta att man har PCO och därmed kanske också PCO-S? Jag vet ju med mig att jag alltid haft en del av symtomen: manlig fettsammansättning (allt sätter sig mitt på magen, inget på rumpa och lår) framför allt.

Hur kan man skriva en sådan sak i journalen utan att så mkt som knysta om det för patienten?

Jag kokar!! Jävla idiot!!!

Tillägg 081028: Ser ingen anledning att skydda dr Idiot, utan desto större anledning att varna andra för honom så här kommer hans namn: Aliahkbar Dayani (Dayani i efternamn) och han arbetar alltså på SU Reproduktionsmedicin. Så var det sagt!

Blandade känslor (ET+14)

2008-10-24T22:32:00.004+02:00

Hade inte tänkt publicera de här inläggen riktigt än, men nu har allt tagit en annan vändning tyvärr, så här kommer inläggen under datumen jag skrev dem. Utgår givetvis ifrån att du som läser här och känner mig IRL, håller allt för dig själv!!

Idag är det 14 dagar sedan ET, eller enligt det nya räknesätt som förhoppningsvis kommer att vara mitt för en lång tid framöver: 4 + 2. 5:e veckan. 2:a graviditetsmånaden. 249 dagar till BF... helt sjukt!

Igår kände jag stundom (nej jag är inte 85, ibland passar gamla rostiga ord bäst) bubblande glädje och förväntan, och stundom rädsla. Idag blev det lite mer rädsla, då jag fick för mig att testa igen - denna gång med sticka från läkarmottagning - och plusset (nåja, andrastrecket) först inte dök upp alls för att sedan svagt svagt visa sig. Inte alls i närheten av kontrollstrecket i styrka och mkt svagare än plusset på CB igår. Panik!!

Jag försöker intala mig själv att det inte är ngn idé att stressa upp sig. 1) Man bör inte jämföra olika slags tester. 2) Igår testade jag med morgonurin, idag på kvällen med bara ngn timme sedan senaste toabesök. 3) Inte så mkt som ett spår av mens, bara lite ljusrosa flytningar igår och i förrgår. 4) Jag har känt av yrsel i tre dagar nu. Men vem försöker jag lura? Hur kan jag inte vara nervös?!

Imorn blir det till att testa med morgonurin och med CB igen så att jag kan jämföra med styrkan på gårdagens plus. Och om det fortfarande är plus och iaf inte svagare än igår så ska jag ligga lågt med testandet till ordinarie testdag, dvs på måndag. Är det ett fint plus då så ska här inte testas ngt mer... alls!! Gud, vad man håller på...

Lilla älskade Lillgrodan... stanna hos oss!!

Jag tror knappt att det är sant (ET+13)

2008-10-23T11:56:00.007+02:00

Hade inte tänkt publicera de här inläggen riktigt än, men nu har allt tagit en annan vändning tyvärr, så här kommer inläggen under datumen jag skrev dem. Utgår givetvis ifrån att du som läser här och känner mig IRL, håller allt för dig själv!!

Otålig som jag är kunde jag förstås inte hålla mig ända till testdag. Jag är faktiskt t o m lite stolt över mig själv att jag kunde hålla mig såpass länge som till idag. Men imorse åkte det alltså fram: CB-testet inköpt dagen till ära (annars testar jag alltid med de där tråkiga sjukvårdsstickorna) och döm om min förvåning när ett tydligt plus uppenbarade sig!!

Självklart blev jag lite småstressad över att det skulle röra sig om ett falskt plus eftersom jag testade så tidigt, så jag slängde mig på telefonen till SU. BM lät inte förvånad över mitt tjuvtestande och gratulerade glatt. Jag bad henne om en bedömning över risken att det är falskt och hon tänkte ett tag och svarade sedan: "10... nej 5%. Max."

Så jag antar att jag kan lita på plusset?

Det känns helt overkligt! BM sa att det var lika bra att boka in en ultraljudstid med en gång, den 19 november blir det... kan inte ens tänka mig att vi kan få höra Lillgrodans hjärtslag så snart! Det måste bli så! Ngt annat skulle jag inte orka. Det bara måste vara vår tur nu, på riktigt!

Jag ber till alla fertilitets- och bebisgudar som finns att Lillgrodan ska få växa och frodas och må bra här inne i min mage i många många månader! Jag ber att ett barn, mitt barn, ska läggas i mina armar kring den 30 juni nästa år! Snälla rara gudar, ge oss detta så ska jag vara snäll för all framtid!

Ingen mens i sikte (ET+13)

2008-10-23T11:35:00.000+02:00

Lillgrodan hänger kvar.

Det känns inte bra (ET+10)

2008-10-20T19:47:00.003+02:00

Jag började få känningar i magen igår. Tror mensen är på ingång...

Har kollat trosorna säkert 20 ggr under dagen och haft hjärtat i halsgropen varje gång. Än så länge inga blodspår, men magen molar vidare... och jag har tagit ut förlusten i förskott.

Känns som att vi aldrig kommer att få bli föräldrar.

Kort uppdatering (ET+9)

2008-10-19T12:59:00.003+02:00

Har inte skrivit på länge nu och inte heller läst alla nya inlägg i era bloggar (många inlägg blir det på en dryg vecka!).

Jag har "roat" mig med följande sedan ET:

Blivit ett år äldre (meningsfullt)
Jobbat lååååånga och sena dagar (borde ju hjälpt tiden att gå fortare, men jag tycker den sniglar sig fram som alltid när man väntar)
Fått massa finnar i ansiktet (progesteronet kanske?)
Kletat, kletat och kletat lite till med vaggisarna...
...och gått över till "rumpisar" istället (mindre trevligt införande, men mkt mindre kladd och trosskyddsåtgång)
Börjat sjunga i min kör igen (har inte orkat under behandlingen)
Haft ontont i magen i en hel vecka efter ET, nu äntligen är det bra igen
Kalasat x 2 (med mammas släkt förra helgen, med Älsklingens igår och dessutom bär det av till min pappas släkt om en halvtimme för firande nr 3, sedan har jag äntligen fyllt klart för i år)
Känt ngr rejäla stick i livmodertrakten i tisdags (4 dagar efter ET, så vill gärna tro att det var Lillgrodan som fäste, men vågar som vanligt inte riktigt hoppas)
Varit hos frissan och klippt tillbaka helluggen som jag övergav för 3-4 år sedan (mkt nöjd!)
Väntat otåligt på att tiden ska gå
Väntat lite till...
...och lite till!

Nu orkar jag inte mer!

2008-10-10T19:04:00.004+02:00

Av 10 perfekta ägg (11 enligt personalen på ÄP, men det var visst fel) befruktades bara 4 och endast 1 delade sig som det skulle! ETT...

Precis som förra gången alltså.

Många fina ägg (till skillnad från bara 4 förra gången) och jag fick faktiskt upp hoppet litegrann, bara för att få det totalgrusat igen.

Jag orkar inte mer nu!

Inte hjälper det direkt att jag fortfarande har svinont. Sängläge är det enda som känns ok, även om det inte är smärtfritt det heller. Fick dessutom mer ont efter ET. Det minns jag inte alls att jag hade efter förra ET:t. Vad kan det bero på? Har ni andra - mina kära bloggsystrar - också fått det ngn gång?

Nu ska jag gå och dra ngt gammalt över mig och Lillgrodan (embryot i magen, som jag hoppas kunna glädjas åt om ngr dagar)...

ET om en timme

2008-10-10T13:39:00.002+02:00

ET-dagen idag. Vi ska vara på SU 14.30. Supernervös imorse över att de skulle ringa, men telefonen höll sig tyst tack och lov!

Har fortfarande skitont i äggstockarna och känner mig helt invalid. Kan inte sitta utan att det känns som knivar i magen och böja sig till golvet är uteslutet. Tur att jag har en så tålmodig sambo som springer ärenden och passar upp.

Ska jobba i helgen och fattar just nu inte hur det ska gå faktiskt.